torsdag 30 januari 2014

Välkommen förändring av straffskala

Icke en dag för tidig har statsrådet Ask, chef för Justitiedepartementet, låtit föranstalta om en skräpning av straffskalan för mord. Statsrådet förklarar:

"Mord är det allvarligaste brott man kan begå. Det är inte ovanligt att det finns inslag som gör att det blir särskilt allvarligt, och där man förstår att lidandet har varit förfärligt på många olika sätt. Det måste tas i beaktande, och då handlar det om att det ska dömas ut livstid."

Straffskärpningen avses vinna laga kraft från den första juli innevarande år.

Uppenbart är icke kriminalliberalerna nöjda. Flera mer eller mindre välbetänkta invändningar finns bland inkomna remissvar. Dumheten saknar gräns i ett remissvar där kriminalvården menar att ett icke tidsbestämt straff försvårar planeringen av frigivningen. Vad har detta med saken att skaffa? Statsrådet besvarar nämnda invändning på följande sätt:

"Det får väl vara ett planeringsproblem då, men om man tar livet av en annan människa har man inte automatiskt rätt att väldigt snabbt vara ute i frihet igen. Så enkelt måste det vara."

Väl talat! Detta uttalande gör att jag mycket väl kan tänka mig att lägga rösten på statsrådet i höstens val.

De allra viktigaste fundamenten, när det gäller grova brottslingar, är dels att laglydiga medborgare skall skyddas ifrån återfallsbrott och dels en respekt för brottsoffren. Anhöriga, som fått sina nära och kära brutalt mördade av grova brottslingar skall icke behöva riskera att någonsin behöva möte mördaren på öppen gata. I jämförelse med skydds- och brottsofferperspektivet väger den brottsliges återanpassning lätt. Den som med berått mord och utan skrupler tar sin medmänniska av daga har förverkat sin rätt att någonsin mer njuta frihetens sötma.

Ett parti som vare sig förstår skydds- eller brottsofferperspektivet är det före detta kommunist partiet, Vänsterpartiet, som istället vill avskaffa livstidsstraffet. Detta är föga förvånande då nämnda parti har mycket svårt att acceptera att det finns ett personligt ansvar. Allt skylls på diverse strukturer i samhället. Genom sin ståndpunkt spottar det före detta kommunistpartiet brottsoffren i ansiktet.
 

onsdag 29 januari 2014

Integritetens skydd

De senaste dagarna har vi kunnat konstatera en synnerligen intensiv diskurs rörande ett Forum på Internätet varigenom det är möjligt att på enbart några sekunder identifiera personer som förekommer i laga domar. De flesta torde vara överens om att det sätt på vilket nämnda informationer sprids och tillgängliggörs med blixtens hastighet icke är önskvärt. Detta stimulerar enbart till en av mänskliga naturens mindre eftersträvansvärde egenskaper - nyfikenhet, hummel och skvaller om vår nästa.

Att domar är offentliga handlingar är en urgammal sedvana i vårt rättsystem, häri ligger icke problemet. Denna självklara hörnsten i offentlighetsprincipen kan icke ifrågasättas då det skulle få oöverblickbara följder. Icke desto mindre kan konstateras att flera av politikens allra mest notoriska lismare, utan att ens försökt förstå frågans komplexitet, genast ropar förändring av Konstitutionen. En av dessa oförbätterliga lismare är den i konstitutionella frågor oskicklige och djupt okunnige ordföranden i Konstitutionsutskottet, riksdagsledamoten Eriksson, tidigare så kallat "språkrör" i miljöpartiet.

Vad de gapande politiska lismarna, som tar varje tillfälle att befrämja sin egen publicitet, icke förstår är att Konstitutionens uppgift är att lägga fast viktiga konstitutionella grunden för lagstiftningen. Ur denna grund skall sedan lagar utformas, lagar vilka skall nyttjas för specifika förhållanden. Att genom Konstitutionen söka stävja det missbruk av synnerligen tekniska frågor är så huvudlöst dumt att de politiska lismare, som förfäktar nämnda lösning, av omsorg till såväl sitt eget intellektuella anseende som sina respektive partiers välmåga allvarligt borde överväga huruvida de bör fortsätta sitt politiska värv.

I kontrast till nämnda lismande politikers illa övervägda, för att icke säga helt befängda, åsikter om Konstitutionens syfte kan vi i Svenska Dagbladet ta del av statsminister Reinfeldts välövervägda hållning i frågan. På frågan om en förändring av Konstitutionen är nödtvungen svarar statsministern:

"Jag tror inte att det är där vi ska börja. Utan vi ska börja med en samhällsdiskussion. Vad är det som är oundgängligt och nödvändigt för oss alla att försöka ta del av? Vad är det för begränsning av vår egen nyfikenhet? Och det behöver man inte ändra lagstiftningen för diskutera"

Det är således ytterst en fråga om förhållningssätt och sunt förnuft. Våra traditionella media har i princip så länge de funnits haft möjligheten att publicera nämnda slag av informationer. Detta har de i huvudsak avhållit sig ifrån. En annan god princip i media, vars efterlevnad sorgesamt nog understundom lämnar en del övrigt att önska, är att icke publicera namn på åtalade personer, som ännu icke fått sin dom.

Skulle nu icke det sunda förnuftet räcka för att stävja det oskick, som sker på ifrågavarande Forum torde möjligheterna att med stöd i befintlig Konstitution forma en ändamålsenlig lagstiftning vara goda. Redan Yttrandefrihetsgrundlagens nionde paragraf torde innehålla öppningar i denna fråga då nämnda paragraf säger att utfärdande av utgivningsbevis, vilket tas som intäkt för att Forumets verksamhet kan drivas såsom sker, kräver att att man "på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas". Det synes här synnerligen tveksamt om ifrågavarande spridning av uppgifter sker "på särskild begäran". Nämnda aspekt bör snarast utredas av juridisk sakkunskap.
 

tisdag 28 januari 2014

Namnsdagshyllning till Konungen

Denna dag framföres från detta Forum en ödmjuk och hjärtinnerlig namnsdagshyllning till vår högaktade Konung, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland.

 
Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Såsom seden bjuder har Konungen denna dag ock låtit förläna de Kungliga Medaljerna, rikets främsta utmärkelser Den främsta utmärkelsen som förlänas denna dag utgörs av Hans Majestät Konungens medalj i guld av 12:e storleken att bäras om halsen i kedja (Kon:sGM12mkedja) vilken förlänas Hans Högvördighet Ärkebiskop Wejryd. Nämnda medalj kan räknas såsom tredje högsta utmärkelse ,förläningsbar till svenska medborgare, efter Serafimermedaljen och Hans Majestät Konungens medalj i guld av 12:e storleken med briljanter att bäras om halsen i kedja (Kon:sGM12mkedjaobr).

I detta sammanhang må det tillåtas att framföras att det är en stor skam att historieslösa politiker, utan någon som helst förståelse för vare sig traditionens betydelse eller vikten av att kunna visa framstående medborgare uppskattning, lät förändra ordensväsendet och förvägra svenska medborgare denna ynnest. Det är en synnerligen stor gåta att nuvarande Regering, trots att den snart suttit vid taburetterna i snart åtta år, ännu icke i proposition till Riksdagen föranstaltat om rättande av nu rådande och för svenska medborgare så diskriminerande och ringaktande ordning.

måndag 27 januari 2014

Journalistikens ovederhäftighet

Redaktör Gudmundson tar i Svenska Dagbladet upp ett synnerligen angeläget ämne i en reflektion rörande den för ett stort antal grova brott dömde och föregående vecka, sannolikt inom ramen för en uppgörelse i den kriminella världen, mördade förre straffången Markovic och det fullständigt obegripliga förhållande att nämnde förre straffånge, av mången journalist, gjordes till sanningsvittne i en, av ynkliga och fega republikaner iscensatt, smädeskampanj gentemot Hans Majestät Konungen.

I sin mycket välavvägda och högst tänkvärda reflektion framför redaktör Gudmundsson följande:

"Det har nu förflutit några dagar sedan gangsterkungen Mille Markovic dog, skjuten med fyra kulor. Medierapporteringen har varit ihållande omfattande. Gärningsmannen är fortfarande okänd. Men om någonting har varit tydligt, så är det hur medierna nu har valt att beskriva Markovic som genuint kriminell. Inget tvivel har rått, denna gång, om att Markovic har levt ett liv genomsyrat av våld, brott och systematisk hänsynslöshet. Vissa har närmast beskrivit honom som psykopat.

Den tid, för bara några år sedan, känns avlägsen, då Markovic framhölls i pressen som ett sanningsvittne. Då menade stora delar av journalistkåren att uppgifter från Markovic mycket möjligt var sanna. Hans påståenden om kungliga besök på porrklubb och fotobevisning om detsamma återgavs på högsta allvar"

Kan oskickligheten hos de murvlar som deltog i smädeskampanjen mot Hans Majestät Konungen göras tydligare?

Vi vet alla idag att den ynkliga smädeskampanjen gentemot Hans Majestät Konungen föll platt på marken i det att grunderna i densamma helt saknade substans. Bildbevis, som den nu avdöde förre straffången påstod sig vara i besittning av, visade sig icke bestå i annat än taffligt ihopmixtrade falsarier. Några vederhäftiga och framträdande dementier, när fakta såg dagen, kom dock icke från alla de oseriösa murvlar, som icke lämnade någon möda ospart att smäda Hans Majestät Konungen med en straffånge som enda sanningsvittne.

Rörande de bakomliggande orsakerna gör redaktör Gudmundson följande högst intressanta anmärkning:

"Hur kunde Markovic bli sanningsvittne i medierna? Det var ju ändå känt att han var genomkriminell?

Att det finns en republikansk strömning inom journalistkåren, som påverkar val av vinklar, är nog ingen vild gissning. Det finns skäl att anta att många journalister vill att kungen ska råka i blåsväder. Och journalisters åsikter är viktiga. Men detta är inte hela förklaringen till att den kungliga krisen fick det förlopp den fick."

De murvlar, som deltog i smutskastandet av Hans Majestät Konungen, och som icke rakryggat velat bekänna sina misstag och visa sin uppriktiga ånger är icke värda att benämnas journalister. Nej, dessa ovederhäftiga murvlar är en stor skam för hela journalistkåren. Det papper de skrivit sina smädeliga och undermåliga alster på duger icke ens att tjäna såsom reserv i hemlighuset.

Ansvaret faller tungt på ansvariga utgivare som lånat sina spalter och annat utrymme i media till nämnda vederstyggliga och med största oskicklighet behäftade murvlar.

fredag 24 januari 2014

Rättskipningens outgrundlighet

I riket tillämpas den outgrundliga ordningen att straffångar, närmast regelmässigt, friges efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats. För ordningens tillämpande synes enda villkoret vara att de under straffet avtjänande icke begått några grövre förseelser. Sakförhållandet om de i verklig mening gjort bot och bättringen ingår icke i frågan prövning.

Svenska Dagbladet låter idag meddela att straffången Lindberg, vilken en gång hade höga uppdrag inom polisväsendet, som han vanhelgade, och som begick de mest fasansfulla brott mot minderåriga flickor nu kommer att friges. Straffången Lindberg befanns skyldig till ett fall av grov våldtäkt, tre fall av våldtäkt, ett fall av förberedelse till grov våldtäkt mot barn alternativt förberedelse till grov våldtäkt, tio fall av koppleri, sju fall av köp av sexuell tjänst och ett fall av försök till köp av sexuell tjänst. För nämnda brott, som är så grova och skamliga att ord saknas att beskriva, näpstes nämnde straffånge till 6 år och 6 månaders fängelse, ett straff som synes alldeles för milt.

Dessvärre förmår lagstiftningen, Brottsbalkens  sjätte kapitel och första paragraf, i sin strängaste tillämpning blott att avstraffa skamliga och vederstyggliga våldtäktsmän med 6 års fängelse. Då dessutom den huvudlösa praxisen om frigivning efter två tredjedelar av strafftidens avtjänande tillämpas blir i praktiken straffet icke längre än 4 år. Detta är en stor skymf mot brottsoffren, som i våldtäktsmannen och straffången Lindbergs fall, bestod av minderåriga flickor. För våldtäkt hade en betydligt strängare straff varit väl motiverat. Mindre än tolv faktiska års fängelse borde icke komma ifråga. I särskilt grova fall, av det slag våldtäktsmannen och straffången Lindberg begått, bör straffskalan innehålla livstids fängelse.

I det ifrågavarande fallet med straffången Lindberg synes en bedömning från myndigheten för straffängelserna vara klar på att ett återfall i vederstygglig brottslig verksamhet alls icke går att utesluta. Professor Belfrage, vid den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena, förklarar situationen på följande sätt:

" I dag döms man ofta till i förhand bestämda strafftider och därmed försvinner incitamentet att ta emot vård och behandling. Det finns ingen anledning att göra det. Det är jobbigt att ta emot vård och vända ut på sitt liv. Det är betydligt enklare att spela tv-spel och göra något annat roligt."

Nämnda fall såväl som andra av liknande slag leder alla till konklusionen att den nuvarande ordningen är oacceptabel. Statsmakten, vars yttersta plikt är att skydda den enskilde risken, kan icke ta risken att den som en gång begått så avskyvärda och grova brott mot minderåriga återfaller i sin högbrottsliga gärning. Justitieministern, statsrådet Ask, bör skyndsamt agera för att föreslå Riksdagen nödvändiga lagrum för att förändra den situation som vi nu betraktar. 

onsdag 22 januari 2014

Ärkehertig Karl intervjuad

Med anledning av att det innevarande år är 100 år sedan Första Världskriget tog sin begynnelse har Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Karl, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, låtit sig intervjuas. Ärkehertigen, som är Huset Habsburgs Överhuvud, är son till Ärkehertig Otto och sonson till Kejsar Karl.


Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Karl, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, Huset Habsburgs Överhuvud, rättmätig arvtagare till den österrikiska kejsarkronan

Ärkehertigen analyserar i intervjun orsakerna till Första Världskrigets utbrott och förmenar att även om skottet i Sarajevo, där Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Franz Ferdinand, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, kallblodigt mördades av en vederstygglig terrorist, kan ses som en utlösande faktor så hade utvecklingen i Europa, vid denna tidpunkt, nått så långt att kriget ändå förr eller senare inträffat. Ärkehertigen, som är mycket bevandrad i den europeiska historien pekar här på det faktum att mobilisering av tyska och ryska stridskrafter redan inletts vid tiden för det brutala terroristdådet i Sarajevo. Såsom största orsak, i det komplex av orsaker, som resulterade i världsbrandens utbrott, sätter Ärkehertigen nationalismen.

Det är icke svårt att instämma i Ärkehertigens analys. Polariseringen av Europa i två maktblock hade pågått under en längre tid med kapprustning, icke minst på sjöstridskrafternas område, och spänningarna ökade kontinuerligt. Det är ock synnerligen intressant att Ärkehertigen pekar på nationalismen såsom orsak. Den Habsburgska väldet var kosmopolitiskt och omfattade ett stort antal nationaliteter. I detta rike fanns ingen ambition eller rörelse att likrikta utifrån nationalismens utopiska principer. Tvärtom sågs olika nationaliter såsom en styrka. Den brutalt mördade tronföljaren, Ärkehertig Franz Ferdinand, drevs av långt framskridna planer att ur det Habsburgska väldet skapa en mångnationell federation. Ävenledes Kejsar Karl drev dessa tankar.

I detta sammanhang må ock nämnas att Ärkehertigens fader, den kloke och högt aktade Ärkehertig Otto hörde till de allra argaste kritikerna till den tysknationalism som drev fram det Andra Världskriget. En kritik som föranledde de nationalsocialistiska tyrannerna att utfärda en dödsdom varigenom Ärkehertig Otto tvingades fly till Förena Staterna.

Nationalismen var ock orsaken till de förfärliga händelser som utspelades på Balkan så sent som under 1990-talet.
 

måndag 13 januari 2014

Läpparnas bekännelse

I föregående anmärkning förmäles hur oförskämt och skamligt rikets Regering, på det före detta kommunistpartiets kongress, beskylls för att utöva en politik värre är nazismen. Det noteras ock att partiets ordförande, herr Sjöstedt, varit nödtvungen att framföra sin ursäkt. Dessvärre finns all anledning att betvivla uppriktigheten i densamma. Den som dristar sig att ta del av det före detta kommunistpartiets forum på internätet kan här finna hur skådespelerskans Petréns framförande, vari de grova anklagelserna uttalades, lovordas.

På forumet beskrivs skådespelerskan Petréns framförande enligt följande:

"Sedan fick vi lyssna på en text ur pjäsen Kvällarna med Kerstin, gestaltad av Ann Petrén. En text som skrevs för nästan 20 år sen men som man rad för rad kunde svurit på var skriven igår – där en åldrad Thorvalls erfarenheter av åldringsvården innebar en svidande uppgörelse med vinstintressen och vanvård."

Var och en, som är utrustad med tämligen basala kunskaper i logik och slutledningsförmåga, kan härigenom dra slutsatsen att partiets officiella forum alltjämt utropar den grova anklagelsen. Genom att referatet på forumet refererar till den text där de huvudlösa oförskämdheterna deklareras och genom att nämnda text ges egenskapen "men som man rad för rad kunde svurit på var skriven igår" är det ingen tvekan om att anklagelsen kvarstår.

Vilken ynkedom av herr Sjöstedt att först, såsom en läpparnas bekännelse, framföra en ursäkt och att sedan underlåta att ta konsekvenserna av densamma och rensa sitt partis officiella forum från ifrågavarande smuts.
 

Skammens parti

Det före detta kommunistpartiet, det så kallade Vänsterpartiet, har återigen visat att någon renhållning, värd namnet, gentemot avskyvärda vidriga åsikter icke existerar. Knappt har klubban fallit i avslaget rörande unge herr Allards uteslutning, bland annat motiverad av att nämnde revolutionäre kommunist jämfört socialdemokraterna hedervärde ordförande Löfven med tyrannen Hitler, innan man för öppen ridå åter visar att unge herr Allards oförskämda och skamliga åsikter alls icke är något perifert och isolerat.

I ett synnerligen osmakligt och avskyvärt inslag inför hela kongressen låter man en skådespelerska, en fru Petrén verksam vid Stockholms stadsteater, framföra något som på ett högst tramsigt och infantilt sätt benämnes "Valpepp". I nämnda så kallade "Valpepp" anklagas rikets folkvalda regering för att vara värre än nazismen. Hur lågt kan detta vederstyggliga före detta kommunistparti falla i sin skamliga argumentation?

Uppenbart är att det inom det vederstyggliga före detta kommunistpartiet finns djupt utbredda föreställningar om att alla som icke delar partiets extermsocialistiska och av kommunistiskt tankegoda förpestade ståndpunkter betecknas såsom antingen "facister" eller "nazister". Framträdandet introduserades av en hög företrädare för det förre detta kommunistpartiets, kommunikationschefen Mattsson. Att ifrågavarande skamlighet helt visst utvalts och introducerats av en hög företrädare partiet, kommunikationschefen Mattsson, är ytterligare ett bevis på att det skedda på intet sätt är något misstag.

Detta parti, som icke på allvar förmår att taga avstånd från sin smutsiga och solkiga historia, där folk- och barnamördare lovprisats och där man gått främmande makts ärenden, borde på ett mycket bättre sätt taga sig till vara om man vill framstå som ett parti värdigt rikets folkvalda församling, den förnämliga Riksdagen.

Det må vara att det före detta kommunistpartiets ordförande, herr Sjöstedt, efter begäran såväl från vice stadsministern, statsrådet Björklund, och Moderata Samlingspartiets partisekreterare, herr Persson, framfört sin ursäkt. Detta överkuggar dock icke det faktum att det uppenbarligen saknats all form av omdöme hos kommunikationschefen Mattsson, som torde kunna anses ansvarig för den aktuella punkten. Det vi observerar är därför icke några misstag utan tecken på det grumliga tankegods som förpestar och genomsyrar hela partiet.

Om det före detta kommunsitpartiets ordförande, herr Sjöstedt, besitter någon form av skamkänsla och om han har något råg i sin rygg måste han ofördröjligen tillse att den omdömeslösa och oförskämda kommunikationschefen Mattsson avskedas och utesluts ur partiet. Kommunikationschefen Mattssons vederstyggliga tilltag är på intet sätt lindrigare än den grova förseelse mot all form av anständighet som unge herr Allard gjorde sig skyldig till.

Det före detta kommunistpartiet, nu benämnt Vänsterpartiet, är ett skammens parti!

söndag 12 januari 2014

De människofientliga och solkiga partierna

I vårt lands Riksdag finnes två partier, det före detta kommunistpartiet, benämnt Vänsterpartiet, och det populistiska nationalistpartiet, benämnt Sverigedemokraterna, vilka på sin dagordning tid efter annan har att hantera uteslutning av medlemmar, som givit uttryck för människofientliga uttalanden och åsikter.

I ett aktuellt fall, som diskuterats i en tidigare anmärkning på detta Forum, avseende uteslutning av den unge herr Allard, tidigare ordförande i Ung Vänster i Örebro, uttryckt sitt gillande för den våldsbejakande kommunistiska terroristorganisationen Revolutionära Fronten och som efter viss vånda från partiets ledning uteslutits. Unge herr Allard har, enligt vad som framgår av mediahanteringen, icke funnit sig nöjd med nämnda tilltag utan överklagat till Vänsterpartiets partikongress. Partiets kongress har nu avslagit herr Allards överklagande.

På en fråga, ställd av Svenska Dagbladet, avseende om fler uteslutningar kan tänkas bli aktuella svarar Vänsterpartiets partisekreterare, herr Etzler, jakande. Exempelvis synes det som att unge herr Allards efterträdare, en herr Frick, i allt väsentligt delar unge herr Allards åsikter i det att han låtit deklarera "Som ordförande vill jag även uttala stöd för RF". Ytterligare en person, medlem i den revolutionära fraktionen av vänsterpartiets ungdomsförbund i Örebro är misstänkt för grov misshandel,

Vare sig när det gäller Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, där en företrädare denna vecka uttryckte besynnerligheter om religionen Islam, är det frågan om några tillfälligheter att man tvingas utesluta personer med människofientliga åsikter. Grundproblemet, för nämnda partier, är att man har ett underliggande tankegods, kommunism i Vänsterpartiets fall och rasismen i Sverigedemokraternas fall, som samlar personer med nämnda tankegods. Båda partierna är angelägna om att uppvisa en polerad yta men skärskådar man denna är den full av elakartade sprickor.

Slutsatsen kan icke bli någon annan är att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är två partier med ett människofientligt tankegods och en solkig historia. Må vi hoppas att detta är något som väljarna tar under nogsamt övervägande inför årets riksdagsval. I Riksdagen vill vi icke ha något skamligt solk av nämnda slag.
 

lördag 11 januari 2014

Kunglig nedkomst sker i Förenta Staterna

Riksmarskalken har låtit kungöra att Konungen givit sitt gillande till att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleines, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, nedkomst sker i Förenta Staterna.


 Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleines, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland
(copyright kungahuset.se)

Från ett konstitutionellt perspektiv saknar detta betydelse då det på intet sätt strider mot det som stipuleras i Successionsordingen. Tillämpliga paragrafer i nämnda Författning säger:

§ 1. Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid företräde framför yngre syskon och yngre syskons efterkommande. Lag (1979:935).

§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

§ 5. Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande.

Av första paragrafen följer att det väntade barnet har arvsrätt till tronen enär femte paragrafen är uppfylld.

Vad avser den fjärde paragrafen återstår att följa huruvida det väntade barnet kommer att antaga sin höga Moders lära, den rena läran enligt den oförändrade Augustinska bekännelsen, eller om barnet kommer att antaga sin faders lära, den papistiska läran. Mycket skulle det förvåna om barnet icke kommer att fostras i den rena läran enligt den oförändrade Augustinska bekännelsen.

Den andra delen i fjärde paragrafen, huruvida barnet kommer att uppfödas inom riket, är ock av stor betydelse att följa. Här kan förmodas, utifrån antydanden de uttalanden som Hertiginnan tidigare gjort, att man kommer att ha sin hemvist såväl inom riket som i Förenta Staterna. Det skall i detta sammanhang ock tydligt nämnas att Hertiginnan, i samband med det av Konungen och Regeringen gillade äktenskapet med herr O'Neill, KMO, kvarstannade såsom medlem i det Kungliga Huset. I de överväganden som föregått detta torde frågan om framtida barn ha beaktats.

I sistnämnda avseende kommer det ytterst att bli frågan om en konstitutionell tolkning för att utröna huruvida barnets arvsrätt kommer att bestå eller icke.

Ränderna går icke ur

Denna helg genomför det före detta kommunistpartiet sin kongress. Det som är påfallande vid tillfällen som detta är att det före detta kommunistpartiet alltid uppvisar en stolthet inför sin historia, en historia som är så solkig och avskyvärd att ord saknas att beskriva.

Denna gång noteras exempelvis hur riksdagsledamoten herr Holm deklarerar:

"Vi är en snart hundra år gammal folkrörelse med ambitioner på att omdana hela samhället”

Nämnda hundra år av historia innehåller långa perioder av total underkastning inför den människofientliga och djup avskyvärda kommunistiska implementationen Sovjetunionen. Folk- och barnamördaren Lenin har hyllats även långt efter det att frihetens klockor klämtade i Östeuropa år 1989 och i Ryssland år 1991.

Historiens värste massmördare och tyrann, den blodsbesudlade och grymme diktatorn Stalin. När mänskligheten slutligen befriades från denne kommunistiske plågoande sjöngs öronbedövande lovsånger av vårt svenska kommunistparti, bland annat av den ännu högt aktade och till skyarna höjde partipatriarken, herr Hermansson, lät uttala:

"Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. "

Den förre partiordföranden, den hårdföre kommunisten, herr Ohly, höll heller icke han tand för tunga när det gällde att berömma och lovorda förtrycket av människovärdet och den hårdföra repressionen i Östeuropas kommunistiska implementationer. År 1983 uttalade herr Ohly följande:

"Det kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till - avskaffandet av utsugningen och kapitalismen. "

Så talar endast den som föraktar folkstyre och människovärde.

Hur det före detta kommunistpartiet tror sig kunna vara ett anständigt parti när man hela tiden refererar till sin avskyvärda solkiga historia är en gåta. Slutsatsen är att de kommunistiska ränderna alltfort sitter fast och att man på intet sätt förmår att ta avstånd från sin egen historia.