torsdag 18 september 2014

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland hädangången





Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland (1922-2014)

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland, främste företrädaren för den icke-dynastiska grenen av Huset Romanov gick hädan den 15 september i en aktningsvärd ålder av 92 år. Hans Höghet var ordförande i det icke-dynastiska Romanovska Familjesällskapet vilket icke skall förväxlas med det Kejserliga Ryska Huset vars överhuvud är Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland.

Hans Höghet var sonsons sonson till Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas I, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar, samt fyrmänning till fadern till det Kejserliga Husets nuvarande överhuvud, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladmir, Storfurste av Ryssland.

Sorgesamt nog har en strid stått mellan det Romanovska Familjesällskapet och det Ryska Kejserliga Huset. Striden har bestådd i att det Romanovska Familjesällskapet icke erkänt äktenskapet mellan Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladmir, Storfurste av Ryssland och Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Leonida, Strorfurstinna av Ryssland, Prinsessa av Huset Bagrationi. Det Romanovska Familjesällskapet är av åsikten att det saknas dynastiska arvingar till den Ryska Tronen i det att Prins Niklas föddes i ett morganatiskt äktenskap mellan Prins Roman av Ryssland i dennes morganatiska äktenskap med Grevinnan Praskovia Sheremeteva. Icke heller i andra grenar av den Romanovska Ätten finnes några dynastiska äktenskap, som i presidens, går före Storfurst Vladmirs äktenskap

Hans Höghet Prins Niklas har vid ett flertal viktiga händelser i Ryssland, bland annat vid viktiga statsakter som varit en del i återupprättandet av den Romanovska Ätten i Ryssland efter den vederstyggliga och människofientliga kommunistiska regimens välförtjänta fall. Bland dessa statsakter kan nämnas begravningen av Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas II, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar och återförandet av stoftet efter Hennes Majestät Kejsarinnan Dagmar, Kejsarinna av Ryssland.

Dock torde det vara så att det Ryska Kejserliga Huset, på goda grunder och trots det Romanovska Familjesällskapets ståndpunkt, är att anse såsom dynastiskt och därmed rättmätig arvtagare till den Ryska Tronen. En viktig del i detta är att den Ryska Ortodoxa Kyrkan erkänner det Kejserliga Huset och Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland såsom rättmätig arvtagare. 

måndag 15 september 2014

Infernaliskt dumhet

Herr Löfven synes nu, i sitt brydsamma och måhända utsiktslösa värv att bilda en stabil regering, ha kört den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt på porten. Utan pardon gjorde herr Löfven, enligt herr Sjöstedt, klart att någon regeringsmedverkan, från det förutvarande kommunistpartiet, icke under någon omständighet kunde ifrågakomma.

För den som studerat valresultatet och dessförutan har folkstyrets principer inför ögonen torde detta herr Löfvens rättframma besked till herr Sjöstedt vara en sjävklarhet. Den så kallade rödgröna konstellationen saknar egen riksdagsmajoritet och har knappt vunnit något sedan föregeånde val. Det enda halmstrå herr Löfven har att gripa efter, om han önskar träda fram inför Konungen i skifteskonselj, är självfallet att söka samverkan med de partier, som står än längre ifrån herr Sjöstedts, av dogmatisk socialism färgade åsikter, än vad herr Löfvens och hans parti gör. Endast genom detta skulle det finnas någon möjlighet, om än liten, för herr Löfven att inträda i statsministerämbetet.

Vid en presskonferens, utlyst av den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt, uppvisar denne en fullständig avsaknad av verklighetsförankring och uppenbarligen ock förståelse för folkstyrets funktion. Med folkstyret förhåller det sig nämligen på det sättet att att såväl lagstiftning som beslut om Rikets finanser kräver riksdagsmajoritens gillande. Att i nu rådande situation, såsom den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt, argumentera för att mer "vänsterpolitik" (det vill säga utopisk dogmatisk socialism utan verklighetsförankring) skulle kunna föras i det fall det förutvarande kommunistpartiet sattes på regeringstaburetterna, är icke något annat än ren och infernalisk dumhet.
Valresultatet, med sittande regerings klena utfall, må ha försatt her Löfven i visst övermod. Dock saknar icke herr Löfven den klokhet som säger att han hellre hade kunnat kasta in handduken direkt än att inbjuda den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt till regeringsförhandling

Om Rikets styrelse

När nu valresultatet ligger för handen befinner sig Riket i den situation att förutsättningarna att bilda en - över tiden stabil - regering synes synnerligen brydsamma. Herr Löfvens tal under valnatten har ett löjets skimmer över sig i det att han framställer resultatet såsom en seger, Verkligheten säger istället att förhållander för den så kallade rödgröna konstellationen är i det närmaste status quo i jämförelse med föregående val. Talet om att herr Löfven genom valet skulle ha givits ett utökat mandat klingar därför synnerligen falskt och det ynka enda ytterligare riksdagsmandat, som herr Löfvens parti lyckats förvära, står på intet sätt i proportion till hans storvulna tal. Ett sämre valresultat än det föreliggande har under de senaste 100 åren endast presterats år 1920 (29.7%) och år 2006 (30.7%) och ligger härigenom  långt ifrån de utsatta målen.

Sorgerligt är tvivelsutan att det utopiska nationalistiska partiet Sverigedemokraterna, vars ursprung innehåller synnerligen elakartade fläckar, vunnit den framgång som vi nu kan skåda. Lika glädjande, som nationalisternas framgång är sorgesam, är det faktum att det ultrafeministiska - av ren dumhet anfrätta - högröda partiet Feministiskt Initiativ icke vunnit tillträde till Riksdagen. Glädjande är ock att den framgång, som den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt förvänade för det förutvarande komministpartiet uteblivit. Det förre detta kommunistpartiet kommer sannolikt och högst glädjande allfort att ha en högst marginell roll vad gäller Rikets styrelse.

Det finns i denna situation enbart två alternativ, vilka skulle kunna ge stabilitet i samhällsutvecklingen under den kommande mandatperioden.

Det ena av dessa alternativ skulle vara att följa det tyska exemplet, d.v.s. skapandet av en regering bestående av moderata samlingspartiet och socialdemokratiska arbetarepartiet. För landets bäste borde dessa partier under den kommande mandatperioden gräva ned sina stridsyxor och styra Riket med fortsatt omsorg om Rikets finanser som högsta prioritet. Utifrån sakfrågans beskaffenhet skulle detta tvivelsutan vara möjligt men dessvärre torde den politiska prestigen lägga hinder i vägen.

Ett annat alternativ vore att skapa en oväld regering av skickliga ämbetsmän, som på basis av de enskilda sakfrågorna har att utröna vad som kan vinna stöd i Riksdagen och utifrån detta styra Riket. I detta alternativ skulle otvivelaktigt Riksdagen vitaliseras och folkstyret åter ges en verklig mening.

Detta alternativ är ock tilltalande i det att det skulle implementera maktdelningens gyllene principer där den verkställande makten utövas under lagar och de ramar, som Riksdagen beslutar.

Söker herr Löfven ge sig ut på andra vägar torde hans möjlighet att över tiden undvika nedfallandet från denna vägs branta dikeskanter vara i det närmaste obefintliga. Herr Löfven kommer då icke, såsom politiker, kunna resa sig ur den gyttja som finns på dikets botten. Då, om icke förr, kommer herr Löfven att inse att han på intet sätt erhållit det mandat som han i sitt storvulna och löjeväckande tal vill göra sken av.

måndag 8 september 2014

Hertigparet av Cambridge väntar tillökning


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge

Det brittiska hovet har genom Fursten av Wales hovstat (vilken benämnes Clarence House) låtit meddela att Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge väntar tillökning. I kungörelsen anges icke när nedkomst förväntas.

Hennes Majestät Drottningen och det övriga Kungliga Huset har uttryckt största glädje över Hertigparets tillkännagivande.

Hertigen av Cambridge är som bekant nummer två i den brittiska tronföljden. Förstfödde sonen, Hans Kunglig Höghet Prins Georg av Cambridge följer därefter. Således kommer det förväntade barnet att intag plats nummer fyra i tronföljden och detta oavsett kön.

lördag 6 september 2014

Reflektion över det stundande valet



Att val stundar torde icke ha gått någon förbi. Valrörelsen är intensiv och utgången synes icke alldeles enkel att förutspå. Lismande politiker, i synnerhet på den så kallade rödgröna sidan, ställer ut löften, det ena vidlyftigare än det andra, i syfte att köpa väljare. Desperationen förefaller vara i det närmaste total Att det hela skall ske under bevarande av sunda statsfinanser verkar icke bekymra. Insikten om att ett samhälles styrbarhet är begränsad är icke något som nått dessa lismares sinnen.

Den största lismaren av alla, som tror att såväl statskassa som medborgarnas skatteförmåga är obegränsad, är ordföranden för det före detta kommunistpartiet, den näsvise och ilskne samt med stor oförskämdhet behäftade herr Sjöstedt. Herr Sjöstedt har ock drabbats av hybris då han nyligen lät meddela att det före detta kommunistpartiets styrelse nu utsett såväl statsråd såsom statssekreterare. Vilken infernaliskt dumhet! Den som söker spisa upp björnen innan den är skjuten lär bli storligen besviken.

Sanningen är den att den näsvise och ilskne samt med stor oförskämdhet behäftade herr Sjöstedt torde vara högst medveten om att herr Löfven, om det skulle komma till skifteskonselj, icke kommer släppa herr Sjöstedt över tröskeln till konseljsalen och än mindre föra fram honom till Konungens rådsbord.

Valet visar, hur än utgången blir, att det politiska landskapets förändring består. Den tid då två så kallade block - det borgerliga och socialistiska - stred om maktens köttgrytor synes vara förbi i det att inget av dessa block torde erhålla riksdagsmajoritet. Två nya politiska krafter bestående av miljöpartiet, ett parti utan egentlig ideologisk förankring och för närvarande lierat med socialdemokraterna, samt sverigedemokraterna, ett utopiskt nationalistiskt parti med ett grumligt förflutet, gör det politiska situationen oförutsägbar. Noterbart är att det traditionella socialistiska blocket, som under långliga tider satt på regeringstaburetterna av egen förmåga icke längre stöds av mer än dryga tredjedelen av valmanskåren. Detta är icke alls märkligt då samhället förändrats och antalet traditionella arbetare utgör en allt mindre del av befolkningen.

I en oklar situation, då intet hållbart underlag kan skapas för regeringen, borde det övervägas om icke det tyska exemplet borde följas för att säkerställa en stabil regering, som kan fortsätta att hålla statsfinanserna - grunden för rikets välmåga - i fortsatt god ordning. Några stora reformer skulle icke ske men en lugn och organisk samhällsutveckling skulle ändock kunna erhållas. Om herrarna Reinfeldt och Löfven har det mod, som skulle krävas i en oklar situation, är förmodligen dessvärre tveksamt.

För en konservativ och monarkist, som tecknaren av dessa rader, finnes inget parti vilket driver frågor utifrån konservativ och monarkistisk utgångspunkt. Dock kan självklart både socialistiska och liberala partier sorteras bort, det samma gäller miljöpartiet som saknar ideologisk förankring och det utopiska nationalistparitet är icke heller att tänka på i kraft av dess utopiska teser och grumliga förflutna. Kvar finnes således moderaterna och kristdemokraterna. Då tecknaren av dessa rader finner att såväl statsministern, utrikesministern och finansministern utövar sitt värv med största skicklighet lades valsedlar för moderaterna i valkuvertet vid dagens förtidsröstning. 

lördag 23 augusti 2014

"Ship to Gaza" stöder antisemtism

Organisationen "Ship to Gaza", vars främsta syfte är att stödja den vederstyggliga och avskyvärda terroristorganisationen Hamas, en organisation som överöser staten Israel med raketanfall och som medvetet utsätter Gazas civilbefolkning för största fara genom att placera militära installationer mitt bland civilbefolkningen, har nu tydligt visat på stöd för antisemitism.

Enligt Svenska Dagbladet samarbetar "Ship to Gaza" med den turkiska "hjälporganisationen" IHH. Presidenten för nämnda antisemitiska organisation, en herr Yildirim, har uttalat följande enligt vad som refereras i Svenska Dagbladet:

"Yildirim sa ”om turkiska judar inte får stopp på Israels agerande kan fruktansvärda saker ske” och att ”sionisterna riskerar de turkiska judarnas framtid, vi kan inte lägga band på våra ungdomar längre”. Han uppmanade även judiska turister som är rädda för Hamas att inte komma till Turkiet."

Ovannämnda uttalanden är otvivelaktigt antisemitiska vilket vitsordas av historikern vid Stockholms Universitet, doktor Fleischer. Doktor Fleischer menar att herr Yildirims ord är antisemitiska och låter uttala:

"Det är klara exempel på kollektivt skuldbeläggande där judar görs ansvariga för Israels politik. Det är även illa dolda hot. ”Judiska turister som är rädda för Hamas ska inte komma till Turkiet” uppfattar jag som en klar legitimering av våldshandlingar"

Såsom brukligt är försöker organisationen "Ship to Gaza", genom en ledande företrädaren, kommunisten Feiler, själv tillhörigt det hedervärda judiska folket, sprida dimridåer. Dock agerar kommunisten Feiler, såsom tydligt framgår enligt ovan, mot bättre vetande.

Hamas är och förblir en terrororganisation, som helt och fullt är ansvarigt för den sorgliga situationen i Gaza. Varje vapenvila har brutits genom nya raketattacker från Hamas. Nyligen visade ock Hamas tydligt att man använder terrorn som vapen. Helt utan vederhäftig rättegång lät man för någon dag sedan avrätta 18 påstådda medhjälpare till staten Israel.

Leve staten Israels rätt att existera!

Leve det hedervärda Judiska Folket!

onsdag 6 augusti 2014

Konungen besöker katastroforten


Konungen tillsammans med Räddningspersonal

Denna dag har Hans Majestät Konungen skyndsamt begivit sig till orten för den katastrofala skogsbrand som härjar i Västmanland för att närmare låta sig underrättas om situationen. Konungen har i ett pressmeddelande, vilket kungjordes förliden gårdag, låtit meddela att han erhåller kontinuerlig uppdatering rörande lägesutvecklingen från Landshövdingen. Konungen låter ock uttala följande:

" – Det här är en av de största skogsbränderna i Sverige i modern tid. Jag känner djupt med berörda människor som har uppmanats att lämna sina hem. Skogsbranden slår hårt mot många markägare och andra som ser sin skog och mark bli helt förstörd. 

 – Jag förstår också att det är en mycket tuff situation för alla som sliter med släckningsarbetet och med brandens följder"

I katastrofsituationer, såsom den nu ifrågavarande, står de klart att Konungen, såsom oväld och samlande företrädare för rikets alla innebyggare, har en synnerligen viktig roll, som aldrig kan tagas av någon politiskt utsedd företrädare vilken aldrig kan företräda hela folket på det sätt Konungen gör. 

tisdag 5 augusti 2014

Det Kejserliga Ryska Husets Överhuvuds, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland. Deklaration i anledning av 100-års minnet av Första Världskrigets utbrott


Deras Kejserliga Högheter Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud, med arvinge Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland

Det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, låter i anledning av 100-års minnet av Första Världskrigets utbrott, deklarera följande:

Mina kära landsmän, 

Ett sekel har passerat sedan den dagen då världen kastades i det allra första globala kriget, som släckte över 22 miljoner människors liv och orsakat fruktansvärt lidande och förstörelse. Kriget ändade fyra europeiska imperier och etablerade ett nytt system av internationella relationer. 

Även om Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket föll till följd av deras nederlag i ett krig som de började, var det ryska imperiet öde än bittrare och outgrundligt. 

Vår regering gjorde allt i dess makt att förhindra den upptrappningen, som orsakas av det skurkaktiga mordet i Sarajevo, av Arvtagaren till den Österrikisk-Ungerska tronen, Ärkehertig Franz Ferdinand. Tyvärr, var alla ansträngningar var förgäves. Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien och drog samman en stor krigshär på gränsen till Ryssland. För att garantera Nationens säkerhet utfärdade den Helige Kejserlige Passionsbäraren, Tsar Nikolaus II, order om allmän mobilisering av Rysslands väpnade styrkor. Tyskland nyttjade denna mobilisering såsom ursäkt för att förklara Ryssland krig den 19 juli / 1 augusti, 1914. 

Rysslands tappra Kejserliga Armé och Flottan, och hela Nationen, steg trädde i försvar för sitt Fädernesland.. Ryssland höll sina fördragsenliga skyldigheter gentemot sina allierade i ententen och vägrade att överge de Nationer och de Folk som förlitade sig på Rysslands skydd. Svårigheterna och nederlagen i krigets första skeenden var till stor utsträckning övervunna, särskilt efter augusti 1915, då Kejsaren personligen övertog befälet över Armén. Frontens främre linjer gick långt från huvudstaden och från viktiga befolkningscentra i imperiet. Bakom våra linjer, fanns stora svårigheter, orsakade av krigstida förhållanden, men på det hela var ändock förhållandena på en dräglig nivå. I början av 1917, vände kriget till förmån för ententen; och Ryssland, som på mångfaldiga sätt bidragit till trippelalliansens besegrande, förberedde sig för att skörda frukterna av sina krigstida uppoffringar. 

Det var i det ögonblicket som vårt land behandlades ett dråpslag inifrån. Genom att utnyttja Kejsarens frånvaro från huvudstaden, orsakad av hans orubbliga vilja att stå längst fram, hetsade oppositionen till upplopp i huvudstaden, genom mord på officerare och poliser eskalerade det hänsynslösa våldet. En allians av brottsliga grupper, bestående av egennyttiga politiker och officerare som hade brutit sin ed, statte igång ett ett händelseförlopp som ledde till nationell tragedi revolution. Mitt i detta främmande krig isolerades Kejsaren-Guds Smorde, Statschefen och Överste Krigsherren och tvangs under stora påtryckningar från sina befälhavare vid fronten att abdikera och nedstiga från tronen​​. Ledarna för revolutionen övertygade Kejsarens broder, Storfurst Michael Alexandrovich, att uppskjuta accepterandet av tronen tills dess en konstituerande församling hade sammankallats för att besluta om formerna för det framtida ryska regeringen. Och så bröts banden till den urgamla Ryska Staten. 

Naturligtvis hade det förrevolutionära Ryssland allvarliga sociala och politiska problem, och folket hade legitima skäl att klaga. Dock, försöket att lösa dessa problem genom att störta den legitima regeringen, särskilt i krigstid, kan icke ses som annat än ren galenskap. 

Händelseutvecklingen urartade som den gör i alla revolutioner. Nationen, som har berövats sina historiska symboler, störtades i kaos, som endast tjänade till att stärka bara tjänat till att stärka de extrema terroristpartierna. Radikalisering av politiken ledde till att regeringen bestående av moderata och liberala revolutionärer avsattes och till maktövertagande mycket mer extremistiska partier, som öppet sökte sitt Fäderneslands nederlag i kriget och vars slagord krävde omvandlingen av kriget från en strid mot utländska fiender till ett inbördeskrig-det mest fasansfulla, fruktlöst och destruktivt slaget av krig. 

Revolutionen störtade vårt land i blodigt kaos och tillintetgjorde alla våra militära segrar och gjorde alla våra många uppoffringar meningslösa. 

Olyckligtvis firade de härskande kretsarna i de länder som ingår i ententen hösten deras allierades, det ryska imperiets, fall nästan lika mycket som de firade nederlaget för trippelalliansen. Första världskrigets segrade trodde att, efter att ha befriats från sina fördragsenliga skyldigheter till Ryssland och från skyldigheten att ta hänsyn till Rysslands historiska geopolitiska intressen, skulle de bli de obestridda härskarna i världen. Senare händelser visade på den fullkomliga galenskapen och kortsyntheten i denna principlösa och förrädiska politik. 

Det system som skapades av fredskonferensen i Paris 1919, som hölls utan deltagande av Ryssland, var från början skakig och instabil. I stället för att återupprätta en internationell maktbalansen, gav det upphov till ny och djup fiendskap och inneslöt i sig själv fröet till den ännu blodigare Andra Världskriget, samt en mångfald andra internationella kriser, av vilka många fortsatt till våra dagar. 

Under tiden, skapade i Ryssland en totalitär och ateistisk regim, som var öppet fientlig till de andliga värderingar och ideal som hade tagit form under loppet av många århundraden. Minnet av det som före revolutionen ansågs ärorika och heroiska, förstördes och raderades medvetet. Första världskriget, som det hade kommit att kallas vid det andra stora fosterländska kriget, vars syfte var att rädda civilisationen deklarerades  nu deklarerat såsom ett "meningslöst imperialistiskt krig." Under långliga tider skymfades och ignorerades de heroiska bedrifter Rysslands soldater och officerare uträttade under åren 1914-1917. Soldattjänst under åren av första världskriget var icke något som rönte respekt och tacksamhet, utan utgjorde istället källan till misstänksamhet. Nästan alla gravar och minnesmärken över de fallna gick ett sorgligt öde tillmötes då de:barbariskt skändades. 

Ryska veteraner från första världskriget, som tvangs i exil efter revolutionen mötte också många orättvisor. De behandlas ofta icke som lidande bröder-i-vapen i de länder där de hittade en fristad, utan såsom ovälkomna främlingar. Få ville minnas det höga priset den ryska armén betalat i blod för att rädda dagen vid Marne, Verdun, på den rumänska fronten, och så vidare. 

Dock lojalitet, heder, och offer-dessa är odödliga. 

Och nu har tiden kommit då händelserna i Ryssland under första världskriget håller på att skärskådas utifrån ett opartiskt perspektiv, då hjältedåd möter uppskattning, och när försvararna av Fäderneslandet äntligen ges rättmätig ära och erkännande. 

Dagens ryska ledare uppmärksammar våra förfäders bedrifter. Befälhavarna för Rysslands väpnade styrkor, prästerskapet och ledande personer inom vetenskap, kultur och ekonomi understödjer olika anstalter som syftar till minne av Första Världskriget. Och viktigast av allt viljan att återvända till det "glömda kriget" och dess historia har åstadkommit en resonans i hjärtat på miljoner av våra landsmän. Det är viktigt att detta icke bleknar bort efter minneshögtidernas slut utan fortsätter för evigt. 

Vi kommer, under de kommande åren fram till 2018,  att högtidlighålla 100-årsdagen av berömda strider i Första Världskriget. Vi firar icke i sig eftersom vi berövades vår del i segern, snarae reflekterar vi över årsdagen, analyser allt som skedde då, och det som hände efteråt under loppet av ett sekel. 

Alla årsdagar, även de som firar minnet mycket lyckligare händelser, ges till oss i första hand så att vi kan ägna vår uppmärksamhet åt den historiska händelsen och dra lärdom av densamma. 

I diskussionerna om vad som skedde för 100 år sedan, kommer vi säkert få höra många olika åsikter. Alla synpunkter må få uttryckas, så länge de stöds av vederhäftiga vitsord. Dock finns vissa slutsatser som, vi skulle önsla, kunde delas av alla, oavsett skillnader i politisk övertygelse. 

Ryssland måste alltid vara stark och resolut stärka sin krigsmakt. Men även när vi vidmakthåller en god förmåga hos det militära försvaret, måste vi beakta att den största makten över en nation icdke ligger i antalet eller förmågan hos dess vapen, trots vikten av båda, utan i enheten hos folket och beslutsamhet i deras ande. Mirakulös militär teknik eller skickliga politiska och militära ledare kan icke rädda en nation om medborgarna har förlorat de ideal och den känsla av gemenskap, som de ärvt från tidigare generationer. Samtidigt kan vare sig fiender eller svekfulla "vänner" skada oss om vi i våra hjärtan bevarar en orubblig tro på Gud, patriotism och hängivenhet till våra traditionella värderingar. 

Högtidlighållandet av minnet av Rysslands tappra krigare och beundra deras hjältemod hindrar oss icke från att samtidigt att alla krig som onda. Krigarens bedrifter må vara stora, men Fredsmäklarens är ännu större. Ack, fred och säkerhet är extremt ömtåliga saker. Tragedin som pågår framför våra ögon i dag i många länder-länder som tills helt nyligen var relativt välmående-visar hur lätt det är att förstöra och förskingra det som byggdes och samlades med stor ansträngning. Vi får aldrig glömma att det Första Världskriget växte fram ur en lokal konflikt, att Andra Världskriget blev oundvikligt under förhållanden där den politiska eliten cyniskt fastställt öden för nationer och där hyckleriet blundade för brott som var kopplade till främlingsfientlighet och underblåste lågor av internationella fiendskap. 

Internationell stabilitet är icke möjligt utan ständig och full delaktighet från Ryssland för att upprätthålla densamma. Alla stormakter har sina egna intressen, och de konfronteras ofta varvid allvarliga konflikter om dessa intressen uppstår. Detta är predestinerat och oundvikligt. Dock har stormakterna givits ett särskilt ansvar för mänsklighetens öde - ett ansvar som kräver ömsesidig respekt och en vilja att lösa konflikterna genom förhandlingar och kompromisser, icke med våld. Varje försök att beröva Ryssland sin rätt och förmåga att vara en en like till andra ledande nationer i världen är skadligt och fruktlöst. Historien om Första Världskriget visar tydligt att även om sådana försök lyckas för en tid, lider över tiden till fördärvet för fler länder än vårt land. Svagheten i Ryssland är en katastrof, icke endast för dess medborgare, utan vid slutet av dagen, ett hot mot välfärden i hela världen. 

100-årsdagen av Första Världskriget påminner hela mänskligheten om farorna med en dubbelmoral i internationell politik, om farorna med obetänksamt sabelskrammel, i strävan efter absolut dominans, och att se det egna och andra folk enbart som objekt för omänskliga sociala experiment. 

Gud give att årsdagen för högtidlighållandet av årsdagen av Första Världskriget, i Ryssland och i alla suveräna stater som har uppstått ur forna Ryska Imperiet, blir ett tillfälle icke för storslagna fester utan för böner om vila för själarna som offrades i denna blodiga konflikt och om internationellt samarbete, så att det aldrig mer kommer att krävas offer för krig.

H.K.H. Storfurstinnan Maria av Ryssland 

Givet i Irkutsk, Ryssland, den 19 juli / 1 augusti 2014

lördag 2 augusti 2014

Kommunistiskt trams och dumhet

I en tidigare anmärkning på detta Forum berördes hur en våldsbejakande, till den människofientliga kommunistiska läran bekännande person, en fröken Farrokhzad, i radioprogrammet Sommar välvilligt givits tillfälle att plädera för politiskt våld och att ackompanjera detta med vederstygglig musik vars budskap bl.a. består i att Konungen och Hans Hus skall mördas. Nämnda program har ådragit sig icke mindre än 17 välförtjänta anmälningar till Granskningsnämnden.

Det synes nu såsom att fröken Farrokhzad blivit förtörnad för att några hedervärda personer dristat sig att ifrågasätta om Sveriges Radio är rätt forum att sprida fröken Farrokhzad människofientliga och djupt kränkande kommunistiska propaganda. I ett försök till motangrepp, som är så till den grad exempellöst att det visar på ren dumhet, gör fröken Farrokhzad sig själv till största åtlöje i det att hon till Granskningsnämnden låter anmäla det Sommarprogram, som Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Anna, Prinsessa av Bayern förestod. Grunden för anmälan är synnerligen oklar och grundas på något pladder om "strukturellt våld".

Från andra håll har Hennes Kunglig Höghets program rönt uppskattning och största erkännande. Redaktör Teodorescu skriver i Svenska Dagbladet:

Anna von Bayerns iakttagelser av svenskt debattklimat är knivskarpa. I några få meningar fångar hon de antiintellektuella strömningar som effektivt dövar åsiktspluralismen i "toleransens” namn.

Väl talat redaktör Teodorescu.

tisdag 29 juli 2014

Ansvaret vilar på Hamas

Idag tar statens Israels ambassadör, herr Bachman, till orda i en synnerligen upplysande och välavvägd debattartikel i Svenska Dagbladet rörande den förfärliga och djupt tragiska situation som råder i Gaza. De ståndpunkter och det som framförs i denna artikel är mycket viktiga och då särskilt i det ensidiga, och av diverse illasinnade vänsterkrafter ivrigt underhållna, debattklimat, som dessvärre råder i denna allvarsamma fråga.

Ambassadör Bachman börjar med att slå fast att Israel till fullo inser situationens allvar:

"Mot bakgrund av den asymmetri som råder mellan civila dödsfall i Israel och Gaza under den senaste konflikten är det lätt att sympatisera med Gazas civilbefolkning. Ingen vill se att oskyldiga civila skadas eller dör. Om detta råder internationell konsensus. Israel delar till fullo denna syn och gör i praktiken allt för att undvika civila dödsfall."

Skyddet av civilbefolkningen utgör en synnerligen viktig del av de internationella konversationer och den praxis, som är uppsatta att råda i militära konfliktsituationer. Problemet uppstår när någon systematiskt åsidosätter dessa principer genom att nyttja civilbefolkningen för syniska syften. Ambassadör Bachman beskriver detta på följande sätt:

"Varför dör palestinier i Gaza? Svaret är lika sorgligt som enkelt: därför att terrorister i Gaza förklarade Israel krig den 12 juni då de återigen lät raketerna urskiljningslöst regna över Israel. Efter tre veckor av israelisk återhållsamhet trappade Hamas upp situationen genom att avfyra 80 raketer på en dag. Hamas gav inte Israel något annat val än att svara på dessa attacker som medvetet riktades mot miljoner israeliska civila. 

Civila i Gaza dör därför att Hamas kallblodigt väljer att avfyra sina raketer från tätbefolkade områden. Avfyrningsramper och raketer avfyras och lagras i skolor, sjukhus och moskéer. Bara i förra veckan meddelade UNRWA att raketer påträffats i två skolor som används av FN. Då Israel varnar civila – just för att undvika civila dödsfall – beordrar Hamas civilbefolkningen att inte lämna farliga områden för att söka skydd utan i stället fungera som mänskliga sköldar för att skydda terroristerna."

Ovanstående är något som alla de illasinnade vänsteraktivister, vilka icke skyr några medel för att spy galla över staten Israel och det judiska folket, nogsamt och allvarligen borde besinna. Om dessa vänsteraktivister har någon uppriktig och verklig sympati för Gazas civilbefolkning borde man på det allra kraftigaste sätt fördöma Hamas. Hamas gör sig tvivelsutan skyldig till krigsbrott genom det sätt de nyttjar civilbefolkningen. Ambassadör Bachman fortsätter:

"Hamas vet att de inte kan besegra Israel militärt. Men de hoppas att internationell press på Israel i det långa loppet skall leda till organisationens uttalade mål, utplånandet av Israel. Denna extrema islamistorganisation bryr sig inte om något annat än sina fundamentalistiska och ideologiska mål. Den bryr sig inte om civila. För Hamas är israeliska civila måltavlor och palestinska civila verktyg."

Staten Israel har icke bara en rättighet, grundad på folkrätten, utan ock en skyldighet gentemot sina innebyggare att genomföra de anstalter som kräva för att förhindra de besinningslösa terroristattacker, som Hamas raketattacker innebär. I detta nödvändiga värv gör Israel det som står i dess makt för att skydda civilbefolkningen. Israel söker aktivt, såsom tydligt och klart framgår av Ambassadör Bachmans artikel, att så långt möjligt är söka evakuera målområden innan dess att verkanseld sätts in. Hamas svarar med att beordra civilbefolkningen att kvarstanna för att bli offer. Ett offer som sedan skall nyttjas för illasinnade syften - att skapa en opinion för staten Israels utplåning. Synismen i detta agerande är så stor och avskyvärd att ord saknas att beskriva.

Leve staten Israel och dess rätt att existera!

Leve det Judiska Folket!