Respekten för Rättstaten

Denna dag har Riksdagen låtit debattera de vederstyggliga, våldsamma och avskyvärda handlingar som genomförts i några av huvudstadens förorter och som även i några fall spridits till andra orter. Även om alla, som deltog i denna debatt, åtminstone genom läpparnas bekännelse sökte uttrycka sitt avståndstagande var det tydligt att flera av de lismande politikerna, varav här särskilt må nämnas herrarna Sjöstedt och Åkesson, som deltog i nämnda meningsutbyte gjorde allt för att utnyttja den samma för att sprida sina onyanserade och verklighetsfrämmande ståndpunkter.

Herr Sjöstedt, företrädare för vänsterpartiet (f.d. vänsterpartiet kommunisterna), saknade som vanligt all förmåga att se utanför sin, av högröd klasskampsretorik färgade, vanföreställning av verkligheten. I herr Sjöstedts, intill största imbecillitet gränsande, naiva och utopiska uppfattning om samhällets beskaffenhet utgör klassbegreppet alltings förklaring. Från en förvisso annan ideologisk utgångspunkt, men med samma slag av högt förenklad, naiv och intellektuellt ohederlig argumentationsmetodik, framhärdar herr Åkesson att orsaken till hart när varje samhällsproblem står att finna i invandringen.

Den oförmåga att se samhällets synnerligen mångfaldiga mosaik av orsaker och orsakssamband, som uppvisas av herrarna Sjöstedt och Åkesson, länder i sanning icke dessa herrars intellektuella förmåga till minsta heder. Herrarna Sjöstedts och Åkessons imbecilla argumentation leder ingenvart varför man må önska att väljarna vid nästa val besinnar sig och tillser att herrarna Sjöstedt och Åkessons ytterlighetspartier förlorar stämma och säte i vår hedervärda Riksdag, folkstyrets förnämsta institution.

Respekten för rättstaten måste vara yttersta fokus i diskursen om de djupt sorgesamma händelser vi kunnat bevittna den senaste tiden. Här är det av högsta vikt att fastslå att var och en har ansvar för att följa de lagar som stiftats genom folkstyret. Ingenting kan vara viktigare än att upprätthålla denna för varje rättstat fundamentala princip. De som icke följer dessa lagar visar i aktiv handling att de föraktar folkstyret och att de saknar respekt för sina medmänniskor. De lagvidriga element som icke finner sig i vad lagen stipulerar måste ovillkorligen lagföras och näpsas med rättvisa och kännbara straff.

Det torde ock vara så, vilket rikligt exemplifierades i riksradions program Studio Ett vilket sändes förliden eftermiddag, att det agerande som ett antal avskyvärda kriminella element, slynglar och våldsverkare gjorde sig skyldiga till på intet sätt är representativt för de många hedervärda innebyggare, som bor i de av svåra våldhandlingar utsatta orterna. Här gavs istället bilden av hur en stor del av den hedervärda befolkningen gick ut för att skydda sin hemort genom att på olika sätt bistå ordningsmakt och räddningskår i dessa viktiga värv. All heder åt dessa innebyggare!

Sanningen torde vara den att våldsverkarna består av en liten kärna va förhärdade personer, som utifrån olika utgångspunkter ser det som sin främsta uppgift att sprida oro. Denna bild är något som bekräftas av utredningar som genomförts inom ordningsmakten, både den del som ansvarar för den allmänna ordningen och av säkerhetspolisen. Enligt vad som rapporterats av Svenska Dagbladet synes våldsverkarnas ondsinta kärna bestå av kriminella element samt så medlemmar av så kallade autonoma grupper, d.v.s. extrema kommunister, uppfyllda av hat, som föraktar folkstyret och dess lagar och vilka ser våldet som ett politiskt medel.

Ovannämnda avskyvärda element, förhärdade kriminella och våldsälskande kommunister, förmår sedan på diverse sätt förföra och förleda lättledda ynglingar att träda i deras smutsiga och lagvidriga tjänst. Blott det sistnämnda är en så vederstygglig handling att ord saknas att beskriva. Här är det synnerligen viktigt att rättsvårdande myndigheter identifierar och griper de som ytterst ligger bakom de fasandfulla våldsbrott, som begåtts. I detta arbete får ingen möda lämnas ospard.

 

Den Kungliga Serbiska Statsbegravningen

En historisk oförrätt rättades slutgiltigt förliden gårdag, den 26 maj. då kvarlevorna efter den illegitimt och i strid med gällande konstitution, av den vederstygglige kommunistiske förtryckaren och diktatorn Tito, detroniserade Konungen av Jugoslavien, Hans Majestät Konung Peter II, Konung av Jugoslavien, begravdes vid en högtidlig statsbegravning i Serbien. Icke blott Konung Peter jordades vid denna högst betydelsefulla och minnesvärda akt utan ock hans gemål, Hennes Majestät Drottning Alexandra, Prinsessa av Grekland och Danmark, Drottning av Jugoslavien, hans moder Hennes Majestät Drottning Maria, Drottning av Jugoslavien, Prinsessa av Rumänien, samt hans broder Hans Kunglig Höghet Prins Andrej, Prins av Jugoslavien.

De höga gästerna med Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, legitim och rättmätig innehavare av den serbiska tronen, och den serbiske statspresidenten Hans Excellens President Nikolic i spetsen anländer till statsbegravning.

Främst bland gästerna var det serbiska Konungahusets överhuvud och den serbiska tronens legitime och rättmätige innehavare, Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, med gemål Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Katherine, Kronprinssessa av Serbien, samt Kronprinsens söner Deras Kungliga Högheter, Arvprins Peter, Prins av Serbien, Prins Filip, Prins av Serbien, samt Prins Alexander, Prins av Serbien. Även övriga delar av Konungahuset innefattande barnen till Deras Kungliga Högheter Prins Tomislav, Prins av Jugoslavien, och Prins Andrej, Prins av Jugoslavien deltog.

Närvarade gjorde ock den serbiska statsledningen med Hans Excellens President Nikolic och Hans Excellens Försteminister Dacic såsom främsta företrädare. Ävenledes utrikesministern herr Mrkic, hälsoministern professor Djukic och infrastrukturministern herr Ilic hörde till gästerna vid denna viktiga statsakt. Bland andra deltagare märktes representanter för det serbiska Parlamentet samt för den serbiska Armén. Från den serbiska delrepubliken i Bosnien-Hercegovina deltog Hans Excellens President Dodik. Vidare var även representanter för den diplomatiska kåren talrikt närvarande.

Bland de främsta av höga utländska gäster märktes Deras Majestäter Konung Simeon, Bulgarernas Konung, med gemål Drottning Margarita, Bulgarernas Drottning, Deras Majestäter Konung Konstantin, Hellernas Konung, Prins av Danmark, med gemål Drottning Anna Maria, Hellernas Drottning, Prinsessa av Danmark, Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Margarita, Kronprinsessa av Rumänien, med gemål Prins Radu, Prins av Rumänien samt Deras Kungliga Högheter Markgreve Maximillian, Margreve av Baden, med gemål Markgrevinnan Valerie, Markgrevinna av Baden, Ärkehertiginna av Österrike.

 

Hans Kunglig Höghet Arvprins Peter, Prins av Serbien, placerar den serbiska Konungakronan på Konung Peter II kista.

Före det att begravningsceremonin inleddes placerades den serbiska konungakronan på Konung Peter kista av hans sonson Arvprins Peter, medan övriga regalier, spiran och riksäpplet, lades på kistan av Prins Filip. Genom dessa synnerligen viktiga symboliska handlingar gavs Konung Peter tillbaka sin konungavärdighet.

Kistorna med kvarlevorna efter Konung Peter I, Drottning Alexandra, Drottning Maria och Prins Andrej i Sankt Georgskyrkan.

Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, legitim och rättmätig innehavare av den serbiska tronen, visar sin respekt och vörnad inför kvarlevorna av sin fader, Konung Peter II, sin moder, Drottning Alexandra, sin farmoder, Drottning Maria, och sin faderbroder, Prins Andrej.

Den heliga liturgin förrättades av den serbiska kyrkans överhuvud Hans Helighet Patriarken Irinej av Serbien, vilken assisterades såväl av Hans Eminens Metropoliten av Dabar och Bosnien Nikolaj, som ett antal av den serbiska kyrkans biskopar, både sådana som har sitt kall i Serbien och de som tjänar sin kyrka i diasporan. Närvarade gjorde ävenledes andra kyrkliga ledare såsom Hans Excellens Monsignor Hocevar den romersk katolska kyrkans Metropolit och Ärkebiskop av Belgrad och Fader Tarasjev, representerande Patriarken av Moskva. Den islamska trosinriktningen representerades av Muftin av Serbien.

Hans Helighet Patriarken Irinej av Serbien talar.

Efter ceremonins genomförande uttalade Hans Helighet Patriarken Irinej av Serbien följande:

"Till det hedervärda serbiska Konungahuset, och dess överhuvud Hans Kunglig Höghet Alexander II uttryckes, i ljuset av gudomlig kraft och sanning, att vi idag rättar en stor orättvisa, en mänsklig orättvisa som ropade till himlen. Ättlingar till huset Karadjordje, Serbiens fäder, bevittnade ockupationen av sitt land, tvingades att lämna sitt älskade fädernesland, och framleva i exil under decennier. Idag, när Hans Majestät Konung Peter I sista önskan har blivit uppfylld, att hans ättlingar skall framleva i sitt land med deras folk, och begravas i Sankt Georgskyrkan i Oplenac, är det vår sanningsenliga övertygelse att huset Karadjordjes själar, Furst Alexander, Konung Peter I och Konung Alexander I storligen gläds denna dag. Detta är viktigt dag för Konungahuster Kradjordjevic och dess Överhuvud Kronprins Alexander. Serbiska barn och det serbiska folket kommer att samlas runt sina gravar för att dra lärdomar av patriotism, kärlek till sitt land, dess historia och kultur."

Den serbiske statspresidenten Hans Excellens President Nikolic visar sin stora vördnad och respekt inför Konung Peter II kista.

Vidare framförde den serbiska statspresidenten Hans Excellens President Nikolic följande:

"Vår nations historia har, bredvid stordåd, patriotism, kamp för rättvisa och sanning, även drabbats av konflikter. Detta är en av anledningarna till det öde som drabbat vårt land. Fler serber dog av handlingar av sina bröder, än från utländska ockupanter, och vi får icke glömma detta faktum. Destiny av Karadjordje, hans ättlingar och hans familj, representerar sublimering av alla våra tvistigheter och katastrofer. Vi kan icke längre tåla tvistigheter och orättvisor. Serberna har respekterat rättvisa som högsta dygd alltsedan antiken. Därför rättar vi denna enormt stora orättvisa vid den förste ledaren av hustes Karadjordjes grav idag. Genom detta tar vi ytterligare ett steg på enighetens väg."

Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, legitim och rättmätig innehavare av den serbiska tronen, talar.

Slutligen talade den serbiska tronens legitime och rättmätige innehavare Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien:

"Vi har samlats denna dag i Oplenac att framföra våra sista respekt och ta farväl till Konung Peter II, Drottning Alexandra, Drottning Maria och Prins Andrej. Den Karadjordjevic s, vars öde genom historien har varit nära knuten till ödet för hela nationen, liksom till inrättandet av den moderna serbiska staten. Deras liv är en återspegling av vad som hände med deras folk och deras hemland. Deras vandringar och deras exil varade för länge. De levde och dog i olika delar av världen. Idag är de här i Oplenac bland sin familj och bland sina serber. För mig som Överhuvud av Konungahuset och för hela min familj är denna dag en stor dag. Sorgesam, men högtidlig. Full av känslor och vördnad. Full av personliga minnen. Detta är inte bara ett historiskt ögonblick för Konungahuset, utan ock för hela serbiska nationen och staten Serbien."

Med den nu genomförda statsbegravningen har Monarkins betydelse och roll för Serbien ytterligare stärkts. Vi vet ock att undersökningar pekar på att en majoritet av Serbiens innebyggare önskar att Monarkin fullt och fast återupprättas och att Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, uppstiger på den tron som rätteligen tillhör honom. Må vi nu icke vänta länge innan vi för se Kronprins Alexander såsom Konung av Serbien.

Lysning för Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, och Herr O´Neill

Denna dag skedde lysningen för Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, och Herr O´Neill vid en högtidlig Gudstjänst i Slottkyrkan. Härpå följde en privat lunch varpå mottagning hölls på Kungliga Slottet.

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, och Herr O´Neill inför Konungen och Statsministern.

Lysningen, vilken intill år 1973 var stipulerad i lag, för att utröna huruvida något hinder för giftermål föreligger, ersattes nämnda år av så kallad hindersprövning, vilket är ett folkbokföringsärende men saknar kungöreslen inför församlingen, som lysningen innehåller. Vid lysningen erhåller även de som skall förenas i äktenskapet församlinges förbön vilket gör lysningen till en synnerligen viktig och betydelsefull handling. Det är ur detta perspektiv soregsamt att lysningen under senare år alltmer kommit att avläggas.

I detta sammanhang må ock nämnas att Herr O'Neill bekänner sig till den papistiska trosinriktningen. Detta faktum utgör intet hinder för vare sig äktenskapets ingående eller avseende arvsrätten för eventuell avkomma. Dock är det så att eventuella avkomlingar, för att erhålla arvsrätt till Tronen, måste uppfostras i och tillhöra den protestantiska trosinriktningen för att uppfylla Succesionsordningens fjärde paragraf:

"Såsom 2§ i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten."

I samband med lysningen deltog och några av Herr O'Neills närmaste släktingar, hans moder fru Eva O'Neill, född Walter, samt halvsyster fru Tatjana d'Abo. Fru d'Abo är gift med herr Henry d'Abo, tillhörande den brittiska adeln och dotterson till 9:e Hertigen av Ruthland. Utöver fru d'Abo har herr O´Neill ytterligare en halvsyster på mödernet, nämligen grevinnan Natacha von Abensperg und Traun, gift med greve Ernst von Abensperg und Traun. Ätten von Abensperg und Traun är en österrikisk adelsätt.

Herr O´Neill har ävenledes äldre äldre halvsyskon på fädernet, nämligen halvsystrarna Annalisa, Stephanie och Karen i framlidne faderns, herr Paul O'Neills, första äktenskap med fru Hildegard O'Neill.
 

Herr O'Neills titel

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, med tillkommande gemål Herr Chris O'Neill

Riksmarskalken, excellensen Lundqvist, låter idag kungöra att frågan om titeln för Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, tillkommande gemål Herr Chris O'Neill nu avgjorts av Konungen. Konstitutionen stipulerar intet om titlar för det Kungliga Husets medlemmar och gemåler, utan nämnda frågeställning utgår från tradition och praxis och lyder helt under Konungens suveränitet.

I nu aktuella situation har Konungen haft att utveckla den praxis, som motiveras av den år 1980 förändrade Successionsordningen. Enligt den praxis som Riksmarskalken refererar till skall medlem av det Kungliga Huset vara svensk medborgare samt icke inneha en ansvarsställning inom näringslivet. Utifrån denna praxis upphöjdes Hans Kunglig Höghet Prins Daniel, Prins av Sverige, Hertig av Västergötland, i kunglig värdighet då han förmäldes med Kronprinsessan. Hertigen av Västergötland avstod i samband med detta från civila ämbeten.

En god utgångspunkt för den praxis, som Konungen tillämpar, är Regeringsformen av år 1809 och dess 40 paragraf:

Hvarken Svea rikes kronprins eller arffurste eller prinsar af det konungsliga huset skola hafva något lifgeding eller civilt embete; dock kunna efter gammalt bruk titlar af hertigdömen och furstendömen dem tilläggas, utan rättighet till de landskap, hvilkas namn de bära.

Att en medlem av det Kungliga Huset icke får besätta civila ämbeten är helt i enlighet med den sunda maktdelningsprincipen. Då Herr O'Neill avser, att även efter förmälningen med Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland, fortsätta med sin framgångrika affärverksamhet synes Konungens förordning, i detta avseende, vara mycket gott. Det Kungliga Husets medlemmar måste, för upprätthållandet av Monarkins förtroende, vara ovälda och stå fria från varje tanke att de skulle kunna nyttjas för specifika affärsintressen. Med denna utgångspunkt synes det därför högst rimligt att Herr O'Neill icke upphöjes i kunglig värdighet såsom Prins och Kunglig Höghet.

Dock skall här framhållas att Herr O'Neill, enligt kungörelse från Hovet, tydligt deklarerat att han i sin verksamhet kommer att avstå sådana affärer som angår svenska intressen. Detta ställningstagande från Herr O'Neill synes mycket klokt och väl övervägt vilket hedrar den blivande Prinsessgemålen.

Vad så gäller Hertigtiteln, som ej heller denna tillkommer Herr O'Neill, synes en utgångspunkt vara att Herr O'Neill icke kommer att övergå i svenskt medborgarskap. Om vi drar oss tillminnes Hertiginnan av Hälsingland och Gästriklands brutna förlovning med en viss herr Bergström, vilken genom sitt leverne drog största skam över sig, var Konungens avsikt att denne tilltänkte gemål skulle förlänas Hertigtiteln. Även herr Bergström avsåg att kvarstanna i civilt ämbete varav framgår att den praxis, som tillämpas, kräver att en svensk Hertig ävenledes är svensk medborgare, vilket även detta måste anses såsom rimligt.

Nu återstår att se om herr O'Neill kommer att förlänas till Riddare av Nordstjärneorden i samband med förmälningen. Då Herr O'Neill är utländsk medborgare finnes intet hinder för detta. I den ordning som nu gäller kan nämligen utländska medborgare, vid sidan av det svenska Kungliga Husets medlemmar, alltfort erhålla Serafimerorden och Nordstjärneorden, dock är det så att Serafimerorden enligt praxis endast förlänas medlemmar av regerande Kungliga Hus och utländska statschefer eller därmed jämställda personer. En icke alltför vågad förmodan säger att herr O'Neill kommer att förlänas Nordstjärneorden.

Slutligen må framhållas att Herr O'Neills titulatur icke har den ringaste påverkan på eventuella avkomlingars arvsrätt till den svenska Tronen. Enligt Successionsordningen, av år 1980, har alla ättlingar till Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, arvsrätt så länge ifrågavarande avkomlingar är sprungna ur äktenskap som vunnit Konungens och Regeringens gillande, vilket erhölls genom regeringsbeslut av den 25 oktober 2012.

Allt redo inför den serbiska statsbegravningen den 26 maj

Hennes Majestät Drottning Alexandra, Drottning av Jugoslavien, Prinsessa av Grekland och Danmark

Passerad torsdag, den 9 maj, återfördes kvarlevorna efter Hennes Majestät Drottning Alexandra, Drottning av Jugoslavien, Prinsessa av Grekland och Danmark, till Serbien inför den statsbegravning, som kommer att äga rum den 26 maj i Sankt Georgskyrkan, Oplenac, vilken är det serbiska Konungahusets mausoleum. Intill det att statsbegravningen sker vilar nu kvarlevorna efter Drottning Alexandra i Andreaskapellet, vilket är det Kungliga Residensets huskapell beläget i Belgrad.

I det Kungliga kapellet vilar ock, i väntan på statsbegravningen, sedan den 22 januari kvarlevorna efter Hans Majestät Konung Peter II, Konung av Jugoslavien och sedan den 29 april kvarlevorna efter Hennes Majestät Drottning Maria, Drottning av Jugoslavien, Prinsessa av Rumänien.

Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, den serbiska tronens rättmätige innehavare, invid de kistor som innehåller kvarlevorna efter Konung Peter II, Drottning Alexandra och Drottning Maria.

Hennes Majestät Drottning Alexandra föddes år 1921 såsom dotter till Konung Alexander av Grekland i dennes morganatiska äktenskap med Madame Manos. Genom en lag av år 1922 upphöjdes såväl Madame Manos, som dottern, sedermera Drottning Alexandra, i kungligt stånd och erhöll titeln Prinsessa av Grekland och Danmark med Kunglig Höghets värdighet. Drottning Alexandra ingick äktenskap med Konung Peter år 1944 under dennes exil i Storbritannien. Drottningen avled i Storbritannien år 1993.
 

Brittiska parlamentet öppnat under stor högtidlighet

Denna dag öppnades det brittiska parlamentets årliga session under största högtidlighet av Hennes Majestät Drottning Elisabet, med Guds Nåde de Förenade Konungadömena av Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Rikens och Territoriers, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare. Den högtidliga statsakten ägde, såsom traditionen bjuder, rum i det brittiska parlamentets säte, Westminster Palatset.

Hennes Majestät Drottningen under färden till Westminster Palatset

Det var idag det sextionde tillfället som Hennes Majestät förrättade öppnandet. Första gången Hennes Majestät förrättade denna viktiga statsakt var år 1952. Försteminster vid detta tillfälle var Herr Winston Churchill vilket visar på den historiska kontinuitet som intet annat statsskick än Monarkin förmår att upprätthålla. En kontinuitet vars värde icke kan överskattas vad gäller betydelsen för stabilitet och harmoni inom en statsbildning.

Hennes Majestät Drottningen med gemål, Hertigen av Edinburgh, vid ankomsten till Westminster Palatset.

I statsakten deltog ock tronföljaren, Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales, med gemål Hertiginnan av Cornwall. Detta var det elfte tillfället då Fursten av Wales deltog i nämnda akt, senast skedde detta år 1996. Hertiginnan av Cornwall har icke tidigare närvarat.

Hennes Majestät Drottningen med gemål, Hertigen av Edinburgh, samt tronföljarparet, Fursten av Wales och Hertiginnan av Cornwall.

Såsom brittisk konstitutionell praxis stipulerar avgav Hennes Majestät Drottningen trontalet inför det samlade parlamentets båda hus, Överhuset och Underhuset. Detta är en mycket god ordning som markerar maktdelningsprincipen.

Hennes Majestät Drottningen avlägger trontalet.

Vid denna statsakt bar Hennes Majestät Drottningen, såsom brukas vid detta tillfälle, Imperiekronan (State Imperial Crown). Nämnda Imperiekrona tillverkades år 1937 inför Konung Georg VI's kröning.

I detta sammanhang må stor sorg uttryckas över det att klåfingriga socialister och liberaler i samband med vårt lands nuvarande grundlags införande lät avskaffa Riksdagens högtidliga öppnande. Denna stora skam borde skyndsamt rättas så att åter Riksdagen kan samlas inför Konungen i Rikssalen då Riksmötet öppnas.

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, vid Riksdagens högtidliga öppnande år 1974, sista gången denna statsakt utfördes enligt god och hävdvunnen ordning.

 

Rättstaten måste försvaras

En grund för rättstaten är respekten för lagen. I vårt land är lagarana, allt sedan våra första Riksdagar hölls, fattade med folkstyrets gillande. Utan respekt för rättstaten förfaller ett samhälle varför upprätthållandet av rättstaten hör till statsmaktens allra mest betydelsefulla uppgifter. Ur detta perspektiv är det sorgesamt att statsmaktens företrädare icke agerar mer kraftfullt inför somliga händelser, där rättstaten hånats. Statsmaktens lamhet i denna fråga belyses idag i Dagens Nyheters ledare.

Här nämnes bland andra följande händelser:

• Rektorn för en av Örebros skolor ser sig föranleden avgå då nämnda befattningshavare utsatts för hot och trakasserier. Nyssnämnda rättsvidriga tilltag synes ha sin grund i elever, eller möjligen föräldrar till desamma, icke funnit sig tillfreds med rektorns tjänstutövning. Istället för att använda rättstatens ordningar tar man till brottsliga metoder.
• I Ängelholm har en kommunalpolitiker, herr Prytz, tillhörande Sverigedemokraterna, misshandlats i sitt hem samt fått en stuga nerbränd genom anlagd brand. Var och en må ha vilka åsikter de önskar om nämnda parti dock är det otvivelaktigt så att det verkar enligt de rättigheter som Regeringsformen stipulerar. Dessförutan är våld mot enskild person alltid högst förkastligt och oacceptabelt.
• I Jönköping har kommunalrådet, herr Green, slagits ned bakifrån utanför sitt hem, en så avskyvärd handling att ord saknas att beskriva. Grunden för detta tilltag är icke känd, dock utan att någon explicit anklagelse kan uppställas, må konstateras att herr Green för en hedervärd kamp för att avhysa ett avskyvärt extermkommunistiskt "bokcafe" vilken intill nu fått driva sin hatiska verksamhet från av kommunen finansierade lokaler.
• I nämnda stad, Jönköping, har ett avskyvärt nationalsocialistiskt möte hållits av "Svenskarnas parti". Även om partiet som sådant har rätt att verka utifrån Regeringsformens statuter synes den argumentation som partiföreträdare bedriver, och som enligt referat även förekommit på nämna möte, strida mot Brottsbalkens 16:e kapitel och dess bestämmelser rörande hets mot folkgrupp. Rättsvårdande myndigheter synes ännu icke ha agerat i denna fråga.
• I samband med nämnda nationalsocialistiska möte gick så kallade "motdemonstranter" bärsärkagång där egendom förstördes, bilar brändes och ordningsmakten attackerades medelst gatstenar och knallskott. Dessa avskyvärda illgärningsmän, tillhörande diverse hatiska extermkommunistiska sekter, är i sitt förakt för rättstaten icke ett vitten bättre än de nationalsocialister som icke respekterar våra lagar avseende hets mot folkgrupp. Dessbättre synes ordningsmakten ha gripit några av de hatiska kommunisterna, vilka nu torde stå inför lagföring, och om de befinnes skyldiga, och kommer att näpsas med laga straff.

Utöver ovanstående har på detta Forum tidigare, vid ett flertal tillfällen, uppmärksammats hur företrädare för ett av våra riksdagspartier, Vänsterpartiet (ett parti som intill 1991 benämndes Vänsterpartiet Kommunisterna och som har en historia som är så avskyvärd, solkig och skamlig att ord saknas att beskriva), ägnat sig åt avskyvärda hotelser. Hotelser som nämnda partis ledning uttrycker pliktskyldig kritik, vilken icke synes uppriktig då någon uteslutning av de som hotat, enligt de uppgifter som finns vid handen, icke skett.

Statsmaktens outgrundliga lamhet, inför det som beskrivs ovan, går icke att förstå. Riksdag och Regering bör skyndsamt uppmärksamma de oacceptabla hån, som alltifrån avskyvärda nationalsocialister till lika avskyvärda extremkommunistiska företrädare gör sig skyldig till.

Rättstaten måste försvars!

 

Fängelsestraffets nödvändighet

I en kolumn i dagens utgåva av Svenska Dagbladet låter redaktör Neuding framföra högst relevanta ståndpunkter avseende fängelsestraffets nödvändighet. Redaktör Neuding fäster uppmärksamheten på begreppet inkapacitering, som syftar till att skydda laglydiga medborgare från brottslingar genom att desamma hålls åtskilda från samhället. Denna aspekt bortser alltsomoftast kriminalliberaler ifrån i det att de ger prioritering åt så kallad "rehabilitering" oavsett om densamma, genom återfall i brottslig verksamhet, skadar oskyldiga och laglydiga.

Redaktör Neuding tar såsom exempel förhållandena i Umeå där straffången Lindgren, den så kallade "Hagamannen", under en längre tidsperiod begick ett antal grova övergrepp och våldtäkter på värnlösa kvinnor. Vidriga brott, så avskyvärda att ord saknas att beskriva, för vilken nämnde straffånge näpstes med ett högst rättvist straff bestående av 14 års fängelse. Bekymmersamt är dock att straffången Lindgren, genom den fullständigt vanvettiga ordningen med frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, redan om två år åter kan få njuta frihetens sötma.

Att såsom skydd för oskyldiga och värnlösa hålla brottslingar och illgärningsmän, som straffången Lindgren, avskilda från sina medmänniskor, vars umgänge de icke visat sig vare sig kunna hantera eller förtjäna, är en av statsmaktens allra viktigaste uppgifter. Ingen möda får lämnas ospard i detta avseende.

För den grövsta brottsligheten är det högst angeläget att ytterligare skärpa straffsatserna. För tecknaren av dessa rader synes det högst rimligt att en brottsling, som ,likt straffången Lindgren, begått upprepade våldtäkter bör näpsas med livstidsstraffet i syfte att förhindra varje risk till återfall. Sammalunda gäller de vederstyggliga våldsverkare, som begår grova väpnade rån och i desamma utsätter såväl allmänhet som ordningsmakt för största livsfara. Icke heller dessa förtjänar på något sätt att få vistas fritt i samhället.

Det är uppenbart att tyngpunkten i diskursen måste förskjutas från kriminalliberalernas vettlösa risktagande i form av "rehabilitering" till det skyddet av laglydiga och oskyldiga medborgare. I detta är redaktör Neudings välavvägda artikel ett välkommet bidrag.