söndag 30 juli 2017

Om Konstitutionen

Föregående anmärkning tar upp professor Hedlunds debattartikel i Svenska Dagbladet vilken innehåller mycket matnyttigt. En aspekt som belyses är den författningsmässiga. Professor hedlund skriver:

"På samma vis talas det mycket om att frågan om misstroendevotum inte borde väckas innan konstitutionsutskottet getts tid att granska affären. Även här är det fråga om dimridåer, i syfte att blanda bort korten. ­Konstitutionsutskottets funktion är att möjliggöra för riksdagen att lära av misstag, och att se till att de inte upprepas. Här utdöms inga straff, utöver möjliga ”prickningar” som i praktiken har föga betydelse.

Ett misstroendevotum är fundamentalt annorlunda, såtillvida att det syftar till att direkt utkräva ansvar av statsråd som brustit i sitt ansvar. Om en majoritet anser att ett statsråd inte längre åtnjuter förtroende blir följden omedelbart entledigande. Här är det inte ­fråga om politiska förhandlingar kring eventuella tillrättavisningar. Det rör sig om ett svart eller vitt avgörande om riksdagen anser att ett statsråd förtjänar fortsatt förtroende."

Socialister har aldrig förstått syftet med Konstitutionen, ett syfte som bestå i att ge samhället en fast grund och försäkra alla dess medborgare, oavsett politisk hemvist, de rättigheter och friheter, som ett gott samhälle måste innehålla samt att tydliggöra de skyldigheter som föreligger. För socialister synes Konstitutionen mer vara ett verktyg att söka gynna befordrandet  av de socialistiska tankarna.

Såsom professor Hedlund framhåller är konstitutionell granskning och misstroendevotum två olika instrument, som icke med någon som helst nödvändighet beskriver förhållandet orsak - verkan. Förvisso kan omständigheter, som framkommer vid konstitutionell granskning, leda till misstroende i det att granskningen givit vid handen att Konstitutionen överträtts.

Misstroendevotum är avsevärt bredare instrument, som utgår från förhållandet att det i vår Konstitution är på det viset att Regeringen ansvarar inför Riksdagen, och icke tvärtom vilket vår tafflige och konstitutionellt djupt okunnige Statsminister synes ha fått för sig. En Regering och dess Statsråd, Statsministern inbegripen,  kan missbruka Riksdagens förtroende på många fler sätt än att överträda Konstitutionen. Av Regeringsformen framgår glasklart att misstroende är en fråga om förtroende och inget annat. Nämnda lagrums 13:e kapitel och 4:e paragraf säger tydligt:

"Riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har riksdagens förtroende."

De konstitutionellt djupt okunniga, som framhärdar i vanföreställningen att ett misstroende måste föregås av ett överträdande av Konstitutionen, kommer icke finna en stavelse om detta i Regeringsformen. Av ovan refererade lagrum framgår ock:

"Ett yrkande om misstroendeförklaring ska inte beredas i utskott."

Så illa är det alltså ställt med Statsministern och andra Statsråds konstitutionella kunskaper. I sanning djupt bedrövligt. Det borde tiga still! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar