Statsministerns stora tafflighet fortsätter

Regeringsformens 5:e kapitel och 3: paragraf stipulerar följande:

"Statschefen ska hållas underrättad om rikets angelägenheter av statsministern. När det behövs sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap."

Ingen torde ifrågasätta att den så kallade Decemberöverenskommelsen är en högst betydelsefull angelägenhet för riket. I detta är det således statsministerns absoluta plikt att underrätta Konungen. Dock synes denna underrättelse för statsministern icke varit betydelsefull nog för att han skall träda fram inför sin Konung. Istället skickas ett underordnat statsråd, statsrådet Damberg.

Det inträffade är icke blott ett ringaktande av Konungen utan ock ett brott mot konstitutionen. I det fall statsministern varit förhindrad, vilket icke är troligt då han enligt pressuppgifter satt sin personliga ledighet i Örnsköldsvik före sin konstitutionella plikt att underrätta Konungen, skulle hans ställföreträdare, den vice statsministern, statsrådet Romson, sänts till Konungen. Än en gång visar således statsministern sin stora tafflighet och oskicklighet.

Frågan måste nu skyndsamt och ovillkorligen anmälas till Konstitutionsutskottet där statsministern har att förklara sin brist på följsamhet gentemot Konstitutionen.

Det bästa för Sverige

Konungen lät i sitt jultal uttala följande:

"I år har det varit val till Europaparlamentet, riksdag, landsting och kommuner. Det har betytt förändringar i styret av vårt land - som det ska vara i den demokrati som är Sverige. Nu är vi dock i ett läge där den parlamentariska framtiden kan te sig osäker och vi kanske ska ha ett extra val i mars. Det är min förhoppning och övertygelse att denna ovanliga situation kommer att lösa sig till det bästa för Sverige."

Det synes nu såsom våra politiker kommit till sans och tagit fasta på Konungens ord ty även om den idag träffade Decemberöverenskommelsen icke saknar brister torde den dock vara "det bästa för Sverige" i nuvarande situation.

Gott är att statsminister Löfven, för vilken inledningen på ämbetsperioden varit fylld av största tafflighet och oöverlagda överväganden som gränsat till rent hasardspel, svalt förtreten över sitt mediokra valresultat och accepterat det förslag, som framlagts av de så kallade Allianspartierna, och vars syfte består i att skapa förutsättningar för stabilitet i riksstyrelsen.

I nuvarande situation, där ett extraval högst sannolikt slutat i status qoe, torde den nu träffade så kallade Decemberöverenskommelsen vara den mest ändamålsenliga hanteringen av det brydsamma läge, som uppstått. Utifrån ett konstitutionellt perspektiv är dock icke överenskommelsen alldeles invändningsfri. Viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang är att överenskommelsen icke äger ringaste laga kraft vare sig i offentligrättslig eller civilrättslig mening. Överenskommelsen är informell och vår konstitution, inbegripande Riksdagsordningen vilken utgör det centrala lagrummet vad gäller ifrågavarande brydsamheter, gäller allt fort. Detta innebär att överenskommelsen kan brytas när helst lismande politiker finner detta ändamålsenligt för sin partiegoistiska sak.

Måhända hade det varit bättre att förändra Riksdagsordningen i den riktningen att tillåta flera samtidiga förslag än två vid omröstningen om statsbudgeten. I detta hade den stabilitet som Decemberöverenskommelsen suktar efter kunnat åstadkommas på laga grund.

Gratulationer på Högtidsdagen

Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Denna dag framföres från detta Forum i vördsamhet de allra hjärtinnerligaste gratulationer till Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, på hennes sjuttioförsta födelsedag.

Leve Drottningen!

Leve Konungen!

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Vice talmannens besynnerliga resonemang

Riksdagens andre vice talman, herr Söder, har i Dagens Nyheter gjort synnerligen besynnerliga uttalanden rörande begreppet nation. Uppenbart är att herr Söder, inom ramen för sin högst begränsade föreställningsvärld, är oförmögen att såväl förstå som analysera ett så komplext begrepp som nation.

Begreppet nation som sådant har givetvis en stor betydelse men har flera dimensioner och kan icke enkelt analyseras med den, utifrån ett intellektuellt perspektiv, endimensionella och infantila metod, som tillämpas av herr Söder och hans parti. Att såsom herr Söder och hans gelikar hävdar att en människas främsta identitet skulle vara en, från ett stringent perspektiv, högst svårdefinierbar nation är befängt. Under mänsklighetens hela historia har storheter såsom familj och religion haft långt större betydelse för identitet än det artificiella nationsbegrepp, med rötter i såväl svärmande nationalromantik som dunkla etnicitetsteorier, som herr Söder och hans parti förfäktar.

Om vi något skall skärskåda begreppet nation tillhör attributet språk det utan all jämförelse viktigaste och mest betydelsefulla. Det är med språket vi kommunicerar och självklart har här modersmålet största betydelse. Om vi icke är begåvade med synnerligen goda kunskaper i ett främmande språk är det endast genom modersmålet vi förmår uttrycka de nyanser genom vilka vi kan beskriva våra innersta känslor. Bibringande av goda kunskaper i det svenska språket är således av vital och avgörande betydelse för de av Fädernelandets innebyggare, som kommer från fjärran länder.

Utifrån språkattributet synes det svårt att på ett sakligt sätt kunna motivera att icke samer och judar, de grupper som herr Söder berövar sin svenska identitet, tillhörigheten till språkgemenskapen. Det må vara att samerna talar samiska men den största delen av desamma innehar ock goda kunskaper i det svenska språket. Vad beträffar den svenska judiska kommuniteten torde en övervägande majoritet ha svenskan som sitt absoluta modersmål.

Ett annat attribut som används för att definiera begreppet nation är sedvänjor och traditioner. Självfallet kan icke detta attribut förringas men samtidigt är det viktigt att förstå, vilket må vara svårt i den sorgesamma dumsekulariseringens tidevarv, att nämnda attribut ofta har sin grund i religionen och för vår del i vår kristna tro. Årets största högtider, omkring vilka mången sedvana och tradition kretsar, har alla sin grund i vår Frälsare. Under julen firar vi vår Frälsares födelse, under påsken högtidlighåller vi vår Frälsares lidande, död, och uppståndelse - alltings hopp - och under Kristi himmelsfärd och pingst det som i egentlig mening utgör vår Kyrkas födelse.

Således har sedvänjor och traditioner till stor del sin grund i religionen och icke i nationen. Hela kristenheten delar nämnda högtider och ingen kan således uteslutas ifrån dessa. Att sedan utformningen av högtidlighållandet skiljer är en annan sak, som har sin grunda lokala förhållanden. Således är den så kallade folkkulturen mer regional och lokal än nationell även om det förvisso finns generella drag.

Ett annat attribut, som brukar tagas till av de så kallade nationalisterna, är vår historia. Här är det, för alla som har någon kunskap om vår historia, frågan om det det svenska riket, under Sveakonungen, och icke den så kallade svenska nationen. Under Sveakonungen har under vår historia såväl svenskar, finnar, danskar, balter och tyskar lytt.

Det är utifrån Sveakonungen och hans rike som vårt Fädernesland ytterst utgår och icke nationen. Således skall herr Söder, i sin inskränkta tankevärld, ha fullt klart för sig att samtliga Fädernelandets innebyggare, oavsett herr Söders articifiella nationsbegrepp, är Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hetrig av Jämtland, undersåtar.

Tafflighet, osaklighet och kunskap

Statsminister Löfven, vars ämbetsperiod kantats av största tafflighet och ren inkompetens, synes oförskräckt fortsätta vägen mot sin politiska svanesång. Aldrig har riket haft en skickligare statsminister. Det fullständiga fiaskot rörande rikets budget, vars alla turer på ett mycket förtjänstfullt sätt beskrivs i av Catharina Lind i Svenska Dagbladet, är endast en del av den taffliga statsministerns gärning.

Tillsammans med den likaledes taffliga finansministern, statsrådet Andersson, uppvisar nu statsministern största okunnighet inom idéhistoriens disciplin. Nämnda okunniga ledamöter av rikets regering söker nu göra gällande att det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna skulle vara nyfascistiskt. Var och en som tagit del av anmärkningarna i detta Forum vet att dess tecknare icke har mycket till övers för nämnda nationalistparti. Dock, att anklaga det populistiska nationalistpartiet, för något det icke är, kommer enbart att gynna detsamma. Statsministern och finansministern synes genom sitt agerande ha övergivit varje form av seriös politisk diskurs och istället, i sin stora desperation efter sitt gigantiska fiasko och uppvisade regeringsoskicklighet, ställt sin håg till plakatpolitik av samma slag som nyttjas av vederstyggliga krafter på yttersta vänsterkanten.

I stället för att hänge sig åt oseriös plakatpolitik borde de först ta del av den erkänt kunnige historikern, professor Harrisons, upplysande artikel om fascismens sanna beskaffenhet i tidskriften Neo.  Professor Harrison pekar i sin inledning på hur oprecist begreppet fascism nyttjas:

"När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut)"

Kan det vara mera tydligt hur de taffliga regeringsmöjligheterna, statsministern och finansministern, fallit ned i ett träsk av okunskap gränsande till ren dumhet i nämnda avseenden?

Professor Harrison fortsätter vidare i sin framställning på följande sätt:

"Kort sagt: Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin."

Kärnan i fascismen beskriver professor Harrison enligt följande:

"Mussolini definierade själv fascismen, tillsammans med Gioacchino Volpe, i en omfattande artikel i Enciclopedia Italianai början av 1930-talet. Il Duce förklarade att fascismen vände sig mot såväl socialism som liberalism och att ideologin till sin natur var odemokratisk. Den tog spjärn mot de doktriner som sökte sitt ursprung i franska revolutionen och blickade framåt, mot en auktoritär stat utgående från nationen. Mussolinis text är typisk för hur fascisterna proklamerade sin lära under mellankrigstiden. Teoretiker Giovanni Gentile framställde rörelsen som en tredje väg vid sidan av den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från staten, som skulle domineras av ett enda parti. Staten skulle omfatta hela samhället genom korporativa organisationer och slå vakt om privategendomen. En annan central faktor var idén om nationen som en enhet som krävde stark ledning och en kollektiv identitet, vilken måste få sätta sig över individuella hänsyn och kunna kanaliseras till krig. Fascismen var fientlig mot etniska och religiösa grupper som inte kunde assimileras med nationen."

Här må finnas element, i form av betydelsen av nationens behov av en kollektiv identitet, som det populistiska nationalistpartiet delar med fascismen. Dock är det uppfyllande av helheten och icke dess element som är den enda grunden för att klassificera ett parti såsom fascistisk. Knappast någon skulle komma på tanken att kalla socialdemokratiska arbetarpartiet för fascistisk utifrån det det obestridliga faktum att de understundom, och i vissa måtto alltjämt, förfallit åt korporativistiska lösningar, ett annat av fascismen grundelement. Vidare har fascismens syn på ett starkt ledarskap delats av hart när varje vederstygglig kommunistiska implementation. Icke gör väl detta kommunisten till fascist?

Professor Harrison är vidare tydlig med att likhetstecken icke kan sättas mellan fascism och nationalism:

"Men alla nationalister var inte fascister. Identifieringen av nationen och idealiseringen av det egna folkets förflutna går som en röd tråd genom alla staters historia under första hälften av 1900-talet. Det var vid denna tid vi började hissa nationsflaggor, heja på våra idrottare och utforma de förment nationella sedvanor som präglar våra länder än idag. För att en nationalist skulle kunna definieras som fascist krävdes även en fast övertygelse om behovet att upprätta en totalitär stat, om nödvändigt med våld, som kontrollerade hela samhället genom politiska organisationer, säkerhetstjänst, polismakt, ett likriktat skolväsen och intensiv propaganda. Staten måste bli livskraftig och fick gärna angripa svagare grannar. Därtill kom den ”tredje vägen” inom ekonomiskt tänkande, föreställningen att både kapitalism och socialism borde avskaffas och ersättas av en samhällsmodell som upphävde klassmotsättningar. Fascisterna menade inte att klasserna skulle försvinna, tvärtom, men staten skulle medla mellan dem och åstadkomma enighet inom nationens ram. För att slippa bli beroende av andra stater var fascisterna dessutom negativa till alltför mycket utrikeshandel och föredrog en ekonomisk politik som syftade till självförsörjning."

Professor Harrison är ock noga med att sätta en distinktion mellan fascism och nationalsocialism:

"På detta sätt har fascismbegreppet sedan länge brukats i media och i referensverk, medan forskare har varit skeptiska – i synnerhet som skillnaderna mellan exempelvis Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien och Francos Spanien var avsevärda. Genom att bunta ihop dem alla under rubriken fascism missförstår man, har forskarna menat, de historiskt väsentliga nyanserna. Det mest uppenbara exemplet är den extrema variant av antisemitism som utgjorde en av kärnpunkterna i nazismen men som saknades hos många andra totalitära rörelser under mellankrigstiden. Ett annat exempel är diskrepansen mellan den modernistiska och republikanska spanska Falangen under José Antonio Primo de Rivera i mitten av 1930-talet och den konservativare, mer traditionalistiska och katolska politik som förknippas med Falangen sedan Franco tagit över rörelsen under spanska inbördeskriget. Å andra sidan finns det forskare som inte har nöjt sig med att sätta fascistetiketten på alla högerextremister. Vissa har gått ett steg längre och betonat likheterna mellan totalitära rörelser både till vänster och höger genom att sammanfatta dem alla med termen totalitarism."

Vårt populistiska nationalistparti är i sanning inget parti att berömma eller höja till skyarna. I partiets tidiga historia finns mörka relationer och anknytningar till ett rasistiskt tankegods. Dock, såsom professor Harrison redogjort för, är rasismen ett större bärande element hos krafter än mörkare än fascismen, nämligen nationalsocialismen. Med detta sagt skall dock med skärpa framhållas att det det utifrån nationalistpartiets programskrivningar icke på ett stringent och seriöst sätt går att klassificera partiet som vare sig fascistiskt eller nationalsocialistisk.

Den idéhistoriska diskursen får icke, som sker av de taffliga och okunniga stats- och finansministrarna, baseras på infantil plakatpolitik utan måste ske utifrån det tankegods som formulerats av respektive ideologis banerförare.

Hasardspelt fortsätter

Konungen lät under sitt pågående statsbesök i Frankrike uttala att han har förhoppningen att något gott på sikt skall komma ut ur den situation, som Riket nu befinner sig i. I en brydsam situation, som den nu pågående, är Konungen, som står över politikernas ständiga käbbel, bjäbb och lismande, den enda samlande kraften i Riket. Här har Monarkin otvivelaktigt en mycket viktig uppgift att fylla.


Det är icke svårt att instämma i Konungens förhoppning men dessvärre synes de självupptagna politiska lismarna, i dagsläget, helt vara stryrda av egna och partiegoistiska syften. Den med största tafflighet behäftade statsministern synes icke ännu ha förstått att hans regeringsinkompetens är roten till den situation, som råder. Hade, den med största tafflighet behäftade, statsministern förstått att det valresultat, som höstens val reulterade i, utesluter all samverkan med ett ytterlighetsparti, som det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och med stor oförskämdhet anfrätte herr Sjöstedt, skulle situationen varit en annan. Ingen kan begära att de så kallade Allianspartierna kan bringas till förhandlingsbordet så länge statsministern halstarrigt framhärdar i en organiserad samverkan med ett parti vars lortiga byk och smutsiga historia icke står efter motsvarande attribut hos det populistiska nationalistpartiet. 


Istället för att träda fram såsom en statsman och inse situationen och därav dra slutsatsen att en avgång är det enda realistiska alternativet fortsätter den tafflige statsministern sitt hasardspel vars utgång han endast, likt varje hasradspelare, endast kan sätta fromma förhoppningar kring. Få tror att det nyval, som den tafflige statsministern nu förklarar sig vilja utlysa, i grunden skulle förändra det parlamentariska läget. Det enda vi med säkerhet vet vet är att den tafflige och hasardspelande statsministern, genom sitt panikartade fastklamrande vid regeringstaburetterna, förstätter Riket i en än längre period av förödande osäkerhet. Ansvaret för detta ligger fullt och fast hos den tafflige statsministern.


Det enda hållbara hade varit att statsministern hos talmannen anhållit om entledigande och att sedan initiativ tagits, då ett streck dragits över höstens stora regeringsmässiga tafflighet, för bildandet av en samlingsregering, där självfallet såväl det före detta kommunistpartiet som det populistiska nationalistpartiet uteslutits och förpassats till den politiska kyla där de rättmätigen hör hemma. I en situation som denna måste varje medborgare kräva att de lismande politikerna överger sin självgoda partiegoism och sätter Rikets väl och ve främst, endast då kan Konungens förhoppning, om något gott på sikt, uppfyllas.

Vid vägs ände

Det synes nu såsom den djupt taffliga och oskickliga ministären Löfven nått vägs ände. I skrivande stund talar allt för att en majoritet av Riksdagens ledamöter icke alls är hågade att gilla den taffliga ministärens proposition rörande Rikets finanser. Måhända har statsminister Löfven nu därför fått sig en välförtjänt, högst självförvållad,  näsbränna och kommit till insikt om att det var statsministerns tjänsterum på Rosenbad och icke en plats vid hasardspelbordet i Monte Carlo han anförtroddes då han tillträdde sitt höga ämbete.

I regeringsfrågan torde Riket aldrig någonsin tidigare haft en mer oskicklig statsminister. Allt statsministern företagit sig i det nyckfulla harsadspel han ägnat hösten åt har tvärt misslyckats och slutat i det största politiska fiskot i mannaminne. Igenom detta historiska fiasko och misslyckande lyser såväl största oerfarenhet som djupaste inkompetens. Tre fatala fel i statsminister Löfvens oskickliga och helinkompetena hantering av regeringsfrågan förtjänar att framhållas:


För det första borde statsministern förstått att nationalistpartiet, ett parti vars tunnelseende och fokus på en enda fråga saknar allt motstycke, icke var något att sätta sin tillit till. Förhoppningen att nämnda nationalistparti, ett parti som på alla sätt suktar efter publiciteten och sensationen, passivt skulle stödja budgeten var inget annat än ett rent hasardspel. Det är tveksamt om den mest inbitne hasardspelaren skulle ha givit sig in i denna risk. Rysk roulette synes i en jämförelse ha varit ett mindre riskabelt alternativ.


För det andra köpte statsministern genom judaspenningar högrött stöd från det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och oförskämde ordförande, herr Sjöstedt. Genom detta fatala schackdrag målade statsministern, med rödaste rödfärg, in sig i ett hörn från vilket han icke kunde fly. Genom judaspenningarna till det före detta komminstpartiet, vilket har en lika smustig byk och solkig historia som nationalistpartiet, omöjliggjordes varje möjlighet till konstruktiv dialog med andra ansvarsfulla parter. Att sent på kvällen efter det att hasardspelet misslyckats be om bistånd är intet annat än oförskämt.


För det tredje förde statsministern fram ett helt regeringsodugligt parti, det så kallade miljöpartiet, till Konungens rådsbord. Med detta gjode den med största oskicklighet behäftade statsministern en svår sak åtskilligt värre. Icke nog med att kompromissen, i nämnda hanteringen, måste sökas två gånger istället för en - först med miljöpartiet och sedan med en ytterligare part - utan ock att statsråd med fullständigt okunskap om konstitutionens grundpriciper - att regeringens beslut fattas kollektivt - utsågs. Även detta tilltag visar det vederstyggliga hasardspelets alla förkastliga attribut.
Det återstår nu att se vad som sker men allt annat än att statsministern nu skyndsamt knackar på talmannens dörr och anhåller om sitt entledigande skulle vara djupt olyckligt såväl för Riket som för statsministerns anseende.