onsdag 4 maj 2016

Fru Sahlins nesliga avgång

Åter har det visats oss det olämpliga i att utse avdankade politruker till höga statliga ämbeten. Denna dag har framkommit att den avdankade politruken fru Sahlin, tidigare såväl statsråd, ordförande i socialdemokratiska arbetarpartiet som partisekreterare, uppenbart - på statens brevpapper - lämnat oriktiga uppgifter. Utifrån detta har den avdankade politruken fru Sahlin begärt och med vändande post erhållit entledigande med omedelbar verkan från det ämbete - som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism - hon varit satt att förestå.

Det hela är synnerligen häpnadsväckande och även om resultatet av den just inledda förundersökningen rörande osant intygande alternativt grovt osant intygande måste inväntas pekar för handen varande uppgifter på att det näppeligen är frågan om ett oavsiktligt misstag. Istället kan ett mönster skönjas där politruker icke förmår att skilja mellan sitt ämbetsåtagande och annat. Den avdankade politruken fru Sahlin har, vilket torde vara väl känt för alla och envar, tidigare ertappats med slik sammanblandning i det att hon lät använda statsverkets betalkort för personliga utgifter. Det må i detta sistnämnda fall ha varit frågan om småsummor men det är icke summorna som är det väsentliga utan oförmågan att skilja mellan allmänt och privat.

Lika häpnadsväckande som sorgesamt är det dåliga omdöme statsrådet Bah Kuhnke uppvisar i det att statsrådet, innan saken utretts och skärskådat, väljer att ösa beröm över den avdankade politruken fru Sahlin, en politruk som mycket väl kan komma att lagföras och ställas inför allmän domstol för den ifrågavarande gärningen. Samma dåliga omdöme uppvisades av de två taltrattarna statsråden Romson och Fridolin då dessa höjde det felande och oskickliga före detta statsrådet Kaplan till skyarna i samband med dennes avgång. Man tar sig för pannan för den stora dumhet, som uppvisas av nyssnämnda statsråd då de i sin partiegoistiska inskränkthet helt saknar förmåga att kritisera.

Slutsatsen är och förblir att avdankade politruker icke bör bekläda höga ämbeten i statsförvaltningen. Dessa ämbeten bör reserveras för ovälda ämbetsmän vilka aldrig besudlas av politiskt lismande och intrigspel!

söndag 1 maj 2016

Nytt Kungligt Jubileumstecken

Såsom brukligt är vid mer betydande kungliga märkesdagar har Hans Majestät Konungen låtit instifta ett minnestecken till åminnelse av sin sjuttionde födelsedag.


Konung Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken med anledning av 70-årsdagen

Kungliga minnestecken har i vårt land sitt egentliga ursprung i det faddertecken Konung Gustaf III vid Kronprinsens, sedermera Konung Gustaf IV Adolf, dop år 1778. Dock kom det att dröja till Konung Oscar II:s 25 åriga Regeringsjubileum år 1897 innan traditionen satte fart. Nu aktuellt minnestecken är det fjärde Konungen behagat instifta under sin Regering. Tidigare tecken instiftades i samband med Konungens 50:e födelsedag år 1996, Tronföljarens bröllop år 2010 samt vid Konungens 40:e  Regeringsjubileum år 2013.

Den observante torde ha noterat att ifrågavarande nyinstiftade minnestecken bars flitigt under den bankett Konungen gav under förlidet gårdags kväll.


Deras Kungliga Högheter Hertigen av Värmland samt Hertiginnan och Hertigen av Västergötland bärande det av Konungen instiftade minnestecknet


Hedersgästerna bärande det av Konungen instiftade minnestecknet

Olämplighetens symbolik

Denna dag, den första maj, är traditionellt den dag då socialistiska krafter - allt ifrån reformistiska socialdemokrater till hårdhudade och avskyvärda stalinister och annat ytterlighetspatrask - demonstrerar och manifesterar. I ett fritt och öppet samhälle - till skillnad från de samhällen där socialismen implementerats - är det en grundläggande mänsklig rättighet att fritt få ge uttryck för sina åsikter, väl så!

Det beklagliga är att ävenledes reformistiska socialistiska krafter, såsom exempelvis vårt lands socialdemokrater, halsstarrigt håller fast vid att nyttja ett symbolspråk - exempelvis röda fanor och sången internationalen - vilka även nyttjats av de mest avskyvärda socialistiska tyranner såsom Stalin, Mao, Pol-Pot och andra ondskans lakejer.

Varför känner reformisterna, vars respekt för folkstyret icke skall ifrågasättas, ingen respekt för de miljontals arma människor som förtryckts, plågats, torterats och mördats under de röda fanorna? Icke skulle väl någon, utom de mest extrema, komma på tanken att manifestera under fanor med svastikor, även om svastikan som sådan är en tusenårig symbol? Svastikan har likt den röda fanan av historien förvandlats till ondskesymboler. Detta är något var och en har att förhålla sig till oavsett symbolens ursprungliga betydelse. Den röda fanan är likt svastikan för all framtid besudlad och bör därför icke nyttjas av frihetsälskande människor.

Gentemot alla de, som själva eller genom nära och kära, vilka drabbats av socialistiska implementationers ondska och grymhet är nyttjandet av röda fanor - en ondskans symbol för offren - inget annat en en stor skymf. Var och en som idag lyfter en röd fana borde allvarligen betänka detta och inse att de väcker onda och smärtsamma minnen hos de som på något sätt drabbats av socialistiskt förtryck. De som nyttjar de röda fanorna gör sina medmänniskor illa.

Själv kommer tecknaren av dessa rader att njuta våren på landsbygden fjärran från röda fanor och socialistiska manifestationer för att icke riskera att drabbas av missmod och nedstämdhet vid åsynen av ondskesymboler på gator och torg.

fredag 29 april 2016

Leve Konungen!


Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Från detta Forum framföres de allra varmaste och hjärtinnerligaste gratulationer till vår högaktade Konung Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, på hans 70:e födelsedag.

Konungen, som nu är inne på sitt 43:e regeringsår, har under sin Konungagärning verkat på ett mycket föredömligt och för Riket gagneligt sätt inom de ramar vilka spänns upp av vår nuvarande Konstitution. Den främsta förtjänsten, som Monarkin och Konungen bidrar till, är att ge samhällsutvecklingen en kontinuitet i det att Monarkin och Konungen utgör en från politiken obunden institution beständig över tiden och genom sin obundenhet en företrädare för varje medborgare oavsett politisk hemvist. Värdet av detta kan icke överskattas och historiskt vet vi att de länder vilka bevarat Monarkin haft en mer harmonisk samhällsutveckling.

Beklagligt är att vi i vår Konstitution icke på ett bättre sätt den obundna institution, som Monarkin utgör. I nuvarande Konstitution sammanblandas lagstiftande och verkställande makt till ett sammelsurium vilket ytterst drabbar rättsstat och rättssäkerhet. En förändring enligt maktdelningens principer är därför högst önskvärd. Politiken, som har att stifta lagar och tillhandahålla medel för allmännyttiga ändamål, bör koncentreras till Riksdagen. Verkställandet av Riksdagens lagar och beslut bör handhas av ovälda ämbetsmän vilka står under Konungens beskydd.

Konungen har ock en synnerligen betydelsefull roll såsom Rikets främste företrädare gentemot främmande makter. Genom statsbesök och andra besök öppnar Konungen dörrar vilka annars skulle varit stängda. Detta är dessbättre något som såväl Regering som Näringsliv förstått att nyttja.


Deras Majestäter Konungen och Drottningen

Såsom framhållits ovan är nu Konungen inne på sitt 43:e regeringsår. Ingen tidigare Konung, med undantag av Konung Gustaf V har under så lång tid suttit på Rikets tron. Detta år är blott icke det år då Konungen uppnår den aktningsvärda åldern av 70 år utan ock det år - mänskligt att döma - då Konungen kommer att vara den Monark av alla som suttit på tronen under längst tid. Detta märkesdatum kommer att inträffa den 5 augusti.

Leve Monarkin!

Leve Konungen!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

tisdag 26 april 2016

Ideologiens vikt

Så har vi då de senaste veckorna kunnat följa det sorgesamma spektakel, som utspelats inför öppen ridå, och där ett av de i Regeringen ingående partiernas, Miljöpartiet, sanna jag uppenbarats för var och en. Den dumhet, oskicklighet och amatörmässighet vi kunnat beskåda synes helt osannolik men är ändock en uppenbar och otvetydig sanning. Man tar sig för pannan!

Det som skiljer Miljöpartiet från de övriga av Riksdagens partier är att partiet i egentlig mening saknar ideologi. Detta torde vara grundorsaken till alla de katastrofala fel vi hart när dagligen - vecka efter vecka - kunnat beskåda. Miljöpartiet har - allt sedan det bildades - satt som främsta ära att vara motvalls. Så kallade "alternativa" lösningar, vilka icke utgår från vedertagna ideologiers logik, har gjorts till självändamål oavsett hur vansinniga de varit. Den "mitt-emellan-allting-väg" Miljöpartiet i sin stora naiva och amatörmässiga dumhet sökt finna existerar helt enkelt icke.

Bristen på ideologi har lett till att ett av partiets bärande idéer kommit att bestå i så kallad identitetspolitik, en utveckling som accelererat sedan andra partier kommit att ägna minst lika stort intresse för miljön, ett intresse som dessutom ofta lett till långt mer realistiska och bättre lösningar på miljöproblematiken än de som förfäktas av det ifrågavarande partiet. Identitetspolitik innebär att det är den kollektiva grupp, som en individ tillhör, och icke åsikter och värderingar, som skall forma samhällsutvecklingen. I detta har man sökt attrahera såväl extremfeminister och muslimer. Resultat av nyssnämnda strategi är föga förvånande det vi idag ser.

En extremfeminist ser könet främst såsom en "social konstruktion" och något som på minsta möjliga sätt och hart när endast i nödfall får påverka samhällsbygget medan muslimen - likt den kristne - ser de olika könen - mannen och kvinnan - som en naturlig del av Skapelsen och något som måste få tillåtas att påverka samhällets ordnande. För undvikande av missförstånd måste dock här framhållas, utifrån ett kristet perspektiv, att den av en del muslimer förfäktade ordningen att en man och en kvinna icke bör handhälsa synes synnerligen märklig.

Den totalkonfrontation, som uppstod då en kandidat till partistyrelsen icke visade sig vara hågad att handhälsa på en kvinnlig reporter, borde varit förutsebar för varje människa, som har sina sinnen i fullt behåll. Dock, för statsrådet Fridolin synes det ha varit en senkommen insikt vilken icke uppenbarades innan katastrofen var ett faktum och partiet började att rämna i sina grundvalar.

I identitetspolitiken ligger ock att icke på minsta sätt förarga de mest perifera delarna av de grupper man omhuldar. En högst sorgesam konsekvens av detta var när det djupt oskickliga statsrådet Romson, titulär vice statsminister men icke statsministerns ställföreträdare, lät omnämnda vår tid värsta terrordåd - de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, med "olyckorna". För detta bör det djupt oskickliga statsrådet Romson, titulär vice statsminister men icke statsministerns ställföreträdare, högeligen skämmas. Utifrån samma logik förmådde vare sig statsrådet Fridolin eller statsrådet Romson kritisera det nu avdankade statsrådet antisemiten Kaplans samkväm med turkiska extremister.

En annan del i detta består i hatet mot den hedervärda staten Israel. Det avdankade statsrådet antisemiten Kaplans - på videomedium inspelade - dumma, elaka, hatiska och från ett historiskt perspektiv fullständigt befängda jämförelser mellan Israel och det nationalsocialistiska Tyskland ledde icke heller de till någon kritik värd namnet. Istället lades fokus på att söka förklara att det avdankade statsrådet antisemiten Kaplan missförståtts.

Även rent organisatoriskt gav man sig ut på kvicksand då man icke förlitade sig på de partiledningsstrukturer, som historien visat vara ändamålsenliga och fungerande. Här skulle minsann icke utses partiordförande utan istället infördes en sällsam konstruktion med tvenne taltrattar, med bivillkoret  - sprunget ur extremfeminismen, stipulerar att desamma måste vara av olika kön. Att välja de som har bäst förmåga - oavsett kön - passar sig icke i detta med största amatörmässighet behäftade motvallsparti.

Statsministern torde för varje minut som löper alltmer ångra att han släpade oskickliga och rent amatörmässiga företrädare för nämnda parti till Konungens rådsbord där de upptogs som statsråd. Detta länder Statsministern till föga heder och pekar än en gång på hans vekhet och svaghet.

Frågan är hur länge nämnda spektakel kan pågå. Över tid förefaller det vara alltmer är oansvarigt av Statsministern att i sin Regering nära företrädare för ett parti, som är så till den grad amatörmässigt och regeringsodugligt som Miljöpartiet. Någon gång torde det kokta fläsket ha blivit stekt och tvinga Statsministern, att trots sin brist på råg i ryggen, agera och avspisa företrädarna för det meromnämnda partiet från Konungens rådsbord.

torsdag 21 april 2016

Lyckönskningar till Hertigen och Hertiginnan av Värmland

Från detta Forum framfördes de allra varmaste och hjärtinnerligaste lyckönskningar till Deras Kungliga Högheter Prins Carl Philip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, och Prinsessan Sofia, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Värmland, med anledning av Hertiginnans nedkomst.

Än en gång har Riket välsignats med en Prins, som nu i tronföljden intager femte platsen efter sin fader Hertigen av Värnland, sin kusin Hertigen av Skåne, sin Kusin Hertiginnan av Östergötland och din fadersyster Hertiginnan av Västergötland. Med största glädje noteras nu att det finns icke mindre än åtta fursterliga personer, vilka är berättigade till Rikets tron.

Vi tackar den Högste för denna lyckliga tilldragelse!

Leve Monarkin!

Gud bevara Konungen och Fäderneslandet!

måndag 18 april 2016

Beklämmande beröm

Så tvingades då statsrådet Kaplan, ökänd för tveksamma politiska förbindelser och för elaka och skamliga uttalanden om den hedervärda staten Israel, att inlämna sin ansökan om entledigande till statsministern. Sannolikt drog statsministern, behäftad med vekhet och stor otydlighet, en lättnadens suck då han härigenom slapp undan de krafttag han annars måst ta till.

Måhända var det i tacksamhet, för att själv slippa hålla i yxan, som statsministern vid presskonferensen lät berömma det felande statsrådet. För den som förstår allvaret i statsrådet Kaplans elakhet och skamlighet är statsministerns oskäliga beröm både ynkligt och beklämmande.

söndag 17 april 2016

Statsrådets avgång synes nödvändig

Åter visas oss ett exempel på Regeringens stora svaghet. Denna gång är det statsrådet Kaplan, som på det grövsta ställt till det för sig.

Först framkom att han låtit sig fängnas av en turkisk organisation vilken till samma tillställning låtit inbjuda synnerligen ljusskygga personer av vilken en kallat de kristna i Armenien för "hundar". Statsrådet hävdar att han icke känt till vilka de inbjudna var, något som synes sakna all trovärdighet i synnerhet såsom ifrågavarande samkväm icke torde ha varit allt för omfattande.

Sedan framkommer, vilket är än allvarligare, att statsrådet Kaplan i sin stora elak- och oförskämthet, år 2009, helt öppet anklagat den hedervärda judiska staten Israel för att agera såsom nationalsocialister. Detta uttalande är fullständigt oacceptabelt och överträffar till och med statsrådet Wallströms många dumheter, vilket icke vill säga lite.

Nu är det upp till statsministern att visa om han har något råg i ryggen och därmed förmår att skyndsamt entlediga det felande statsrådet, ett statsråd vilken genom sitt agerande visat sig vara en stor skam icke enbart för den med stor svaghet behäftade regeringen utan ock för hela vårt land.

Skulle det nu vara så att vår veke och svage statsminister icke klarar av att framtaga silkessnöret återstår inget annat än att oppositionen med misstroendevotum i Riksdagen avlägsnar statsrådet Kaplan från den taburett han icke är värdig att sitta på.

tisdag 5 april 2016

En politruks fall

Ett varningens exempel visas oss idag genom de händelser som timat på Swedbanks bolagsstämma. Nämnda bank har såsom sin största ägare försäkringsbolaget Folksam, vilket är en del av det korporativistiska företagsimperium vilket ytterst behärskas av intressen utgående från Socialdemokratiska Arbetarpartiet och dess genom symbios förenade fackföreningsrörelse med den socialistiska Landsorganisationen (vanligen benämnd LO) i spetsen. I nämnda företagsimperium ingår och Korporativa Förbundet (vanligen benämnd KF).

Utmärkande för merbenämnda företagsimperium är att dess högsta ledarskap vanligen avgörs av politruker och avdankade politiker vilka alltsomoftast saknar den erfarenhet och skicklighet, som krävs för att bedriva omfattande företagsverksamhet.

En av portalgestalterna i detta bygge av korporativism är den avdankade socialdemokratiske politikern och politruken herr Sundström. Efter allehanda politiska uppdrag, varav de främsta sträckte sig så långt som till en taburett vid Konungens rådsbord, kom herr Sundström att få ledande befattningar inom dåvarande Sparbanken. Härefter befordrades ifrågavarande politruk till verkställande direktör och koncernchef för det korporativistiska försäkringsbolaget Folksam, en befattning vilken innehades intill år 2013. Härpå kröntes nämnde politruks karriär med ordförandeskap i såväl Kooperativa Förbundet som Swedbank.

Efter en rad av grava misstag och uppvisad oskicklighet, vilka på grund av sin omfattning av utrymmesskäl icke närmare kan beskrivas, gjorde sig meromnämnde politruk, herr Sundström, sig platt omöjlig att inneha ordförandeskapet i Swedbank, vilket föranledde bankens valberedning att framtaga silkessnöret och icke förorda omval. Vid den idag genomförda bolagsstämman kom så det slutgiltiga dråpslaget mot herr Sundström, som icke beviljades ansvarsfrihet. Det inträffade torde vara den störst nesa och skam, som någon sin drabbat en banks styrelseordförande i vårt land.

Det hela visar att politruker icke skall anförtros viktiga uppdrag inom näringslivet. En gång trånade såväl Socialdemokratiska Arbetarpartiet som dess genom symbios förenade fackföreningsrörelse med den socialistiska Landsorganisationen (vanligen benämnd LO) i spetsen efter att genom konfiskatoriska och korporativistiska så kallade löntagarfonder överföra hart när hela näringslivet i politrukernas händer. Vår tacksamhet för att detta icke skedde kan aldrig nog överskattas.

Skomakare bliv vid din läst!

måndag 4 april 2016

Om Regeringen stora svaghet

Denna dag tillkännages att Regeringen överenskommet med det före detta kommunistpartiet, nu kallat "vänsterpartiet", om den så kallade vårbudgeten. Förslaget innebär i korthet att det öses och slösas med penningar utan några tydliga krav på hur nämnda medel skall nyttjas. Det hela bygger på den socialistiska villfarelsen att allt löses till sitt bästa givet att penningar i outsinlig mängd ställs till förfogande. Denna socialistiska kravlöshet kommer blott att leda till slöseri och på intet sätt adressera den grundläggande organisatoriska och ansvarsmässiga problematik vari samhällsutmaningens grunder ligger.

Det finns i detta sammanhang anledning till största oro i det att ordföranden för det före detta kommunistpartiet, nu kallat "vänsterpartiet", den ilskne och för största oförskämdhet beryktade herr Sjöstedt, uppenbart är synnerligen nöjd med överenskommelsen och utropar:

"Vi har fått igenom allt av det, hundra procent"

Så har då Regering tubbats och förletts att lägga sig platt inför de före detta kommunisternas slöseri och oansvarighet. I detta visar Regering tydligt sin stora svaghet, fulländade ynkedom och uppenbara regeringsoduglighet. Man tar sig för pannan!

Ett varningens finger lyfts av den hedervärde riksdagsledamoten, herr Kristersson, som låter uttala:

"Regeringen fortsätter nu att genomföra helt ofinansierade permanenta utgiftsökningar. Det är en farlig väg att gå, säger han. 

Under pressträffen sade de rödgröna att krona för krona-principen övergavs i samarbete med de borgerliga partierna i och med höständringsbudgeten. Uttalandet är felaktigt. De far med osanning när de säger att vi skulle vara med på deras ofinansierade utgiftsökningar tidigare."

Väl talat herr Kristersson!