I Svenska Dagbladet uppmärksammar idag redaktör Sigfrid de infernaliska dumheterna med att söka slå sönder Rikets väl fungerande och hävdvunna administrativa indelning för att ersätta densamma med så kallade "storregioner" utifrån vilka ock stora län skall utgå. Redan i 1634 års Regeringsform, vilken mycket bär Axel Oxenstiernas signum, sattes de län vi idag känner upp såväl för Sverige som för Finland. Med några undantag, där större län skapats i Skåne och i Västergötland, består nämnda indelning. Att denna bestått under mer än 381 år talar för dess styrka.
Nu förhåller det sig dock så i de lismande politrukernas värld att dessa alltid suktar efter att utöka sina fogdevälden. Ju längre ut åt vänster på den politiska skalan, som politrukerna befinner sig, ju större är tilltron till stordrift och generella och totalövergripande ordningar. Stärkandet av folkstyret, i meningen närheten mellan folk och valda företrädare, kvittar lika för dessa vänsterkrafternas banerförare i det att de alltid ,i sin stora inskränkta dumhet, tror sig veta bättre än folket.
Ett viktigt fundament, vilande på gedigen historisk erfarenhet, säger oss att varje organisation blir oregerlig och ostyrbar om den överskrider en viss storlek. Ju större en organisation blir desto mer kraft måste läggas på att samordna dess verksamhet med följden att allt mindre uppmärksamhet kan ägnas åt organisationens nyttoskapande uppgifter. De mest extrema exemplen i nämnda avseenden utgöres av de förfärliga men gigantiska planekonomier, som skapades under den vederstyggliga kommunismen, och som slutade i att nämnda ekonomiska ordningar i princip förbrukade mer resurser än de skapade. Mer näraliggande exempel, i vår egen tid och vårt eget land, finner vi i de regioner, som kommit att ersätta landstingen, och där politrukerna i nämnda organisationer tillskansat sig än mer ansvarsområden samtidigt som man icke rår på att till fullo hantera kärnuppgiften - den viktiga sjukvården.
Såsom redaktör Sigfrid skriver i sin ledare fördes frågan om förändrad administrativ indelning fram redan för 10-talet år sedan genom den så kallade Ansvarskommitténs betänkande. Denna gång förhindrades dumheterna av den synnerligen kloke statsministern, herr Reinfeldt, den mest kompetente statsminister Riket haft sedan Arvid Lindman. Den klarsynte herr Reinfeldt såg icke nyttan med förändringen.
Dessvärre har nu åter tråden tagits upp av nuvarande höginkompetenta Regering. I sin stora hybris och bristande insikt om sin svaga parlamentariska ställning söker man åter driva frågan i hamn. Dock synes en riksdagsmajoritet allt mer avlägsen då hart när varje oppositionsparti av betydelse förkastar dumheterna såsom Regeringen och det högst oskickliga statsrådet Shekarabi driver frågan. Allt pekar på att det hela blir ännu ett nesligt nederlag för den Regering vars tafflighet saknar motstycke i vårt lands historia.
Man tar sig för pannan!
Nu förhåller det sig dock så i de lismande politrukernas värld att dessa alltid suktar efter att utöka sina fogdevälden. Ju längre ut åt vänster på den politiska skalan, som politrukerna befinner sig, ju större är tilltron till stordrift och generella och totalövergripande ordningar. Stärkandet av folkstyret, i meningen närheten mellan folk och valda företrädare, kvittar lika för dessa vänsterkrafternas banerförare i det att de alltid ,i sin stora inskränkta dumhet, tror sig veta bättre än folket.
Ett viktigt fundament, vilande på gedigen historisk erfarenhet, säger oss att varje organisation blir oregerlig och ostyrbar om den överskrider en viss storlek. Ju större en organisation blir desto mer kraft måste läggas på att samordna dess verksamhet med följden att allt mindre uppmärksamhet kan ägnas åt organisationens nyttoskapande uppgifter. De mest extrema exemplen i nämnda avseenden utgöres av de förfärliga men gigantiska planekonomier, som skapades under den vederstyggliga kommunismen, och som slutade i att nämnda ekonomiska ordningar i princip förbrukade mer resurser än de skapade. Mer näraliggande exempel, i vår egen tid och vårt eget land, finner vi i de regioner, som kommit att ersätta landstingen, och där politrukerna i nämnda organisationer tillskansat sig än mer ansvarsområden samtidigt som man icke rår på att till fullo hantera kärnuppgiften - den viktiga sjukvården.
Såsom redaktör Sigfrid skriver i sin ledare fördes frågan om förändrad administrativ indelning fram redan för 10-talet år sedan genom den så kallade Ansvarskommitténs betänkande. Denna gång förhindrades dumheterna av den synnerligen kloke statsministern, herr Reinfeldt, den mest kompetente statsminister Riket haft sedan Arvid Lindman. Den klarsynte herr Reinfeldt såg icke nyttan med förändringen.
Dessvärre har nu åter tråden tagits upp av nuvarande höginkompetenta Regering. I sin stora hybris och bristande insikt om sin svaga parlamentariska ställning söker man åter driva frågan i hamn. Dock synes en riksdagsmajoritet allt mer avlägsen då hart när varje oppositionsparti av betydelse förkastar dumheterna såsom Regeringen och det högst oskickliga statsrådet Shekarabi driver frågan. Allt pekar på att det hela blir ännu ett nesligt nederlag för den Regering vars tafflighet saknar motstycke i vårt lands historia.
Man tar sig för pannan!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar