fredag 26 juli 2013

Utmärkt straffsats för de grövsta brotten

Svenska Dagbladet låter idag meddela att straffången Castro, vilken begått kidnappning och bestialiska övergrepp mot värnlösa kvinnor, i den amerikanska staden Cleveland nu nått en förlikning med åklagaren innebärande att den sistnämnde avstår från att yrka dödsstraff mot det att straffången erkänner sig skyldig. Straffången Castro kommer genom detta att dömas till livstidsfängelse utan möjlighet till benådning.

Straffet livstids fängelse utan benådning är ett synnerligen gott alternativ till dödsstraffet, som är förkastligt och som icke hör hemma i en rättstat genom det att en felaktighet i rättsprocessen icke kan rättas efter det att straffet gått i verkställighet.

De som begått det slag av bestialiska brott, som straffången Castro gjort sig skyldig till, har förverkat rätten att någonsin mer njuta frihetens sötma. Orsaken till detta är främst följande:

  1. Respekten för brottsoffren kräver detta. De som utsatts för denna slag av brottslighet måste få vara fast förvissade om att de aldrig någonsin under någon som helst omständighet riskerar att åter möta gärningsmannen.
  2. Samhället får icke riskera att frisläppa någon som visat sig vara i stånd att begå nämnda slag av brottslighet.
Ovanstående skäl väger betydligt högre än eventuella intensioner att möjligen kunna "rehabilitera" den brottslige för att denne åter skall kunna släppas utanför fängelsets murar.

I en tid då vi kan konstatera att den grova brottsligheten grasserar och där återfall i grova brott alls icke är försumbar måste även lagstiftaren i vårt land överväga om det skulle vara ändamålsenligt att införa livstids fängelse utan möjlighet till benådning för de grövsta av brott.

torsdag 25 juli 2013

Den brittiske arvprinsens namn

Hertigen av Cambridge hovstat har låtit kungöra namnet på den nyfödde arvprinsen. Kungörelsen lyder:

"Hertigen och Hertiginnan av Cambridge är glada över att kungöra att de givit sin son namnet Georg Alexander Louis.

Barnet kommer att nämnas Hans Kunglig Höghet Prins George av Cambridge"

Arvprinsens namn speglar väl de namngivningstraditioner som nyttjas inom det brittiska Konungahuset och andra Furstehus, som är i frändskap med detta.

Arvprinsens första namn Georg  är ett namn, vilket såsom brittiskt konunganamn stammar från Huset Hannover. Den förste brittiske Konung som bar detta namn var Konung Georg I vilken regerade mellan 1714 och 1727. Konung Georg var ock, under namnet Georg Ludvig I, Kurfurste av Braunschweig-Lüneburg (även benämnt "Hannover"). Senaste Konung som bar detta namn var den nyfödde arvprinsens farfaders morfader Konung Georg VI. Georg var ock det Konunganamn, som bars av arvprinsens farfaders farfaders far Konung Georg I av Grekland. Nämnas kan att ävenledes arvprinsens farfader, Prins Karl, Furste av Wales bär detta namn i det att hans fullständiga namn är Karl Filip Artur Georg.

Namnen Alexander och Louis har främst burits inom arvprinsens farfaders farmoders ätt, ätten Mounbatten (före 1917 Battenberg), ursprungligen en morganatisk gren av Huset Hessen-Darmstadt. Ätten Mountbatten har på flerfaldiga sätt varit i frändskap med det brittiska Konungahuset. Arvprinsens farfaders farmoders farfader bar namnet Alexander och förlänades titeln Furste av Battenberg då han ingick ett morganatiskt äktenskap år 1858. Dennes son, arvprinsens farfaders farmmoders far bar namnet Louis, Markis av Milford Haven (före 1917 Furste av Battenberg). Namnet bars ock av den sistnämndes son, den välkände Greve Mountbatten av Burma, Indiens siste Vicekonung, broder till Drottning Louise, Sveriges Drottning. Namnet Louis bärs ock av arvprinsens fader, vars fullständiga namn är Vilhelm Artur Filip Louis.

onsdag 24 juli 2013

Den brittiska tronföljden


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge med den nyfödde arvprinsen.

I samband den glädjerika händelsen i Storbritannien med födelsen av en ny tronarvinge finns anledning att något påminna om den brittiska tronföljden vars ordning är under förändring. Påpekas skall att förändringen vinner laga kraft, enligt den så kallade Perth överenskommelsen, först då den antagits av samtliga de Konungariken, och i fallet Konungariket Australien ävenledes dess delstater, där den brittiske Monarken är statsöverhuvud. Denna process pågår och nuvarande status synes vara den slutliga behandlingen ännu återstår i 4 av Konungariket Australiens 6 delstater, Konungariket Bahamas, Konungariket Barbados, Konungariket Grenada, Konungariket Nya Zeeland, Konungariket Sankt Kitts och Nevis, Konungariket Sankt Lucia samt Konungariket Sankt Vincent och Grenadinerna. I Storbritannien fastställdes den nya ordningen, efter Parlamentets gillande, av Drottningen den 28 April.

Den nya "Succession to Crown Act 2013" innebär följande förändringar:
  1. Full kognatisk successionsordning för alla arvsberättigade födda efter den 28 oktober 2011 
  2. Arvsberättigad utesluts icke från tronsföljden då vederbörande ingår äktenskap med katolik. Denna del är, såvitt kan utläsas av Parlamentets handlingar, retroaktiv
  3. Vid ingående av äktenskap krävs Monarkens gillande enbart för de 6 främsta i tronföljden
Vad gäller den första punkter innebär denna, genom det att den nyfödde tronarvingen är ett gossebarn, ingen praktiskt skillnad gentemot tidigare ordning. Den nyfödde är enligt båda ordningarna nummer tre i tronföljden. Dock i det fall att den nyfödde skulle förunnas syskon, låt säga först en syster och därpå en broder, då kommer systern att vara före brodern i tronföljden.

Däremot synes andra punkten att få direkta konsekvenser i det att den är retroaktiv. Här torde den första påverkan vara att Greven av St Andrews, äldste son till Hertigen av Kent, vilken ingått äktenskap med en papist, kommer att återinträda i tronföljden. Detta kommer dock icke att gälla Grevens yngre broder, Lord Niklas Windsor, då denne konverterat till papismen. Ävenledes Hans Kunglig Höghet Prins Mikael av Kent, som år 1978 ingick äktenskap med en papist, torde återinträda i tronföljden. I det sistnämnda fallet kan nämnas att Prinsen icke förlorade sin kungliga titel och värdighet vid nämnda äktenskap.

 

tisdag 23 juli 2013

Staten bör icke ägna sig åt affärsdrivande verksamhet

En bärande princip i maktdelningsprincipen utgörs av att statsmakten skall vara ojävig. Dess maktbefogenheter skall utövas av ovälda ämbetsmän vars rättesnöre är lagen. En naturlig konsekvens av maktdelningsprincipen är att staten, så långt det är möjligt, bör undvika att ägna sig åt affärsdrivande verksamhet. Särskilt problematiskt blir det sistnämnda när statliga företag skall verka på den så kallade fria marknaden. Konsekvensen är att det uppstår en intressekonflikt vilken icke är hanterbar i det att staten både har att, genom lagar och förordningar, övervaka att affärsverksamhet bedrivs på sett seriöst och klanderfritt samtidigt som staten ävenledes agerar som aktör på den så kallade marknaden.

Ovannämnda ordning är djupt beklaglig och vi kan idag beskåda konsekvensen av den samma när det djupt misskötta statliga aktiebolaget Vattenfall genomför nedskrivningar vars belopp är astronomiska. Här har nämnda bolags ledning, för svenska folkets skattepenningar, givit sig ut att spekulera på den europeiska så kallade marknaden för energi. Det finns icke ett enda giltigt skäl för att staten, såsom i exemplet Vattenfall, skall bedriva affärsverksamhet i Tyskland och Nederländerna.

I de fall där staten skall ägna sig åt affärsdrivande verksamhet, och det må finns sådana fall, måste detta ske genom affärsdrivande verk, enligt den ordning som tidigare nyttjades för Postverket, Statens Järnvägar och Televerket, och icke som aktiebolag. Statlig affärsdrivande verksamhet kan, i konsekvens av principen om statens ojävighet, endast ske på marknader där statligt monopol råder. För undvikande av missförstånd skall med skärpa framhållas att tecknaren av dessa rader icke motsätter sig avregleringen inom områden som telekommunikation och postbefordran. I dessa sistnämnda fall har den tekniska utvecklingen inneburit att monopol inom nämnda områden vare sig är relevant eller nyttiga.

Ny brittisk tronarvinge


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge

Med största glädje noteras att Hertigen av Cambridge hovstat låtit kungöra att Storbritannien och de 15 ytterligare riken, där den brittiske Monarken är statsöverhuvud, den 22 juli förunnats med en ny tronarvinge. Kungörelsen lyder såsom följer:

"Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan av Cambridge har lyckligen nedkommit med ett gossebarn klockan 4.24 p.m.

Barnets vikt är 8 lbs 6 oz.

Hertigen av Cambridge närvarade vid nedkomsten.

Drottningen, Hertigen av Edinburgh, Fursten av Wales, Hertiginnan av Cornwall, Prins Harry och andra familjemedlemmar har informerats och uttryckt sin stora glädje till budskapet.

Hennes Kunglig Höghet och hennes barn befinner sig väl och kommer att kvarstanna på sjukhuset över natten"

Vidare låter Hertigen, genom sin hovstat, meddela att barnets namn i sinom tid kommer att kungöras. Det fastslås vidare att barnet är nummer tre i successionen till den brittiska tronen och att dess titel kommer att vara Hans Kunglig Höghet Prins [namn] av Cambridge.

Från detta Forum framföres i största ödmjukhet de allra hjärtinnerligaste lyckönskningar till Hertigen och Hertiginnan av Cambridge.

söndag 21 juli 2013

Konung Filip hyllad

Hans Majestät Konung Filip, Belgarnas Konung mottog, efter det han avlagt sin koungaförsäkran inför parlamentets kammare, folkets hyllningar från Kungliga Palatset balkong.


Deras Majestäter Konung Filp, Belgarnas Konung, och Drottning Matilda, Belgranas Konung, samt deras barn Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Eleonore, Prinsessa av Belgien, Hans Kunglig Höghet Prins Gabriel, Prins av Belgien, Tronföljaren Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabeth, Hertiginna av Brabant, Prinsessa av Belgien samt Hans Kunglig Höghet Prins Emmanuel, Prins av Belgine, mottager folkets hyllningar.

Såsom sedvana och tradition bjuder har Konung Filip ock denna dag nedlagt en krans på den okände soldatens grav under en militär cermoni. Väl att märka i detta sammanhang är att Belgien drabbades av båda de världsbränder som härjade i Europa under förra seklet.


Konung Filip vid den okände soldatens grav.

Konung Filip är Belgiens sjunde Konung räknat efter hans farfaders farfader far Konung Leopold I vilken uppsteg på tronen den 26 juni år 1831. Har följande suttit på tronen Konung Leopold II, Konung Filips farfaders farfaders broder, Konung Albert I, Konung Filips Konung farfaders far, Konung Leopold III, Konung Filips farfader, Konung Baudouin, Konung Filips farbroder, samt Konung Albert II, Konung Filips fader.


 
Belgiens Konungafamilj, i bakre raden synes Deras Kungliga Högheter Prinsessan Claire, Prinsessa av Belgien och Prins Laurent, Prins av Belgien, Hennes Majestät Drottning Fabiola, Deras Majestäter Drottning Matilda, Belgarnas Drottning, och Konung Filip Belgranas Konung, Deras Majestäter Konung Albert II och Drottning Paula, Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prinsessan Astrid, Prinsessa av Belgien, Ärkehertiginna av Österike-Este, och Ärkehertig Lorenz, Ärkehertig av Österike-Este, Prins av Belgien. I främre raden synes Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Eleonore, Prinsessa av Belgien, Hans Kunglig Höghet Prins Emmanuel, Prins av Belgien, Tronföljaren Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabeth, Hertiginna av Brabant, Prinsessa av Belgien samt Hans Kunglig Höghet Prins Gabriel
 
Här må ock beröras det faktum att i Belgien tillämpas den ordningen att en abdikerad Konung behåller sin titel och majestätiska värdighet. Denna ordning tillämpades och för Konung Alberts fader, Konung Leopold III, vilken abdikerade år1951.
 

 
 

Belgien har ny Konung


Hans Majestät Konung Albert II, Belgarnas Konung, undertecknar abdikationsinstrumentet

Denna dag, strax efter klockan halv 11 om förmiddagen, undertecknade Hans Majestät Konung Albert II, Belgarnas Konung, abdikationsinstrumentet varigenom han avlade sig kronan och nedsteg från tronen till förmån för sin arvinge och son Hans Kunglig Höghet, Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien, vilken härmed uppsteg på tronen såsom Hans Majestät Konung Filip, Belgranas Konung.


Hans Majestät Konung Filip, Belgarnas Konung, avlägger konungaförsäkran.

Härpå begav sig Konung Filip till det belgiska parlamentet för att avlägga konungaförsäkran.

Visst är att Konung Albert haft en synnerligen stor betydelse för Belgien, vilken under hans regeringstid fullt omvandlats till en federal statsbildning. I bevarandet av Belgiens enhet kan Monarkins och Konung Alberts roll icke överskattas. Genom att företräda en oberoende institution, Monarkin, kunde Konung Albert, efter stor möda med jämlande och medlande, bringa den olyckliga situation till ända där landet under mer än 500 dagar saknade en regering.

Det råder ingen tvekan om att Konung Filip, likt sin fader Konung Albert, ständigt kommer att ha Belgiens bästa och dess enhet inför sina ögon. Konung Filip har förberetts länge för sitt viktiga värv och det belgiska folket torde kunna vara fasta i sin förvissning om att den nye Konungen väl kommer att förestå sitt höga ämbete.

Ny tronföljare i Belgien är Konung Filips äldsta dotter, Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabeth, Hertiginna av Brabant, Prinsessa av Belgien,

Från detta forum framföres i största ödmjukhet de allra varmaste gratulationer och lyckönksningar till Hans Majestät Konung Filip, Belgarnas Konung.
 

Republikaner förnekar sig icke


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant, Belgien blivande Konung och Drottning,anländer till det Te Deum som föregick tronskiftescermonin

Svenska Dagbladet låter idag, i samband med det belgiska tronskiftet, berätta att illasinnade republikaner på mångfaldigt sätt och under lång tid sökt smäda och chikanera den tillträdande Konungen. Följande må citeras från nämnda avis:

"I hela sitt vuxna liv har Belgiens blivande kung Philippe måst stå ut med tidningsskriverier om sin osäkerhet, brist på intellektuell skärpa och oförmåga att tala inför publik – om de inte helt sonika kallat honom dum. Men de kan snart få äta upp sina ord."

Betecknande för de illasinade republikaner, som argumenterar på ovanstående sätt, är att de icke strider med blanka vapen. Att argumentera med konstitutionella argument, som är det enda giltiga, synes de icke fårmå - nej det är Furstens person som skall svärtas och solkas, ofta på synnerligen osaklig grund.

Vi minns väl hur våra egna illasinnade republikaner sökte svärta vår Konung med en smädesskrift. Detta försökt föll som bekant platt till marken då det visade sig att det enda vitsord, som man förmådde förete, var en gangster och djupt kriminell persons ord. Nämnde gangster hade ock låtit falisfisera bilder på Konungen. Skammen var det enda lön nämnda republikaner erhöll för sina omdömeslösa och ogrundade kränkningar. Sannolikheten är stor att ävenledes belgiska republikaner kommer att göra samma erfarenhet.

fredag 19 juli 2013

Om kommunismens grymhet

Den hedervärde skriftställaren herr Skott ger i Svenska Dagbladet ett sorgesamt exempel på kommunismens grymhet såsom den gestalade sig under den avskyvärde folkmördaren och tyrannen Stalins outsägligt människofientliga regim. Herr Skott tar sin utgångspunkt i det djupt tragiska öde, som drabbade den dryga fjärdedel av de så kallde Svenskbyborba, vilka år 1929 kommit till Sverige mes som delvis pågrund av kommunistisk propaganda och dito illasinnat kommunistiskt förtal, valde att 1930 återvända till sin ukrainska fädernejord.

Det som väntade dessa arma männsikor, med rötter i den svenska folkstammen, var icke annat än svält, orsakad av den vansinniga och besinnigslösa kommunistiska tvångskollektiviseringen, och grymt stalinistiskt våld. Herr Skott fäster bland annat uppmärksamheten på att 25 av återvändarna kallblodigt avrättades medan ett långt större antal kom att deporteras. Tecknaren av dessa rader har själv, med egna öron, hört de som drabbats av den grymme och avskyvärde tyrannen Stalins förtryck berätta. De intryck dessa berättelser gjorde grep i sanning in i de djupaste hjärterötterna och ännu denna dag tåras ögonen vid minnet av dessa berättelser.

Nu var det dock icke enbart Svenskbyborna, som drabbades av Stalins kommunistiska förtryck och förtrampande av människovärdet. Herr Skott nämner, i sin artikel, en belagd siffra på 681 692 människoliv som släcktes genom det kommunistiska förtryckets försorg under perioden 1937-38. Mörkertalet här torde vara avsevärt och högst sannolikt var den verkliga siffran lång högre.

Herr Skott fäster ävenledes uppmärksamheten på de naiva och dumdristiga svenska kommunister, som tog sig för att emigrera till Sovjetunionen. Många kom att hamna i Karelen medan det ock fanns de som sökte sig till Gammalsvensby. Dessa kommunister, ibland kallade "Kirunasvenskarna", torde ganska snart fått sitt kommunistiska lystmäte mättat och djupt ångrat sin emigration. Flera avrättades medan andra fängslades och deporterades för att aldrig mer höras av.

I vårt land finns ännu denna dag en avskyvärd sekt, som benämner sig Kommunistiska Partiet, vilka hyllar den blodsbesudlade kommunistiske massmördaren Stalin. I sin föga hedervärda programskrift framför nämnda sekt bland annat: "Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917". Icke ens de avskyvärda sekter, som förfäktar nationalsocialismen mörka besinningslösa människofientlighet, torde i sina programskrifter vara så tydliga med referenser till massmördare, som den högskamliga sekten Kommunistiska Partiet.

För var och en som håller frihet och människovärde högt är det en helig plikt att på varje sätt minnas de som så befinnliglöst förtrycktes, torterades, lemlästades oav avrättatades genom den stalinisktiska kommunismens ofattbara grymhet. Dessa arma människors öde får icke glömas lika lite som minnet av alla dem som föll offer för nationalsocialismens grymheter. .

söndag 14 juli 2013

Om revolutionens oduglighet

Denna dag, den 14 juli, utgör Frankrikes nationaldag där man högtidlighåller stormingen av Bastiljen vilken utgör en av de fundamentala händelserna i franska revolutionen. Att Frankrike vid denna tid styrdes genom ett envälde är oomtvistligt och lika visst är att nämnda styre icke var ändamålsenligt utan i behov av reformering. Problemet var att det fanns krafter som trodde att detta kunde ske tvärt och utan kontinuitet.

Det hela slutade i fullständig katastrof. Efter att ha urartat i ett skräckvälde med summariska rättegångar vilka resulterade i blodiga avrättningar och största oordning kom så Napoleon till makten vilket slutligen ledde till att hart när hela Europa sattes i brand. Franska revolutionen är således näppeligen något att fira.


Den kloke tänkaren Edvard Burke, den politiska konservatismens fader

En som tidigt såg vansinnet i revolutionär samhällsförändring var den brittiske politikern Edvard Burke. Här skall först fastslås att Burke icke var emot reformering av samhället - långt därifrån. Burke avvisade enväldet och intressant i sammanhanget är ock att han stödde den amerikanska frigörelsen.

Grunden i Burkes tänkande utgörs av att såväl den mänskliga naturen som samhället av människor är synnerligen komplexa organismer, som icke tvärt låter sig förändras genom en på förenklingar och skenbart rationell logik grundad metodik. Det utifrån detta om Burkes hela kritik mot revolutionen utgår. Ett samhälle vilket danats under århundraden innehåller så många komplexa strukturer, sedvanor och traditioner att det är helt omöjligt att momentant förändra.

Burke var ock en utpräglad praktiker som såg till nytta och lösning istället för bakomliggande abstrakt teori. Ett ofta nyttjat citat från Burke pekar tydligt på detta:

"Vad är det för mening att diskutera en mans abstrakt rätt till mat eller medicin? Frågan gäller metoden att införskaffa och nyttja dem. I detta spörsmål råder jag alltid till att anlita hjälp från bonden och läkare, snarare än från professorn."

Historien har visat att den revolutionäre är mer intresserad av att skapa teoretiska, mer eller mindre relevanta, modeller av verklighetens komplexa metodik än av att finna lösningar som uppfyller behoven. Massvälten, som följde i spåren av den ryska revolutionens tvångskollektiviseringar, den högoduglige och genuint inkompetente revolutionsledaren Maos "Stora språng" eller av den kambodjanske revolutionären Pol Pots vansinnigheter, är synnerligen tragiska exempel på vad som händer när verkligheten lämnas till förmån för ett teoretiskt modellbygge.

Historien har på mångfaldigt sätt och med all önskvärd tydlighet visat att revolutioner är ett odugligt verktyg att åstadkomma bestående samhällsförändring. Stegvis förändring, utifrån respekten för tidigare generationers erfarenheter och kunskap är den enda vägen framåt.

En av de som förespråkat revolutionen mer än andra och som inspirerat rörelser som skapat ett elände som aldrig tidigare skådats i världshistorien är pamflettisten Marx. Den som tar sig tid att studera pamflettisten verk "Det kommunistiska manifestet" finner att detta bygger på felaktig grund. I dess första kapitel kan vi bland annat läsa:

"Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång."

Att som pamflettisten Marx påstå "som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället" visar hur oförmögen han var att dra slutsatser av historien - ja det visar att Marx är direkt inkompetent som historiker. Den historiska sanningen är istället den att skiftet mellan olika tidsepoker alls icke skett med några "revolutionära omdaningar". Romarrikets förfall var inget som skedde över en dag med en "revolutionär omdaning" lika litet som övergången från den av Marx ivrigt diskuterad feodala tidsepoken, som hade sin höjdpunkt under medeltiden men som i delar bestod näst intill in i vår tid, skulle skett momentant. Övergången till det urbana industrisamhället var ock denna något som tog hundratals år och som alltjämt fortgår i mindre utvecklade delar av vår värld.

Ser vi exempelvis på framstående samhällsbildningar som vår egen, Storbritannien eller Förenta Staterna kan vi konstatera dessa skapats utan tvära momentana samhällsförändringar. Revolution är således på intet sätt någon nödvändighet.

Gratulationer på Högtidsdagen

Denna dag framföres från detta Forum de allra hjärtinnerligaste Gratulationer till vår högaktade Tronföljare, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, på Hennes 36:e födelsedag.


Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland (copyright kungahuset.se).

Leve Kronprinsessan!

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

lördag 13 juli 2013

Ordningen vid det belgiska tronskiftet fastställd


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant, Belgiens tillträdande Konung och Drottning.

Det belgiska hovet har nu låtit publicera ordningen för det förestående tronskiftet som kommer att äga rum söndagen den 21 juli. Följande kommer att ske:

09:00: Ett Te Deum hålles i St Michael och St Gudula katedralen i Bryssel

10:30: Konung Albert avlägger kronan och nedstiger från tronen genom undertecknadet av abdikationsinstrumentet. Detta sker i det Kungliga Palatset.

12:00: Konung Filip avlägger konungaförsäkran inför det belgiska parlamentets församlade två kamrar.

13:00: Konung Filip och Drottning Matilda, åtföljda av den Kungliga Familjen, hälsar folket och tar emot dess hyllningar från det Kungliga Palatsets balkong.

14:10: Konung Filip nedlägger krans vid den okände soldatens grav.

16:05: Konung Filip visiterar civila och militära trupper

17:00: Militärparad på Palatstorget

19:00: Konung Filip och Drottning Matilda låter sig hyllas vid högtidligheter i Brysselparken

23:00: Den Kungliga Familjen övervarar hyllningsfyrverkeriet som avfyras från Akademipalatset vid Palatstorget.

Om totalitarism

Docent Rojas låter oss idag, i en artikel i Svenska Dagbladet, få ta del av några viktiga konklusioner utifrån den sorgesamma situation som råder i Egypten. Det docent Rojas diskuterar är begreppen diktatur och totalitarism. Ur den högintressanta artikeln må följande citeras:

"Alla totalitära regimer är diktaturer, men inte alla diktaturer är totalitära. Skillnaden är stor. Totalitarismens avsikt är att kväva all frihet och försöker till och med härska över individens sinne. Det handlar om ett allomfattande förtryck, medan en diktatur nöjer sig med olika former av partiellt förtryck och kan tillåta ett visst mått av frihet inom vissa områden."

Att "härska över individens sinne" är det värsta brott som kan begås mot människan. Detta förringar på intet sätt vidrigheten i fysiska uttryck av förtryck, såsom tortyr och mördande, men helt visst måste det ändå anses att ett förkvävande av den enskilda människans fria sinne utgör den högsta graden av förakt för människovärdet.

Under de senaste 100 åren har främst två vederstyggliga rörelser grasserat vars tydliga avsikt varit att "härska över individens sinne". Dessa rörelser är kommunismen och nationalsocialismen. I de hemska och människofientliga samhällsexperiment, där syftet var att förverkliga nämnda läror, var totalitarismen det bärande fundamentet. Endast den "rätta läran" har accepterats medan de som på olika sätt valde att förneka riktigheten i densamma på olika sätt eliminerades. Nu finns dessbättre få stater kvar som framhärdar i tron på totalitarismen men detta får icke innebära att vaksamheten minskare.

Det vi nu i vår tid ser är andra uttryck för totalitarism, vilket docent Rojas artikel ock ger uttryck för. Vi ser hur olika gestalter av så kallad islamism breder ut sig. Islamism är att betrakta som ett teokratiskt synsätt och dess inneboende grundtanke beskrivs väl av i den av docent Rojas citerade och av en muselmanska brödraskapets förgrundsgestalter, den egyptiske skriftställaren Sayyid Qutb, formulerade bekännelsen:

”Gud är vårt mål, Profeten vår ledare, Koranen vår författning, jihad vår väg och döden för Guds sak vår högsta strävan.”

Att Gud är målet är alls inget att invända emot. Där islamisterna däremot går gravt fel är att de menar att religiös övertygelse kan implementeras av statsmakten genom tvång, lock och pock. Det de icke inser är att sann religiös övertygelse enbart kan uppnås genom inre uppbyggelse och tro.

Går vi till vår egen tro, Kristendomen, finns det helt visst de som genom historien missbrukat denna på sätt liknande det islamistiska. Även om varje kristen måste ta missionsbefallningen på högsta allvar står det fullt klart att denna på intet sätt uppmanar till tvång. Den som läser den Heliga Skrift inser istället trons helt fundamentala betydelse. Mångfaldiga gånger säger vår Frälsare "Din tro har hjälpt dig". Det går icke att komma till tro utan inre övertygelse och inre övertygelse kan aldrig någonsin frambringas genom totalitarism.

fredag 12 juli 2013

Rysslands siste Tsar

De som icke satt sig in i egentliga historiska förhållanden hyser ofta uppfattningen att Rysslands siste Tsar var Hans Majestät Nikolaus II, med Guds Nåde Kejsare och Autokrat över alla Ryssar. Det man här icke beaktar är att nyssnämnde Tsar abdikerade, den 2 mars 1917, till förmån för sin broder Hans Kejserliga Höghet Storhertig Mikael, vilken då blev legalt blev Hans Majestät Mikael II, med Guds Nåde Kejsare och Autokrat över alla Ryssar. Förvisso utfärdade Tsar Mikael II samma dag en proklamation där han erkände den provisoriska regeringen som landets verkställande organ men han abdikerade icke och han vägrade icke att acceptera tronen.


Hans Kejserliga Höghet Storhertig Mikael, Storfurste av Ryssland, Rysslands siste legitime Tsar.

En av de forskare som ägnat mycken möda åt Ryssland siste Tsar är doktor Krasnow. Denne lät nyligen i Moskow Times publicerade följande synnerligen intressanta och upplysande artikel:

"Mikael var den siste Tsaren, icke Nikolaus

För nittiofem år sedan, den 12 juni 1918, bortrövades storhertig Michael och hans sekreterare Nicholas Johnson från ett hotell i staden Perm av en grupp av bolsjevikiska ligister och dräptes i skogen utanför staden.
Detta mord, fem veckor före massakern i Jekaterinburg, av den tidigare Tsaren Nikolaus II och hans familj, var en del av bolsjevikernas plan för att bli av med Huset Romanov.De hade goda skäl att börja med Michael II. Yngre bror till tsaren och hans efterträdare, avstod han att uppstiga på tronen i ett försök att desarmera februarirevolutionen som störtade enväldet. För återupprätta den inre ordningen och för att kunna fortsätta hålla kriget, bemyndigade han den provisoriska regeringen att genomföra allmänna val till den konstituerande församlingen. Efter att ha förlorat valet lät bolsjevikerna med våld upplösa den konstituerande församlingens första session, vilket resulterade i det femåriga inbördeskrig som följde. Michael II, icke Nikolaus II, förkroppsligade det demokratiskta alternativet till bolsjevikernas diktatoriska styre.

Således bör Michael II, icke Nicholas II, bli ihågkommen som den sista tsaren. För detta ändamål har en organisation bildats för att verka för Michael II: s erkännande som en nationell hjälte.
Staden Lokot i Brjansk-regionen, där Michael II hade sin egendom Brasovo, har firat hans minne under många år.Michael II var icke endast en modig soldat och begåvad militär ledare, han var ock en mästare på interkulturell kommunikation. Denna färdighet möjliggjorde för honom att skapa en kämpande kraft bestående av mångfaldiga etniska grupper vilka kännetecknades av tapperhet och lojalitet. Michael II var en patriot, krigshjälte, fredsmäklare och en statsman som satte Rysslands intressen framför dynastins och hans egna.

Pro-Michael II rörelsen är varken politiskt eller monarkistiska. Framför allt syftar den till att visa på historisk sanning under de rasmassor genom vilka de kommunistiska diktatorerna sökte förminska Rysslands förflutna. Precis som de byggde järnridån för att hindra sovjetiska medborgare från att se världen utanför, förhindrade kommunistiska tjänstemän generationer av ryssar från att förstå Rysslands sanna historia. De föredrog att tala om tsar Nikolaj II: s envälde i stället för Michael II: s enda dag av styre då fröet till demokrati planterades.

Exemplen i Storbritannien, Skandinavien, Spanien och Japan visar att monarki och demokrati kan utgöra en bra kombination i syfte att skapa ett jämlikt, rättvist och dynamiskt samhälle. Genom att dräpa Michael II den 12 juni 1918 förhindrade bolsjevikerna Rysslands möjlighet att utvecklas på ett liknande sätt och tog landet på en historisk omväg som slutade 1991."

Doktor Krasnows artikel pekar med all tydlig önskvärdhet på den ryska revolutionens illegitimitet. Bolsjevikerna godtog icke folkets vilja manifesterad i den valda församling utan genomförde det som i praktiken var en statskupp. Likt tyrannen Hitler tillförskansade sig den lögnaktige och notoriskt opålitlige folk- och barnamördaren Lenin makten utan att ha ett folkflertal bakom sig.

Hade Monarkin bevarats i såväl Ryssland som Tyskland är det mycket sannolikt att historien hade tagit en annan väg. Det hade i dessa fall icke varit frågan om att upprätta några envälden utan att istället beträda den stig mot konstitutionell Monarki, som så framgångsrikt skett i de stater där Monarkin bevarats.

 

torsdag 11 juli 2013

Fråga om titulatur klarlagd

Inför den lyckliga och glädjerika händelse, som förväntas inträffa någon av de instundande dagarna, genom nedkomsten av Hertigen och Hertiginnan av Cambridges förstfödda barn har frågan om nämnda barns titel diskuterats i brittisk press. Det synes något förvånande att osäkerhet funnits rörande denna fråga i det att Drottningen redan den 31 december 2012, genom ett kungligt brev, fastställde att Hertigparets barn skulle förunnas titeln Prins eller Prinsessa och värdigheten Kunglig Höghet.


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Camebridge

Nämnda kungliga brev innebär ett tillägg till den ordning som fastställdes av Konung Georg V där blott äldste sonsonen till Fursten av Wales erhöll kunglig värdighet. Drottningens förändring av ordningen rörande kunglig värdighet synes vara förorsakad av den förväntade förändringen av tronföljdsordningen, vars följd med största sannolikhet kommer att vara full kognatisk tronföljd.

Det det brittiska hovet nu bekräftar är att det förväntade barnet kommer att bli Prins eller Prinsessa av Cambridge. Detta är alls inget märkligt utan följer den ordning som gäller där barn till Prins, vilken är direkt avkomma av Monark, vanligen erhåller Prins respektive Prinsess titel efter faderns Furstendöme eller Hertigdöme. Således var benämndes Hertigen av Cambridge, innan han erhöll egen titel, Prins Vilhelm av Wales medan han broder, vilken ännu icke förlänats egen titel, benämnes Prins Harry av Wales. Enligt samma ordning nämnes döttrarna till Hertigen av York såsom Prinsessor av York. I tidigare generation finner vi Prins Mikael av Kent, vilken var son till Hertigen av Kent, fjärde son till Konung Georg V.

I Storbrittanien tillämpas således en annan ordning än i vårt eget land där Hertigtitel, och sedan införandet av nuvarande Successionsordning, Hertiginnetitel förlänas vid födseln. Den ordning, som över tiden utvecklats i Storbrittanien är att Hertigtitel förlänas vid giftermål. Vanligen sker ock enbart förläning till söner av Monark och Tronföljare, dock är den brittiska titeln, till skillnad från den svenska, i detta avseende ärftlig. I vårt land har förläning skett till samtliga Prinsar av det Kungliga Huset. Om Konungen avser att stå fast vid det sistnämnda återstår att se när detta, förhoppningsvis icke inom en allt för avlägsen framtid, blir aktuellt.

onsdag 10 juli 2013

Markgreven av Baden 80 år


Deras Kungliga Högheter Markgreve Maximilian, Margreve av Baden och Markgrevinnan Valerie, Margrevinna av Banden, Ärkehertiginna av Österrike, Kunglig Pronsessa av Ungern

Överhuvudet för ett av Tysklands äldsta om mest ansedda Furstehus, Huset Zähringen, Hans Kunglig Höghet Markgreve Maximilian, Markgreve av Baden fyllde förliden vecka 80 år. Markgreven, som är en mycket aktad person, lät högtidlighålla sin bemärkelsedag på flerfaldiga sätt.

Markgreve är den primärtitel som Huset Zähringens eller det Badensiska Storhertighuset Överhuvud nyttjar sedan Hans Kunglig Höghet Storhertig Fredrik II sorgesamma abdikation den 22 november 1918 vilken var en följd av den djupt olyckliga så kallade "Novemberrevolutionen". Dock visar det stora anseende som Markgreven njuter, vilken så påtagligt manifesterades icke minst i samband med den just högtidlighållna födelsedage, att den monarkistika tanken alltjämt är stark i såväl Baden som i Tyskland.


Deras Kungliga Högheter Prins Bernhard, Arvprins av Baden och Prinsessan Stephanie, Prinsessa av Baden samt Deras Kungliga Högheter Markgreve Maximilian, Margreve av Baden och Markgrevinnan Valerie, Margrevinna av Banden, Ärkehertiginna av Österrike, Kunglig Pronsessa av Ungern, i sambande med firandet av Markgrevens 80-års dag på slottet Salem.

Markgreve föddes den 3 juli 1933 på slottet Salem såsom son till Hans Kunglig Höghet Markgreve Berthold, Markgreve av Baden samt Hennes Kunglig Höghet Margrevinnan Theodora, Markgrevinna av Baden, Prinsessa av Grekland och Danmark. Här må nämnas att Markgrevens moder var syster med Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh vilket gör Markgreven till kusin med nuvarande med Hans Kunglig Höghet Prins Carl, Furste av Wales. 


Markgreven och Markgrevinnan, Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland samt Hertigen av Värmland.

Markgreven har ock svenskt påbrå i det att hans farfaders farmoder var Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sofia, Storhertiginna av Baden, Prinsessa av Sverige, dotter till Hans Majestät Konung Gustaf IV Adolf, Konung av Sverige, Storfurste av Finland. Markgrevens farfader, Hans Kunglig Höghet Prins Maximilian, Prins av Baden, tysk rikskansler, var vidare kusin med Hennes Majestät Drottning Viktoria, Sveriges Drottning.  

Markgreven växte upp på slottet Salem, genomförde skolgång och kom därpå att tjäna i den tyska Förbundsarmén där han avancerade till överste i reserven. Ärkehertigen ingick år 1966 åktenskap med Markgrevinnan Valerie, Margrevinna av Banden, Ärkehertiginna av Österrike, Kunglig Pronsessa av Ungern. Markgreveparet har välsignats med fyra barn, tre söner samt en dotter. Äldste sonen är Hans Kunglig Höghet Prins Bernhard, Arvprins av Baden.

Margreven har i övrigt ägnat sin gärning åt förvalningen av de Markgrevliga Badensiska Egendomarna. Det dagliga ansvaret för denna förvaltning vilar nu på Arvprins Bernhard.

tisdag 9 juli 2013

Värdenihismens konsekvens

I dagens utgåva av Svenska Dagbladet fäster redaktör Ludvigsson uppmärksamheten på en artikel som publicerades i Dagens Nyheter förliden lördag. I nämnda artikel konstaterar nationalekonomerna professor Henrekson och doktor Sanandaji att den så kallade "sociala kompenetsen" är så låg bland grupper hos dagens ungdom i det de icke förmår att föra sig på ett sådant sätt att de kan erhålla arbetsgivares förtroende och därigenom icke heller få arbete.

Redaktör Ludvigsson skriver:

"Det handlar inte om något mer komplicerat än att komma i tid, vara pålitlig och ha en positiv attityd till arbetsuppgifterna."

Det vi nu skådar är en naturliga konsekvensen av den värderelativism och värdenihilsm som alltsedan 1960-talet har fått breda ut sig. Ingenting är rätt eller fel och något gott och ont existerar icke. Den som tillämpar detta värdenihilistika tänkesätt visar i grunden icke respekt för sina medmänniskor och att de då heller icke kan föra sig är alls ingen överraskning.

Artigher, respekt för äldre och att uppfylla de åtaganden, gentemot fränder, grannar, vänner och arbetsgivare, man påtar sig är utmärkande för det som populärt benämnes "vanligt folkvett". Detta "folkvett" måste nu helt uppenbart återerövras av de generationer som utsatts för socialisters och liberalers vidriga värdenihilism.
 

söndag 7 juli 2013

Välavvägt om ateism

Ledamoten av Sveriges Riksdag herr Skånberg framför i dagens utgåva av Svenska Dagbladet ett synnerligen välavvägt och angeläget inlägg om ateism. Herr Skånberg framför här det som borde vara en självklarhet, nämligen att inte på minsta sätt är något givet för innebyggaren i det vetenskapligt upplysta samhället att vara ateist. Följande mycket tänkvärda ståndpunkt framförs:

"Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg."

Här rör herr Skånberg vid  det faktum att det sekulariserade samhällets innebyggare alltmer fjärmas från en djupare förståelse för andlighet. Tillvarons materiella dimension, som i sin logik och sina resonemang är begränsad till tiden och rummet och dess av vetenskapen kvantifierade storheter, förminskar tillvarons storhet. Aldrig så väl utvecklade teorier om tillvarons materiella och fysikaliska dimensioner kan någonsin ersätta andligheten, det är i detta som ateisten stiger fel.

Med ovanstående icke sagt att tillvarons materiella dimension skulle vara utanför det gudomliga. Skapelsen tillhör tvivelsutan tillvarons materiella dimension och det är här som tiden och rummet föds. Det är således i Skapelsen som de i storheterna tid och rum verkande naturlagarna, vilka är föremålet för vetenskapsmännens intresse och möda, blir till. För mig är dessa lagar en del av Guds väsen och utifrån detta är det för mig alls inget märkligt att mången vetenskapsman, vilket herr Skånberg framhåller, omfattas av en tro på Gud.

Vår Frälsare säger oss i Johannesevangeliets 18:e kapitel och 36:e vers något som är av största betydelse i den fråga som berörs i denna anmärkning:

"Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen"

Kan det på ett tydligare sätt sägas att Gudsriket, andlighetens dimension i tillvaron, icke är en del av den materiella världen? Och ändå hämtar de som förfäktar en ateistisk livsåskådning sina främsta argument i sin kallhamrade kamp mot andligheten i resonemang som utgår från materiella ting. För mig är det uppenbart att ateistisk argumentation, i nämnda måtto, är en anomali och att dess logik, i samma måtto, är en intelektuell ohederlighet. Ateisten må ha sin fulla frihet att i sin endimenstionella och fattiga syn på tillvaron förneka Gud och andligheten men det innebär på intet sätt att materiella argument kan ställas mot andliga argument.

lördag 6 juli 2013

Sorgesamma nyheter från Egypten

Sorgesamma nyheter når oss nu dagligen från Egypten, där oro och våldsamheter åter hör till det dagliga och där krigsmakten tillförskansat sig makten på ett konstitutionellt synnerligen tveksamt sätt. Det hela har sitt ursprung i det alltmer despotiska styre som fördes under den förre presidenten, numera den livtidsdömde straffången, Mubarak. Ibland kräver nöden att despoter, som likt straffången Mubarak gjort sig omöjliga, måste avlägsnas på ett sätt som icke har stöd i konstitutionen. Detta skedde ock i Egypten efter långvariga och omfattande protestaktioner.

Det som sedan följde var att krigsmakten trädde in och besatte makten intills dess att val av parlament och president skulle hållas. Resultatet av det parlamentsval som sedermera följde var att Frihets- och rättvisepartiet, den politiska grenen av det så kallade muselmanska brödraskapet, erhöll 46 procent av sätena i parlamentets underhus medan det islamistiskt radikala partiet Salafistpartiet erhöll 20 procent av rösterna i nämnda kammare. I det presidentval som skedde erhåll herr Mursi, muselmanska brödraskapets representant, störst röstandel i den första valomgången med 25 procent. I den andra omgången blev herr Mursis andel 52 procent. Utifrån gällande konstitution är härigenom otvivelaktigt herr Mursi legitimt vald.

Den stora dumhet, som herr Mursi och de partier som stödde honom, var att synnerligen snabbt och utan upprätthållande av grundläggande konstitionella principer genomdriva en ny konstitution. Förvisso ställdes förslaget till ny konstitution under folkets referendum, dock deltog blott och bart cirka en tredjedel av av valmanskåren i nämnda omröstning. Nämnda förhållande lade grunden till de oroligheter som nu, ett drygt halvår senare, fått till följd att krigsnakten nu åter, ehlt författningsvidrig, trätt in såsom landets egentliga makthavare.

Det händelserna i Egypten visar är att en konstitution vilken icke har stöd av en stor del av folkflertalet över tiden är omöjlig. Konstitutionen, vilket är varje stats värdegrund, måste delas av en huvuddel av innebyggarna. Att på det sätt som skett i Egypten söka inrätta en konstitution, som måhända ha stöd av befolkningens ena halva men icke den andra leder rakt in i fördärvet. Detta är något som historien visat flerfaldiga gånger.

Även om den legitime presidenten, herr Mursi, och de partier som har hans stöd handlat på ett mycket dumdristigt och beklagansvärt sätt har de dock gjort detta inom gällande konstitution, vilken tillkommit i laga ordning. Utifrån detta måste det därför att betraktas som förkastligt att krigsmakten åsidosatt gällande konstitution och tagit sig rätten att avsätta den legitimt utsedde statschefen.

I denna situtaion hade det enda rimliga varit att man givit sig till tåls tills dess det varit tid för nya val och i dessa gjort sin stämma hörd och förpassat herr Mursi och parti i opposition. Att agera på det sätt som krigsmakten gjort leder enbart till att oron fortsätter och eskallerar. Otvivelaktigt är det så att herr Mursi njuter fortsatt stöd av kanske uppemot hälften av valmanskåren. Det är i detta som det stora dilemmat ligger.

Egypten är ett bland många exempel som visar oss att ett lands hela styre icke får samlas på en hand. Verklig maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt är den ordning som över tiden är mest funktionell. Denna maktdelning må och uttryckas i en konstitution som delas av det stora flertalet av en stats innebyggare.

En beståndsdel i en konstitution som skänker kontiniutet är Monarkin. Långsiktighet och kontiniutiet är något av de egenskaper för samhällsutveckling som Egypten, utifrån rådande situation, synes mest betjänta av. Av denna anledning borde ett nyvalt parlament överväga att åter införa Monarkin och åter kalla Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten.


Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten

Koung Faud, född 1951, uppsteg såsom minderårig på den egyptiska tronen år 1952 men kastades påföljande år av densamma av de svekfulla socialisterna Nasser och Naguib.
 

torsdag 4 juli 2013

Konung Albert nedstiger från tronen


Hans Majestät Konung Albert II, Belgernas Konung

Hans Majestät Konung Albert II, Belgernas Konung lät igår afton tillkännage att han har för avsikt att på Belgiens Nationaldag den 21 juli avser att nedstiga från tronen. Hans Majestät lät vid ett tal till nationen utsänt i såväl radio som televison kungöra:

"Mina Damer och Herrar,
Det är med största rörelse som Vi denna dag adresserar Eder.

Vi är medvetna om att ingen av Våra föregångare uppnått 80 års ålder i utövandet av sina uppgifter.

Vi känner nu att Vår ålder och hälsa icke längre tillåter Oss att utöva vårt ämbete på det sätt Vi skulle önska.

Vi skulle vara försumlig mot Vår plikt och mot Vår uppfattning om hur Konungaämbetet skall utövas om Vi till varje pris kvarstannar i Vårt ämbete, utan att ha den fulla förmågan att utöva detsamma.

Detta är i grunden en fråga om respekt för Eder, kära landsmän.
Efter 20 år på tronen är det nu tid att överlämna ämbetet till nästa generation.

Vi noterar att Prins Filip är väl förberedd att efterträda oss. Han har tillsammans med Prinsessan Matilda Vårt fulla förtroende.

Under åren, och särdeles under handelsmissioner till utlandet har Prins Filip visat sitt stora engagemang för detta land kära som han tagit till sitt hjärta.

Och framför allt, med tiden lärde Vi oss att vårt land kan räkna med en extra tillgång, Dig min kära kollega!

Med en rik tillgång på talanger, är dess mångfald, med sin energi, med sin generositet, synes framtiden för vårt land i mycket goda händer!

Således är det med lugn och tillförsikt, som Vi såsom vår avsikt låter tillkännage att Vi nedstiger från tronen den 21 juli 2013, samma dag som vår nationaldag, till förmån för Tronföljaren, Vår son Filip.

Under hela Vår regeringstid, har en djup övertygelse väglett vårt utövande av Konungaämbetet.

Rollen som Belgarnas Konung legitimeras enbart genom att tjänandet folkstyret och medborgarna.

I detta avseende måste Konungaämbetet fortsätta att utvecklas med tiden.

Den 20 juli avser Vi, att såsom seden bjuder, återigen tala till Eder, och Vi kommer att närvara vid ceremonin den 21 juli med Drottningen och den nye Monarken.Vi vill här tillkännage för Eder vilken stor ära och välsignelse det varit, att under en stor del av Vårt liv, kunnat ägna Oss åt att tjäna vårt land och dess innebyggare.
 Drottning Paola och Vi kommer aldrig att glömma den hjärtinnerliga relation som vuxit fram mellan Oss och vår befolkning.

Vi tackar för det förtroende Ni har skänkt, för Edra uttryck av sympati och stöd, ibland också med viss kritik oss. Men alltid har Vi förklarat att Ni besitter ett varmt hjärta.Vi besitter mångfaldiga minnen av många möten under glädjerika dagar så väl som under dagar av stor prövning. Naturligtvis betyder icke avlutandet av Vår Regering att våra vägar skiljs och att vi tar avsked. Tvärtom!Leve Belgien! "

Konung Albert, som är Belgiens är den sjätte Monarken på Belgiens tron, har betytt mycket för sitt lands enhet. Med stor skicklighet har Konung Albert, i den roll som den belgiska konstitutionen ger honom, bidraget till bildandet av regeringar i en situation där provinsiella särintressen hotat hela nationens existens.


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant

På Belgiens tron uppstiger nu såsom ny Konung Tronföljaren Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien. Ny tronföljare blir, enär Belgien numera tillämpar ordningen med full kognatisk tronföljd, Hertigen av Brabant äldsta dotter Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabet, Prinsessa av Belgien. Hennes Kunglig Höghet kommer vid sin faders uppstigande på tronen att förlänas titeln Hertiginna av Brabant, den belgiske tronföljarens hävdvunna titel.


Konung Oscar II, Konung Alberts morfaders fader.



Konung Karl XV, Konung Alberts mormoders morfader-

Nämnas bör att det belgiska Konungahuset har mångfaldiga förbindelser med vårt eget högaktade Konungahus. På mödernet är Konung Albert sprungen från Huset Bernadotte i det att hans moder Hennes Majestät Drottning Astrid, Belgernas Drottning, Prinsessa av Sverige, var dotter till Hans Kunglig Höghet Prins Carl, Prins av Sverige, Hertig av Västergötland. Konung Albert räknar till sina anfäder icke mindre än fyra Konungar av Huset Bernadotte, Konung Karl XVI Johan, Konung Oscar I, Konung Oscar II och Konung Karl XV. Linjen till den sistnämnde kommer sig därav att Konung Albets mormoders moder var Hennes Majestät Drottning Lovisa, Drottning av Danmark, Prinsessa av Sverige, vilken av Konung Karl XV dotter.

Det belgiska Konungahuset som sådant är sprunget ur det ärevördiga Huset Sachsen-Coburg och Gotha vilket i sin tur är en gren av Huset Wettin. Huset Sachsen-Coburg och Gotha är vår egen högaktade Konungs möderneätt.


Vår högaktade Konung Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, Hans Höghet Prins Andreas, Prins av Sachsen-Coburg och Gotha, Huset Sachsen-Coburg och Gothas Överhuvud, Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, samt den blivande nye belgiske Konungen Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien.