söndag 28 februari 2016

Om statsminsterns oduglighet

Åter lämnas oss en påminnelse över den stora oduglighet, som statsministern gång efter annan visar prov på. I samband med åminnelsen av att 30 år passerat sedan herr Palme togs av daga har statsministern förklarat att den för mordet av tingsrätten dömde men av hovrätten frikände, herr Pettersson, är den skyldige. Statsministern må såsom privatperson utpeka vilken skyldig, som helst, men så länge han förestår statsministerämbetet har han att akta och respektera rättsväsendet.

Förra statsrådet och chefen för justitiedepartement och nuvarande ordföranden i justitieutskottet, riksdagsledamoten Ask, förklarar:

"Vad jag eller andra politiska företrädare tycker är oviktigt i sammanhanget. Men eftersom vi ska ha oberoende domstolar ska politiker hålla sig undan från att ha uppfattningar. Det här är dessutom ett ärende som har prövats ganska noggrant och där det fortfarande finns en öppen utredning. Då tror jag att det är viktigt att centrala politiker avstår från personliga uppfattningar."

Ävenledes ordföranden i det hedervärda Advokatsamfundet, advokaten Ramberg, förklarar att statsministerns uttalande är principiellt fel.

Den som icke förstår rättsstatens mest fundamentala principer, nämligen att den som genom laga dom firats av vederbörlig rättsinstans skall anses såsom oskyldig, skall icke inneha statsminsiterämbetet. Särskilt nesligt är det att statsministern uttalar sin beskyllning mot en avliden person, som icke kan försvara sig.

Frågan bör skyndsamt anmälas till Konstitutionsutskottet för vidare förklaring och åtgärd.

Om herr Palmes gärning


Herr Palme avlägger statsrådsförsäkran inför Hans Majestät Konung Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Hertig av Skåne

Denna dag är det 30 år sedan det vederstyggliga missdåd inträffade då landets dåvarande statsminister, herr Palme, på öppen gata och utan livvaktsskydd föll offer för en beräknande illgärningsmans kula. Att icke missgärningsmannen, främst på grund av amatörmässiga politrukers inblandning i utredningen, icke kunnat näpsas med laga och välförtjänt dom är ett ännu oläkt och ytterst smärtsamt sår i vårt rättssamhälle.

Nämnda illgärning väcker i dessa dagar ett stort medialt intresse vilket helt naturligt och gör att fokus även riktas mot herr Palmes person och gärning. Det vi dessvärre i detta ser är en skönmålning av den politik, som herr Palme förfäktade och ägnade sitt intresse åt. Att herr Palme, en Konung Gustaf I:s ättlingar, var en person med synnerligen skarpt intellekt tillsammans med en ihärdighet, som få visat prov på, får dock icke hindra att den starkt vänsterorienterade och socialistiska politik, vilken förvisso herr Palme sökte klä i "demokratisk" skepnad, företrädde skarpt måste få kritiseras.


Statsminister Palme och statsrådet Sträng mottager Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, då Konungen för första gången såsom Konung anländer till Stockholm för att bestiga tronen.

Såväl inrikes- som utrikespolitiskt visade historien att den politik, som herr Palme företrädde, icke var något annat är en återvändsgränd. Något beständigt ledde den alls icke till.

Verkligheten kom rättvist att avslöja den socialistiska utopins hopplöshet och omöjlighet. När familjen och individen, samhällets främsta byggstenar, pressas tillbaka inför generella kollektiva ordningar, där den enskilda människan förvandlas till kugge i ett anonymt samhällsmaskineri kommer självklart till sist en reaktion. Detta är vad historien lärt oss men dessvärre något, som diverse socialistiska agitatorer vare sig vill eller vågar att ta till sig.

Förra statsrådet och landshövdingen, herr Adelsohn, sammanfattar herr Palmes politiska betydelse på ett ytterst kärnfullt och rättvisande sätt sätt i dagens utgåva av Svenska Dagbladet:

"Inrikespolitiskt, ingen alls. Han stred emot alla liberaliseringar, alla avregleringar – allt. Utrikespolitiskt har han lämnat sig ett gott namn i stora delar av tredje världen. Däremot i övrigt har han ingen utrikespolitisk betydelse."

Herr Palmes regeringstid sammanföll med klimax på den urartning, som under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet, kännetecknade samhällsutvecklingen i vårt land. Skattetrycket höjdes till konfiskatoriska nivåer, bildningsväsendet raserades, goda seder och och bruk hånades, barnamord legaliserades, korporativism befrämjades under vilken socialdemokratiska partiet närstående organisationer gynnades och så vidare och så vidare. I begynnelsen av 70-talet stärktes så ock de krafter i partiet, som ville socialisera näringslivet, vars fria utveckling alltid varit grunden får vårt välstånd, genom införandet av konfiskatoriska korporativistiska fonder styrda av politruker.

Nu var dock vårt folk icke hågat att fullfölja resan in i socialism och korporativism. Redan vid riksdagsvalet år 1973 ställdes de socialistiska förhoppningarna på ända genom att vänsterkrafterna i riksdagen förlorade sin majoritet. Vid påföljande val, år 1976, kom så äntligen slutet för den socialdemokratiska makthegemonin, som så länge plågat vårt land. Detta val var synnerligen betydelsefullt då det bröt utvecklingen mot socialism. Att sedan de borgerliga politiker, vilka sattes på regeringstaburetterna, genom dumdristigt och onödigt inbördes kiv och träta icke kunde hålla ihop är i sanning sorgesamt men förtar ändock icke betydelsen av valet. Valet 1976 lärde socialdemokraterna läxan att vårt folk icke suktar efter socialism och när herr Palme tillträdde sin andra regeringssession år 1982 var de värsta dumheterna i förslagen om korporativistiska konfiskationsfonder åtminstone hjälpligt bortpolerade.

Vad gäller herr Palmes utrikespolitiska gärning finns dessvärre även mycket i denna, som icke länder honom till heder. En mycket upplysande beskrivning, författad av politices kandidaten, Linda Haglund, finns att läsa i dagens utgåva av Svenska Dagbladet. Haglund sammanfattar herr Palmes utrikespolitiska gärning på sätt som följer:

"I trettio år har socialdemokratin, och delar av det diplomatiska etablissemanget, framhållit Palmelinjen som den idealtyp all svensk utrikespolitik ska mätas emot. Men det var en lismande linje som bestod av både en självgod idé om att frälsa världens fattiga, och ett fjäskande för de härskare som förnekade dem deras rättigheter."

Att herr Palme i grunden var antikommunist skall icke ifrågasättas utan är något för vilket han är värd den största heder. Problemet ligger istället i den undfallenhet, som följde av bedömningen att de avskyvärda kommunistiska tyrannierna i Sovjetunionen och Östeuropa, vars bestialiska företrädare herr Palme förtjänstfullt benämnde "diktaturens kreatur", icke gick att rubba. Istället lismades det vilket fick herr Palme, att mycket obetänkt, yttra  "vi sysslar inte med antisovjetism".


Herr Palme då han låter sig lånas, luras och nyttjas i diktatorn Castros kommunistiska propagandaspektakel år 1975.

Bland herr Palmes mest beklagansvärda gärningar, som politiker, är det sorgesamma besöket på Kuba, där den grymme och människofientlige diktatorn Castro och hans förtryckande regim förhärligades. Besöket på Kuba länder icke herr Palme till minsta heder utan torde vara det värsta lågvattenmärket under hans långa politiska verksamhet, något att i sanning gråta över.

Synsättet om de kommunistiska diktaturernas orubblighet med därav följande undfallenhet visade sig vara totalt och fullständigt felaktigt. Blott tre och ett halvt år efter det fasansfulla dådet på Sveavägen föll Berlinmuren och "diktaturens kreatur" med den.


President Reagan och baronessan Thatcher av Kesteven vid ett möte 1988.

Historien visade att det icke var socialdemokratiska ledare, av slaget Palme, Brandt och Kreisky, som ledde den historiska utvecklingen utan istället ledare djupt förankrade i den politiska konservatismens synsätt. De världsledare, som skall ha den största äran av världens befrielse från den fasansfulla och avskyvärda kommunismen är Storbritanniens försteminister, baronessan Thatcher av Kesteven, Förenta Staternas president, herr Reagan, samt biskopen av Rom, Johannes Paulus II. Nämnda stora och berömvärda ledargestalter förstod, till skillnad från undfallenhetstrion Palme, Brandt och Kreisky, att kommunism endast kan mötas med kompromisslöshet.

Med detta sagt och väl medvetna om brister, som icke vare sig kan eller får förtigas, böjer vi ändock i respekt för människan, herr Palme, denna dag våra huvuden i största sorg inför det fasansfulla öde, som drabbade honom. Må den Högste vara hans själ nådig!

torsdag 25 februari 2016

Konungens förestående 70 årsdag


Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Hovet låter denna dag kungöra ordningen för firandet av vår högaktade Konungs 70:e födelsedag vilken inträffar i slutet av instundande april månad. Märkesdagen kommer att uppmärksammas med flerfaldiga och högintressanta programpunkter under hela den vecka, som får sin höjdpunkt i själva födelsedagsfirandet lördagen den 30:e april.

Själva Högtidsdagen inleds med Te Deum i Slottskyrkan, varpå Konungen, som seden föreskriver, mottager Högvakten på Yttre Borggården, där Krigsmaktens hyllning sker. Härpå tar Konungen emot en sångarhyllning på Lejonbacken, varvid också kan förutses att stora folkmassor ansluter för att hylla sin Konung.

Efter förmiddagens programpunkter på Kungliga Slottet färdas Konungen i kortege till Stockholms Stadshus där Stockholms stad ger lunch.

Åter på Kungliga Slottet mottager Konungen Riksdagens, Regeringens och Landshövdingarna uppvaktning.

Firandet avslutas med att Konungen ger bankett i Rikssalen på Kungliga Slottet.

Vi kommer vid det instundande firandet åter kunna konstatera Monarkins starka ställning. Monarkins värde och dess obundna ställning varigenom hela folket företräds, bortom och över politikernas lismande och käbbel, kan icke överskattas.

Den instundande 30-årsdagen efter Statsministermordet

Inför den instundande 30-årsdagen efter det tragiska mordet på statsminister Palme fylls åter media av mer eller mindre övervägd information om nämnda illgärning. Någon ny substantiell information synes dock icke ligga för handen utan det förefaller, såsom skett alltsedan Högsta Domstolen vägrade resning mot den för mordet misstänkte, dömde och i sinom tid friade herr Pettersson, mest vara frågan om ältande av gammal skåpmat.

Det sorgesamma i detta fall är att utredningen fördärvades i begynnelsen. Med den dåvarande regeringens goda minne tilläts socialdemokratiska politruker och icke professionella mordutredare att leda utredningen. Den vanskötsel av utredningen, som de socialdemokratiska politrukerna ägnade sig åt torde vara en av huvudanledningarna till att vi, högst sannolikt, aldrig kommer att få någon klarhet i de faktiska omständigheterna. Istället kommer konspirationsteorierna, vilka torde vara mångdubbelt fler än utredarna, att fortsätta frodas.

Klart är dock att det närmaste merbenämnda brott varit en lösning är åtalet mot den av tingsrätten fällde och sedan flertalet år avlidne herr Pettersson. Huvudorsaken till frikännandet i Hovrätten är det höginkompetenta och amatörmässiga sätt på vilket vittneskonfrontationen avseende nämnde herr Pettersson genomfördes. Kronvittnet, fru Palme född friherrinna Beck-Friis, informerades före det att konfrontationen av de höginkompetenta amatörerna, som förestod densamma, att den misstänkte var en missbrukare. På nämnda sätt ruinerades allt bevisvärde, som kunde ha funnits i konfrontationen.

Det hela visar vad som sker när principen av myndigheters obundenhet från den regeringsmakten åsidosätts. Måhända var det icke frågan om explicit ministerstyre från den dåvarande regeringen men att implicita påtryckningar skedde torde vara ställt utom allt tvivel. Detta länder dåvarande regering till föga heder. Ytterst vilar ansvaret på dåvarande statsministern den vänstersocialistiske herr Carlsson.  

lördag 20 februari 2016

Om flumskolan

Bland de områden, som ruinerades under det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet vilket kom till sin ändpunkt år 1976, finns utbildningsväsendet. Utifrån rent socialistiska värderingar, i vilka individen icke har något egentligt värde, påbörjades en utveckling bort från kunskap till förmån för allsköns flum. I grundbult i detta var enhetsskolans införande, där ett väl fungerande utbildningssystem med hög kvalitet raserades. Real- och studentexamen såsom ett mått på kunskapens inhämtande avskaffades. Även vid akademien devalverades vetenskapens och kunskapens värde med följd att diverse kvasivetenskapliga discipliner, utan värde etablerades.

De konsekvenser, som detta massiva socialistiska angrepp på kunskap innebar har vårt samhälle ännu icke hämtat sig ifrån. I dagens utgåva av Svenska Dagbladet diskuterar redaktör Neuding detta ämne med en erkänd forskare på området, doktoranden Sahlgren vid London School of Economics and Political Science, en högt respekterat vetenskaplig institution vilken frambringat icke minder än 16 nobelpristagare.

Grunden för den socialistiska farsot som drabbade vårt utbildningsväsende beskriver doktoranden Sahlgren på följande sätt:

"Progressivismen slog igenom med 68-rörelsen och bygger på teorier om att hierarkier är farliga, och att elever egentligen bär all kunskap inom sig. Det går tillbaka till Rousseaus idéer."

Den konkreta konsekvensen av nämnda socialistiska dumhet framställer doktoranden Sahlström enligt följande:

"Konkret har det inneburit elevledd undervisning, att elever får söka efter kunskap själva, och till och med själva avgöra vilken kunskap de överhuvudtaget ska söka. De förväntas ha en åsikt om varje led i undervisningen"

För varje sunt tänkande individ, med sina sinnen i full behåll, borde det vara en självklarhet att kunskap icke kan frambringas från intet. Kunskapens kärna utgörs av mångfaldiga generationers lärande under tusentals år. Utifrån detta är det en självklarhet att de, som bibringats kunskapen ock måste vara de som leder dess förmedling till yngre generationer. Dock, det är dessa fullständigt självklara förhållanden, som socialister förnekat och som lett fram till utbildningsväsendet ruin.

På redaktör Neudings fråga om den så kallade 68-generationen (kommunister och socialister) hade är doktoranden Sahlgrens svar såväl tydligt som dräpande:

"Ja, tveklöst. Man hade fel när man viftade bort traditionell kunskap som oviktig. Och man hade fel i sin syn på barns och ungas lärande. Kravlöshet ställer paradoxalt nog krav som unga människor inte är mogna att hantera. Elever kan inte sätta upp egna kunskapsmål. Det framgår inte bara av skolforskning, utan av psykologi och kognitionsvetenskap."

Ansvaret för de katastrofala felsteg, som drabbat vårt utbildningsväsende vilar tungt på de socialdemokratiska regeringar, som inledde den utvecklingen mot skolans ruin, en utveckling, som visat sig oerhört svår att bryta och vilken hela 40 år efter den socialdemokratiska makthegemonins brytande alltfort leder till största skada.

Den av doktoranden Sahlgren förespråkade metoden för grunläggande utbildning är lika enkel, som den borde vara självklar:

"Traditionell, lärarledd undervisning, som innebär att elever förväntas lära sig baskunskaper, göra sina läxor och komma i tid."

Svårare än så är det icke"!

onsdag 17 februari 2016

Socialismens oduglighet

Åter når oss nyheter om socialismens stora oduglighet exemplifierad av den ruin, som det odugliga socialistiska patrasket i Venezuela är i full färd med att skapa. Presidenten, den oduglige socialisten Maduro, har i sin ofattbart stora dumhet - vilken gränsar till ren idioti - för att förhindra den folkvilja, som visades vid höstens parlamentsval och där socialismen välförtjänt kördes på porten, låtit proklamera "ekonomiskt undantagstillstånd". Allt i syfte att förhindra folkviljan och söka upprätthålla den fullständigt omöjliga socialistiska visionen. En vision, som alltid misslyckats vilket historien talat om för oss gång på gång.

Följden blir, såsom den blivit i alla socialistiska implementationer, varubrist samt en oförmåga att upprätthålla de mest basala samhällsfunktioner. Sjukvård, med något mått av kvalitet, kan numera enbart ges vid militärsjukhusen, där enbart det socialistiska patraskets toppar och den militär, som stödjer nämnd patrask, ges inträde. Likheten, i detta avseende, med de misslyckade realsocialistiska implementationerna i tyranniet Sovjetunionen och dess lydstater är slående.

Redaktör Ivanov ger i Svenska Dagbladet följande sammanfattning av situationen:

"“Det är bara möjligt med socialism”. Budskapet pryder offentliga byggnader över hela Venezuela. Men i takt med att färgen lossnar från väggarna har den forna propagandan kommit att blir en grym påminnelse för folket att den politik som urholkar grundläggande fri- och rättigheter – som äganderätt och yttrandefrihet – aldrig någonsin kommer att föra något gott med sig."

Detta är något varje förespråkare av socialism nogsamt bör reflektera över. Med det facit, som historien givit oss, där det framgår att socialismen är platt oduglig är det en gåta att någon alltfort framhärdar i dess förespråkande. Socialismen strider i grunden mot den mänskliga naturen och kan därför blott och bart leda till skada vilket tydligt visas oss gång på gång och nu senast i exemplet Venezuela.