Förtida tronskifte

Svenska Dagbladet låter meddela att vissa så kallade opinionsundersökningar ger vid handen att det finns en åsikt att Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, i förtid bör uppstiga på tronen genom det att Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, träder tillbaka och abdikerar.

Detta förhindrar på inget sätt att Kronprinsessan på alla sätt stödjer och bistår sin Fader i dennes viktiga värva. Detta är ock något som vår högaktade Kronprinsessa visat sig göra på ett mycket förtjänstfullt sätt allt sedan sin myndighetdag. Sedan i juni innevarande år kan vi dessutom glädjas åt att Kronprinsessan i detta sitt värv bistås av sin gemål, Hans Kunglig Höghet, Prins Daniel, Prins av Sverige, Hertig av Västergötland. Även Hertigen har under den hittills korta tid han innehaft sin ställning visat sig kunna utföra sina plikter på ett mycket förtjänstfullt sätt.

Detta är något som helt står i strid mot vårt lands och monarkis tradition varigenom det är helt oförenligt med det som är hävdvunnet. Vår Konung bör således kvarstanna på tronen livet ut likt hans förfäder, vilka förfäder innefatta i stort sett alla monarker sedan Konung Gustaf I, gjort.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fädenselandet.

Förändrad Regeringsform

Svenska Dagbladet låter meddela att Riksdagen nu slutligen antagit de förändringar av Regeringsformen som beretts sedan år 2004. Även om det finns vissa smärre steg i riktningen emot mer rättsäkerhet, vilket framhålles i Svenska Dagbladets ledare, måste ändå den förändrade Regeringsformen anses vara en stor besvikelse för var och en som ser maktdelningens gyllene princip som ett fundament i ett rättsäkert styrelseskick.

Den främsta förtjänsten i de nu antagna förändringarna är att lagrådets roll förstärkes och att domstolarnas självständighet ytterligare manifesteras. Dessa förändringar har varit nödvändiga man är alls icke tillräckliga.

Huvudproblemet i vår konstitution består i att lagstiftande och verkställande makt sammanblandas på ett högst olyckligt sätt. Den majoritet, vilken kan vara mycket knapp, som stiftat lagarna ha ock huvudansvaret för lagarnas verkställande och utövning vilket urholkar rättsäkerheten. Detta strider mot maktdelningens gyllene princip. Enda lösningen på denna situation är att den verkställande makten inordnas under en oberoende institution. Denna institution utgöres av Monarkin.

Även om tiden icke är fullt mogen för en förändring i fullt monarkistiskt riktning hade det varit önskvärt att att den förändrade Regeringsformen tagit några steg. Dessa innefattar bland annat:

• Regeringsbildningen bör ledas av Konungen, som avger förslag på Statminister till Riksdagen. Med detta skulle det bli ett slut på den högst märkliga ordning vilken innebär att den sida som förlorat ett val i praktiken kan komma att leda arbetet med regeringsbildning.
• Riksdagens fullmakt för Statsministern bör kontrasigneras av Konungen. Detta för att markera Statsministerns ansvar, icke enbart gentemot de partier som valt Statsministern, utan även gentemot hela folket, för vilket Konungen är den högste representanten.
• Statsrådsed bör avläggas av Statsråd inför Konung och Riksdag. Skälet är det samma som anges i ovanstående punkt.
• Domare, som enligt nuvarande ordning, utses av Regeringen bör utses av Konungen. Utnämningsärendena bör här beredas av ett särskilt råd med deltagande av representanter för Högsta Domstolen. Detta för att upprätthålla en tydlig åtskillnade mellan lagstiftande makt, verställande makt och dömande makt.

Det är viktigt att icke nu låta sig nedslås av de genomförda, allt för otillräckliga, förändringarna och oförtröttligt fortsätta argumentationen för en konstitution som utgår från maktdelningen gyllene princip. Allt för att stärka rättssäkerhet och rättstat.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fädeneslandet!

Om dödsstraffet

Dagens datum, den 23 november 2010, är ett märkesdatum i den meningen att det är exakt 100 år sedan den sista avrättningen verkställdes i vårt land. Strax efter klockan åtta på morgonen föll fallbilan på Långholmens fängelsegård och skiljde straffången Andersson Anders huvud från dess kropp.

Intressanta aspekter på dödstraffet avhandlas idag i en så kallad "under strecket"-artikel i Svenska Dagbladet.

I en tid då det dagligen rapporteras om de mest fasansfulla brott, även i vårt land, är det onekligen på sin plats att ställa frågan om icke dödstraffet borde återinföras. Ur ett rent moraliskt perspektiv synes det icke mer än rätt att vårt samhälle på detta sätt befrias från barnamördare, polismördare och andra avskyvärda våldsverkare. Dessa ha med sina gärningar förverkat sin rätt att verka i samhället och det är också oansvarigt att överhuvdtaget ta den risk som ett frigivande innebär. Utifrån denna infallvinkel synes alltså dödsstraffet vara högst berättigat.

Det som ändå leder till betänklighet är att inget system, skapat av människor, är felfritt, så icke heller rättsystemet. Ett fel i rättsystemet kan således få till följd att oskyldiga människor avrättas vilket under inga omständigheter får förekomma i ett rättsamhälle. Av denna anledning kan icke slutsatsen bli någon annan än att vi icke skall återinföra dödsstraffet.

Vid flera tillfällen har den problematik som nuvarande benådningsordning innebär uppmärksammats på detta forum. En urholkning av benådningsrätten som gör den till en fortsatt del av rättskipningen och icke till en ynnest som beviljas i undantagsfall.

För att komma tillrätta med benådningsproblematiken och för att även vrida vapnet ur handen på de som förespråka dödstraff bör ett nytt livstidsstraff införas. Detta straff bör vara livstids fängelse utan benådningsmöjlighet. Med ett införande av detta straff, för de allra grövsta och mest vederstyggliga missdåden, behöver rättsskipningen icke lägga någon möda på att utreda om straffångar, t.ex. dömda för barnamord och polismord, uppfyller någon sorts kriterier för benådning.

Samtidigt kan anhöriga, till de vars liv släkts av avskyvärda mördare, leva trygg förvissning om att dessa missdådare aldrig någonsin mer får njuta frihetens sötma. För dessa anhöriga finnes ingen benådning att få den djupa sorg och oerhörda smärta de utsatts för när deras nära och kära blivit offer för bestialiska mördare.

Nidskrivarnas misslyckande

Vår högst vördade Monark Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Svenska Dagbladet låter idag meddela att stödet för vår Monarki har ökat och detta trots de ringaktande, oförskämda och vederstyggliga nidskriverier som publicerats i en illasinnad skrift mot Hans Majestät Konungen. Hans Majestät synes alltså gå stärkt ur dessa excesser av skandaljournalistiska tramserier.

Pamflettiserna, vars namn detta forum icke skall befläckas med, bakom denna skrift står nu med enbart skammen kvar. Hade dessa haft någon som helst känsla för heder och gott uppförande skulle de ofördröjligen uttrycka en underdånig och uppriktig ursäkt till Hans Majestät. Detta kan nog dessvärre icke förväntas av dessa skamliga nidskrivare som icke på något sätt drager sig från att förtjäna Judaspenningar.

Det hela torde även vara ett bakslag för den sekt, som går under namnet republikanska föreningen, och som icke vågar strida med blanka vapen utan som istället tar de mest smädliga uttryckssätt i sin tjänst. Att denna sekt, på ena eller andra sättet, varit delaktig i nidskriftens tillblivelse kan, på mycket goda grunder, misstänkas.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fädeneslandet!

Nye biskopen i Växjö vigd

Hans Högvördighet Biskop Johanssson vapensköld

Kyrkans Tidning låter meddela att den nye biskopen, Hans Högvördighet Biskop Johansson, Biskop av Växjö, nu är invigd till sitt viktiga och ansvarsfulla ämbete av Hans Högvördighet Ärkebiskopen. Invigningen skedde vid en högtidlig akt i Uppsala Domkyrka.

Med stor glädje och aktning konstateras att vårt högaktade Tronföljarpar närvarade vid biskopsinvigningen. Detta markerar att det alltfort finns ett viktig band mellan vår kyrka och staten. Då vareje samhälle måste ha en fast grund att stå på bör Svenska Kyrkan åter erhålla status av statskyrka, med Konungen som överhuvud, vilket tidigare deklarerats på detta forum under Deklaration 5 - Återinför Statskyrkan.

Om tilltal av Kungliga Husets medlemmar

Av massmedias rappotering och av enskilda journalisters, ibland mycket klandervärda, beteende är det uppenbart att den allmänna kunskapen om tilltal av det Kungliga Husets medlemmar är synnerligen bristfällig.

Den ordning som gäller är synnerligen enkel och torde icke innebära några som helst problem att tillämpa:

• För direkt tilltal till Konungen gäller Eders Majestät vilket i mycket informella sammanhang må ersättas med Kungen. I fallet tredje person gäller Hans Majestät vilket även detta i mycket informella sammanhang må ersättas med Kungen.
• För direkt tilltal till Drottningen gäller Eders Majestät vilket i mycket informella sammanhang må ersättas med Drottningen. I fallet tredje person gäller Hennes Majestät vilket även detta i mycket informella sammanhang må ersättas med Drottningen.
• För direkt tilltal till Kronprinsessan gäller Eders Kunglig Höghet vilket i mycket informella sammanhang må ersättas med Kronprinsessan. I fallet tredje person gäller Hennes Kunglig Höghet vilket även detta i mycket informella sammanhang må ersättas med Kronprinsessan.
• För direkt tilltal till Prins eller Prinsessa gäller Eders Kunglig Höghet vilket i mycket informella sammanhang må ersättas med Prinsen/Prinsessan. I fallet tredje person gäller Hans/Hennes Kunglig Höghet vilket även detta i mycket informella sammanhang må ersättas med Prinsen/Prinsessan.

Att tilltala en medlem av det Kungliga Huset med du är ett flagrant etikettsbrott och oerhört respektlöst. Det visar även prov på såväl bristande hyfs som undermålig bildning. Det oskick, som allt för ofta höres i exempelvis TV-mediet, där till och med Konungen tilltalas du måste ovillkorligen stävjas. Här har varje redaktion ett ansvar att med kraft näpsa de journalister som på detta sätt beter sig klandervärt. Journalister bör normalt använda tilltalet Eders Majestät/Eders Kunglig Höghet i det fall det rör sig om intervjusituationer då dessa icke kan anses såsom informella.

Den brittiska titulaturfrågan

Allt sedan den brittiske tronföljaren, Hans Kunglig Höghet Prins Charles, Prins av Wales, Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve of Carrick, Baron av Renfrew, Herre över Öarna och Prins och Great Steward av Skottland, ingick sitt andra äktenskap med Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Charles, Prinsessa av Wales, Grevinna av Chester, Hertiginna av Cornwall, Hertiginna av Rothesay, Grevinna av Carrick, Baronessa av Renfrew, Fru över Öarna och Prinsessa av Skottland, har den framtida titulaturen för Hans Kunglig Höghets gemål, efter tronsbestigningen, understundom flitigt diskuterats. Frågan synes delikat i förhållande till Hans Kunglig Höghets olycksaliga första äktenskap. I detta första äktenskap föddes ju ock arvingarna, Deras Kungliga Högheter Prinsarna Wilhelm och Harry av Wales.

Den rådande meningen i frågan synes ha varit att Hertiginnan Cornwall skall ges titeln Princess Concort. Det finnes ingen konstitutionell reglering av vilken titulatur som bör nyttjas vilket gör att sedvana och tradition bör vara styrande. Nu har Hans Kunglig Höghet, enligt Svenska Dagbladet, öppnat för en annan inställning i detta delikata ärende, i det att möjligheten att Hertiginnan skulle kunna erhålla Drottnings titel och rang uttryckts.

Det kan konstateras att samtliga brittiska manliga monarkers gemåler, så väl engelska som skotska, erhållit titeln Drottning och rangen Majestät. Skälen att bryta denna sedvänja kan icke anses särdeles starka, icke ens i skenet av Hans Kunglig Höghets olycksaliga första äktenskap. En möjlig skillnad skulle kunna vara att tidigare gemåler till brittiska monarker varit av kunglig eller adlig börd. Hertiginnan är icke av adlig börd på fädernet men väl på mödernet i det att hennes moder var av ätten Cubitt, vilka är Baroner av Ashcombe. Hertiginnans morfader var således den tredje Baronen av Ashcombe.

Det enda som, ur ett sedvandeperspektiv, skulle kunna motivera titeln Princess Concort är att dess manliga motsvarighet, Prince Cocort, gavs åt gemålen till Hennes Majestät Drottning Victoria, Drottning av Förenade Konungadömena Storbrittanien och Irland, Kejsarinna av Indien, Prinsessa av of Hannover and Hertiginna av Braunschweig och Lüneburg, Prinsessa av Sachsen-Coburg och Gotha och Hertiginna i Sachsen. Dock skall här framhållas att titeln Prince Concort först förlänades år 1857 och icke vid Drottningens giftermål.

Vidare må noteras att den nuvarande Drottningens gemål, Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh, Greve av Merioneth, och Baron av Greenwich icke har förlänats med titeln Prince Concort. I själva verket var Hertigens titulatur föremål för en omfattande diskussion. Hertigen erhåll förvisso rang av Kunglig Höghet och titeln Hertig vid äktenskapets ingående år 1947, i samband med vilket Hertigen också avsade sig sina danska och grekiska Prinstitlar och antog familjenamnet Mountbatten. Dock skulle det dröja till år 1957 innan hertigen förlänades Prinstiteln. I den långa diskussionen som föregick detta hade bl.a. Försteministern, Herr Churchill, förespråkat titeln Prince Concort medan Drottningen synes ha förespråkat titeln Prins av Samväldet.

Att icke Drottningens gemål, Hertigen av Edinburgh, förlänats med titeln Prince Concort gör den brittiska sedvanan, på detta område, svag vilket även detta talar för att den hävdvunna sedvanan bör gälla innebärande att Hertiginnan av Cornwall, när den dagen kommer, bör erhålla såväl Drottnings titel som Majestäts rang.

Sergant Wallin vigd till sista vilan

Från den högtidliga begravningsakten

Krigsmakten låter meddela att Sergant Wallin, som stupade i kamp för det afghanska folket frihet, har vigts till den sista vilan. Begravingen skedde som sig bör under militära hedersbetygelser.

Garnisonspastorn vid Bodens Garnison, Pastor Stålnacke, uttrycket bl.a. följande:
"Kenneth Wallin gjorde en enorm insats för de utsatta i Afghanistan. Han trodde på fred, rättvisa och demokrati för det afghanska folket"

Ord som länder till eftertanke och som manar oss att böja våra huvuden i djupaste aktning och respekt för Sergant Wallin. Våra tankar gå ock till Sergant Wallins nära och kära som behöver allt stöd i sin djupa sorg och outhärdliga smärta. Dock kan de känna största stolthet för denne tappre svenske soldat.

Frid över Sergant Wallins minne!

Tronföljarparet har nu tagit sitt residens på Haga slott

Haga Slott, Tronföljarparets Residens

Hovet låter meddela att vårt högaktade Tronföljarpar nu intagit sitt residens Haga Slott. Denna nyhet omförmäles ock av Svenska Dagbladet.

Det må i detta sammanhang vara på sin plats att rikta en allvarsam och uppriktig maning till såväl media som allmänhet att de respekterar privatlivets helgd och den självklara rätt till enskildhet som måste tillförsäkras Tronföljarparet i dess residens med omgivningar.

Brittiske arvprinsen förlovad

Hans Kunglig Höghet Prins Wilhelm av Wales och Fröken Middleton

Hans Kunglig Höghet Prins Charles, Prins av Wales, Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve of Carrick, Baron av Renfrew, Herre över Öarna och Prins och Great Steward av Skottland har låtit ekleatera att förlovning mellan Hans Kunglig Höghet Prins Wilhelm av Wales och Fröken Kate Middleton. Ävenledes Svenska Dagbladet har meddelat denna nyhet.

Hans Kunglig Höghet tager således sin gemål från det egna hemlandet och noteras kan ock att Fröken Middleton icke synes tillhöra någon adlig ätt, vilket Hans Kunglig Höghets moder, Diana, Prinsessa av Wales, gjorde. Hans Kunglig Höghets moder tillhörde den grevliga ätten Spencer. Att nära arvsberättigade till den brittiska tronen ingår äktenskap med gemena har dock skett tidigare varför det icke är frågan om någon ny sedvana. Hans Kunglig Höghet följer härvidlag såväl sina Farbröders Hertigen av York och Greven av Wessex som sin Farsysters Prinsessan Annes exempel.

I detta sammanhang må ock noteras att den brittiska tronföljdsordningen icke ställer några krav på dynastiska äktenskap. Däremot utesluts den som övergår till den papistiska trosinriktningen eller den som ingår äktenskap med någon som tillhör den papistiska trosinriktningen. Ett exempel på detta är Hennes Majestäts kusin Hans Kunglig Höghet Prins Mikael av Kent. Prinsen har dock fortsatt kunglig rang, heder och värdighet och hans barn Lord Fredrik Windsor och Lady Gabriella Windsor ingår i tronföljden.

Vad sedan gäller firandet av förmälningsakten mellan Hans Kunglig Höghet Prins Wilhelm och Fröken Middelton bör våre egen Konung, Hans Majestär Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, allvarligt överväga hur vårt eget Konungahus skall deltaga och representeras. Här får icke förglömmas att Hennes Majestät Drottning Elisabeth, med Guds Nåde, Drottning av Förenade Konungariket Storbrittanien och Nordirland, och hennes övriga Besittningar och Territorier, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare, underlät att låta sig representeras på vederbörlig nivå vid vårt eget högaktade Tronföljarpars bröllop. Hennes Majestät lät sig här representeras av sin tredje son Greven av Wessex vilket, med all respekt icke länder Hennes Majestät till någon heder, i perspektivet att övriga europeiska Furstehus lät sig representeras av Suveräner och/eller Tronföljare.

Av vad som ovan säges torde det vara lämpligast att vårt eget Konungahus representeras av Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland såsom Konungens tredje barn.

Slutligen framföres i all underdånighet de hjärtinnerligaste lyckönskningar till Hans Kunglig Höghet Prins Wilhelm och Fröken Middelton.

Republikanska föreningen visar sitt rätta jag

Svenska Dagbladet låter meddela att den vederstyggliga och samhällsomstörtande sekten Republikanska Föreningen utsett årets republikan. Den som ges denna föga hedervärda utmärkelse är ingen annan än Riksdagledmoten Herr Ohly, tillika ordförande i vårt lands kommunistparti.

Genom att uppmärksamma en kommunist visar den Republikanska Föreningen sitt sanna jag. Kommunismen torde tillhöra världshistoriens allra mest fasansfulla läror. Det var också kommunister som på order av den ryske tyrannen Lenin lät mörda hela den ryska Kejserliga Familjen. Bland de mördade fanns den blott fjortonårige tronföljaren Hans Kejserliga Höghet Storfurst Alexej, Arvinge Tsesarevich och Storfurste av Ryssland..

Hans Kejserliga Höghet Storfurst Alexej, Arvinge, Tsesarevich och Storfurste av Ryssland, brutalt mördad av kommunister i Jekaterinburg 1918

I detta sammanhang må nämnas att Herr Ohly har uttalat sig positivt om såväl barnamördaren Lenin som dennes människofientliga lära marxism-leninismen.

Med tilldelandet av en utmärkelse till en kommunist blir bilden av sekten Republikanska Föreningen som en mycket extremistisk och alltigenom avskyvärd företeelse allt mer tydlig.

Må den ryska tronen snart åter bestigas av dess rättmätiga innehavare Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, de jure Kejsarinna och Autokrat över alla Ryssar.

Leve Monarkin!

Förnuftigt förslag om Judaspenningarna

I riksradions program "Ring P1", där allt som oftast de mest vederstyggliga åsiker ventileras och där programledaren är partisk och ovederhäftig, framfördes idag ett mycket förnuftigt förslag från en hedervärd dam. Denna kloka dam föreslog att de skriftställare som stå bakom den vederstyggliga nidskriften om Hans Majestät Konungen bör skänka intäkterna från nämnda smädelseskrift till "Världens barn". Ett synnerligen bra förslag.

Nu skall vi dock nog icke förvänta oss att dessa ovederhäftiga skriftställare, vilka sakna såväl heder som skamkänsla, gör detta. Den egna vinningen synes vara en av drivkrafterna bakom denna avskyvärda skrift. Dessa Judaspenningar kommer sannolikt att användas på anat sätt.

Nidskrivarna avslöjas

Den mycket väl renommerade historikern Professor Harrisson har i Svenska Dagbladet låtit publicera en recension av den nidskrift som sannolikt illasinnade republikanska krafter givit ut för att smäda och håna Hans Majestät Konungen. Professor Harrissons recension är i sanning avslöjande och måste lända varje publicist till eftertanke samtidigt som den visar på att skam är det enda som nidskriftens författare bör känna.

Professor Harrisson skriver bland annat:

"En applicering av källkritik är dock förödande för Sjöberg. Några enkla frågor kan illustrera problemet. Finns det en tendens? Svar: ja, bokens syfte är kommersiellt, med fokus på de snaskigheter som frodas på löpsedlarna. Är källorna oberoende av varandra? Svar: ofta är det omöjligt att avgöra eftersom många uppgiftslämnare är anonyma, vilket gör källvärdet svårt att bedöma. Hur är det med samtidigheten? Svar: ofta är den påfallande svag. Det ligger ett eller flera decennier mellan händelserna i fråga och intervjuögonblicket (som i fallet med ett påstått besök på en klubb i Atlanta 1996), vilket ger utrymme för minnesluckor och fantasifulla tillägg. "

Detta säger oss att innehållet i smädelseskriften saknar all form av trovärdighet. En skrift av denna typ, som icke tål den mest basala form av källkritik, är fullständigt irrelvant, varför varje seriöst förlag, av ren självbevarelsedrift, borde avstå från publicering.

Professor Harrison ger vidare ytterligare exempel på hela skiften undermålighet och författarnas totala inkompetens:

"Sjöberg skriver även att ”deras berättelser har varit så detaljerade och samstämmiga att vi blev säkra på att de berättat det de verkligen har upplevt”. Samma argument användes vid vittnesförhören under 1600-talets häxprocesser. Men att tio barn berättade samma historia om kvinnors kvastfärder till Blåkulla innebar inte att historien var sann. För att driva teser i bevisning krävs bättre underlag."

Det vi beskådar är således inget annat är en ren häxprocess, sannolikt iscensatt av fega och ljusskygga republikanska krafter, och utförd av fullständigt oseriösa, inkompetenta och profithungriga skriftställare som på detta sätt förtjänar Judaspenningar. Professor Harrissons slutsats säger allt:

"Slutsats: ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” är ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi. "

Min fasta övertygelse är att denna smädelseskrift i slutändan kommer att slå tillbaka mot såväl de inkompetenta nidskrivarna som de fega och ljusskygga republikanska krafter som ligger bakom.

Leve Monarkin!

Leve Konungen och hans Hus!

Gud bevare Konungen och Fädeneslandet!

Intressant reflektion om nidboken

Redaktören Chrispinsson förmedlar i Svenska Dagbladet ett tänkvärt inlägg som sätter den smädliga och hånfulla nidboken (vars namn icke detta forum skall befläckas med) om Hans Majestät Konungen i sitt rätta perspektiv.

Exempelvis skriver redaktör Chrispinsson:

" Här finns en innehavare av en illegal klubb som numera erinrar sig händelser. Här finns en tidigare krogägare, Björn Borgs kamrat och välkänd från veckopressens festbilder. Här finns ett okänt antal kvinnor i fyrtio–femtioårsåldern, bland dem en före detta modell som själv beskrivit sig som hemlös efter sina drogproblem. Deras uppgifter måste naturligtvis få bli offentliga, sedan får varje människa själv göra sin bedömning av trovärdigheten i upphovsmakare och källor."

I detta ligger "pudelns kärna", nämligen att de uppgifter som figurerar i nämnda smädesskrift, och som dessvärre en mindre seriös del av pressen exploaterar, saknar all form av trovärdighet och dessutom ligger ett stort antal år tillbaka i tiden.

Redaktör Chrispinsson skriver vidare:

"Har rikets säkerhet satts på spel? Har det inneburit korruption? Har det varit fråga om otillbörligt gynnande? Har det varit illegal verksamhet, prostitution, skattefusk, hemligt maktspel? Nej, det har ingen påstått. Det verkar koka ner till en fråga om det är moraliskt att statschefen vistas i samma lokal som de påstådda så kallade ”kaffeflickorna”".

Det redaktör Chrispinsson pekar på här är att hela smädesskriftens innehåll icke innehåller en enda anklagelse av substans eller något som överhuvudtaget skulle kunna initiera några konstitutionella betänkligheter. Hela den hånfulla skriften innehåller således endast det som med ett talesätt kan betecknas som "ren smörja" vilken är fullständigt ointressant och irrelevant.

Chrispinsson ställer slutligen frågan:

"När alla dessa krafter samverkar, internet, nymoralism, kommersialism och viljan att få vara med en stund i teve, så släpper de fram en tsunami av skvaller om allt och alla, var och en har ju rätt att påstå vad som helst och bli respekterad för detta. Borde vi inte i alla fall försöka att stävja detta? "

Och på denna entydiga fråga kan svaret icke bli något annat än att det smädliga och hånfulla spektakel, som smutsiga, ljusskygga och fega republikanska krafter nu satt igång, absolut måste stävjas. Bäst vore onekligen om frågan tas upp till rättslig prövning där smädesskriftens skapare ställs till ansvar och kan näpsas med laga dom.

Exempellös skandaljournalistik

Den skändliga skrift om Hans Majestät Konungen som nu publicerats och som rör påstådda händelser vilka hävdas ha inträffat för 15 á 20 år sedan är icke något annat än exempel på värsta sortens skandal- och slaskjournalistik. Icke osannolikt förhåller det sig så att det hela är ett beställningsverk från de vederstyggliga republikanska krafter som icke förmår att strida med blanka vapen utan som är kända för att såsom metod nyttja hån, förtal och smädelse.

Varje seriös publicist borde taga sig i akt och icke befatta sig med skändliga pamfletter av detta slag. De skändliga pamflettister, vars namn detta forum icke kommer att befläckas med, och som författat denna exempellösa smörja borde snarast uttala en underdånig och ovillkorlig ursäkt till Hans Majestät Konungen och till hela vårt folk, för nämnda vederstyggliga nidskrift.

Det hela kan icke betraktas som något annat än en desperat handling från republikaner vilka icke vilja acceptera det folkliga stöd och den popularitet som vårt älskade Konungahus åtnjuter. Nu synes dock icke denna smädliga propaganda få avsedd effekt enligt en undersökning genomförd av tidningen Expressen.

Leve Monarkin!

Leve Konungen!

Gud bevare Konungen och Fädeneslandet!

Välkommet stöd för våra trupper

Det länder Partiordföranden Fru Sahlin och Språkröret Herr Eriksson till heder att de nu ingått överenskommelse med Regeringen kring vårts land fortsatta medverkan i kampen mot de medeltida mörkermännens krafter i Afghanistan. Såsom vår Statminister så klokt påpekar är det av stor betydelse för våra tappra soldater på stridsfältet att de kan känna ett massivt stöd från hemlandet.

Fortsatt motstånd för den viktiga insatsen observeras dock från vänsterpartiet. Något annat är givetvis icke att förvänta från det vederstyggliga kommunistparti som har ett så gränslöst hat för vår västerländska civilisation att de icke ens drager sig för att lämna ett helt folks öde i medeltida mörkermäns våld. I en Brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagblad beredes en representant för vänsterpartiet, den uttalade kommunisten fröken Gabrielsson, plats att redogöra för vänsterpartiets ståndpunkter. Givetvis uttrycker fröken Gabrielsson beklagan över att socialdemokrater och miljöpartister återfått förnuftet i den afghanska frågan. Hela inlägget avslöjar vänsterpartiets extermistiska hållning.

I detta sammanhang må ock nämnas att partiordföranden, herr Ohly, på valnatten uttryckte att tiden nu var kommen för användandet av illegala metoder, vilka i det kommunistiska språkbruket kallas "utomparlamentariska metoder". Detta visar, än en gång, med all önskvärd tydlighet att kommunismen tvivelsutan tillhör de mest avskyvärda och vederstyggliga läror som historien skådat. Slutsatsen är att kommunismen måste betraktas som den röde satans eget verk.

Det är nu en förhoppning att såväl socialdemokraterna som miljöpartiet helt förmår att återupprätta sin heder och helt bryter med det vederstyggliga vänsterpartiet och förpassar detta kommunismens fula tryne i svensk politik till den ökenvandring där partiet har sin rätta plats.

Avslutningsvis ber vi om den Högstes beskydd av våra tappra trupper i Afghanistan.