onsdag 2 november 2016

Om medlöperi

Redaktör Gudmundson fäster idag, i Svenska Dagbladet, uppmärksamheten på en insändare, författad år 1965 av förre stats- och utrikesministern herr Bildt, där propaganda i tunnelbanan - kamouflerad till konst - skarpt kritiseras.  Propagandan hade förfärdigats av konstnärinnan Derkert, en tämligen medioker konstnär förvisso på nivån över plankstrykarens, och innehöll pacifistiska så kallade "anti-atombombsmärken" vilket måhända icke varit så anmärkningsvärt om det icke varit för det förhållandet att nämnda mediokra konstnärinna var en stark anhängare av det kommunistiska tyranniet Sovjetunionen.

Om konstnären Derkerts sanna jag berättar redaktör Gudmunson följande:

"Konstnärinnan Siri Derkert var också lokalordförande i Svenska kvinnors vänsterförbund, och en av undertecknarna när Svenska fredskommittén grundades - och stod därför under Säkerhetspolisens övervakning. Bägge förbunden kontrollerades av Sveriges Kommunistiska Parti (i dag Vänsterpartiet), och var anslutna till de Sovjetstyrda paraplyorganisationerna Kvinnornas demokratiska världsförbund respektive Världsfredsrådet. De var frontorganisationer bildade för att säkra Sovjetunionens vapendominans. Siri Derkert gjorde flera studieresor till Sovjetunionen."

Således var konstnärinnan Derkert en vederstygglig medlöpare, som tjänade den avskyvärda kommunismens sak och som bidrog till att förlänga den onda och helvetriska regim, som styrde Sovjetunionen och dess underlydande marionettstater - ett människofientligt och ondeskfullt imperium. Atombomber må vara de värsta och farligaste ting mänskligheten konstruerat - om detta råder ingen tvekan - men har icke desto minder varit nödvändiga för att skydda den fria världen mot kommunism och annan ondska.

Nämnda exempel på medlöperi, där kulturpersonliger såväl som ämbetsmän och politiker ibland fullt medvetet ibland på grund av naivitet låtit sig utnyttjas av ondskan personifierad av kommunismen. Allt sedan krigets slut infiltrerades vårt fria svenska samhälle av nämnda krafter. Värst är att medlöperiet hade stöd långt upp i de socialdemokratiska regeringar, som dessvärre kom att styra vårt land under långlig tid, en tid under vilket mycket av det goda i samhället fördärvades. Det hela intensifierades under 1960- och 70-tal innan den synnerligen viktiga borgerliga valsegern av år 1976 ledde att utvecklingen - om än långsamt - kunde drivas i en annan riktning även om bakslag alltfort förekommer.

Ett annat exempel på ett betydlig värre medlöperi ger redaktör Gudmundson exempel på i en ledare den 21 november där  rektor Arvidssons, svekfulla och till gränsen på landsförrädiska gärning belyses. Rektor Arvidsson var under lång tid såväl socialdemokratisk riksdagsman, ledande i skolfrågor och en av de huvudansvariga för skolväsendets förfall och bildningens ruin, som starkt engagerad i såväl Förbundet Sverige-Sovjetunionen som Förbundet Sverige-DDR. I det sistnämnda var ock rektor Arvidsson mångårig ordförande. Ifrågavarande organisationer hade som enda syfte att skönmåla bilden av två av de mest avskyvärda och människoplågande regimer som världen skådat.

För att tala klarspråk, i nämnda avseenden var rektor Arvidsson inget annat en avskyvärd kommunistkollaboratör. Hans gärningar i detta är djupt klandervärda och det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna närde en så skamlig kommunistkollaboratör vid sin barm.  

Det hela visar på den socialistiska väg, som socialdemokraterna under 1960- och 70-tal vandrade på. Nu föll socialismen platt på grund av sin stora oduglighet. Den skamlige kommunistkollaboratören Arvidsson må - likt kommunistpartiets förre ordförande den hårdföre marxist-leninisten Ohly, ha gråtit floder när Östeuropas folk äntligen fick njuta frihetens sötma vid murens fall år 1989 men visst är att mänskligheten, trots många återstående utmaningar, tog ett stort steg framåt när kommunismen förpassades till historiens stinkande avskrädeshög. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar