lördag 20 december 2014

Vice talmannens besynnerliga resonemang

Riksdagens andre vice talman, herr Söder, har i Dagens Nyheter gjort synnerligen besynnerliga uttalanden rörande begreppet nation. Uppenbart är att herr Söder, inom ramen för sin högst begränsade föreställningsvärld, är oförmögen att såväl förstå som analysera ett så komplext begrepp som nation.

Begreppet nation som sådant har givetvis en stor betydelse men har flera dimensioner och kan icke enkelt analyseras med den, utifrån ett intellektuellt perspektiv, endimensionella och infantila metod, som tillämpas av herr Söder och hans parti. Att såsom herr Söder och hans gelikar hävdar att en människas främsta identitet skulle vara en, från ett stringent perspektiv, högst svårdefinierbar nation är befängt. Under mänsklighetens hela historia har storheter såsom familj och religion haft långt större betydelse för identitet än det artificiella nationsbegrepp, med rötter i såväl svärmande nationalromantik som dunkla etnicitetsteorier, som herr Söder och hans parti förfäktar.

Om vi något skall skärskåda begreppet nation tillhör attributet språk det utan all jämförelse viktigaste och mest betydelsefulla. Det är med språket vi kommunicerar och självklart har här modersmålet största betydelse. Om vi icke är begåvade med synnerligen goda kunskaper i ett främmande språk är det endast genom modersmålet vi förmår uttrycka de nyanser genom vilka vi kan beskriva våra innersta känslor. Bibringande av goda kunskaper i det svenska språket är således av vital och avgörande betydelse för de av Fädernelandets innebyggare, som kommer från fjärran länder.

Utifrån språkattributet synes det svårt att på ett sakligt sätt kunna motivera att icke samer och judar, de grupper som herr Söder berövar sin svenska identitet, tillhörigheten till språkgemenskapen. Det må vara att samerna talar samiska men den största delen av desamma innehar ock goda kunskaper i det svenska språket. Vad beträffar den svenska judiska kommuniteten torde en övervägande majoritet ha svenskan som sitt absoluta modersmål.

Ett annat attribut som används för att definiera begreppet nation är sedvänjor och traditioner. Självfallet kan icke detta attribut förringas men samtidigt är det viktigt att förstå, vilket må vara svårt i den sorgesamma dumsekulariseringens tidevarv, att nämnda attribut ofta har sin grund i religionen och för vår del i vår kristna tro. Årets största högtider, omkring vilka mången sedvana och tradition kretsar, har alla sin grund i vår Frälsare. Under julen firar vi vår Frälsares födelse, under påsken högtidlighåller vi vår Frälsares lidande, död, och uppståndelse - alltings hopp - och under Kristi himmelsfärd och pingst det som i egentlig mening utgör vår Kyrkas födelse.

Således har sedvänjor och traditioner till stor del sin grund i religionen och icke i nationen. Hela kristenheten delar nämnda högtider och ingen kan således uteslutas ifrån dessa. Att sedan utformningen av högtidlighållandet skiljer är en annan sak, som har sin grunda lokala förhållanden. Således är den så kallade folkkulturen mer regional och lokal än nationell även om det förvisso finns generella drag.

Ett annat attribut, som brukar tagas till av de så kallade nationalisterna, är vår historia. Här är det, för alla som har någon kunskap om vår historia, frågan om det det svenska riket, under Sveakonungen, och icke den så kallade svenska nationen. Under Sveakonungen har under vår historia såväl svenskar, finnar, danskar, balter och tyskar lytt.

Det är utifrån Sveakonungen och hans rike som vårt Fädernesland ytterst utgår och icke nationen. Således skall herr Söder, i sin inskränkta tankevärld, ha fullt klart för sig att samtliga Fädernelandets innebyggare, oavsett herr Söders articifiella nationsbegrepp, är Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hetrig av Jämtland, undersåtar.

söndag 7 december 2014

Tafflighet, osaklighet och kunskap

Statsminister Löfven, vars ämbetsperiod kantats av största tafflighet och ren inkompetens, synes oförskräckt fortsätta vägen mot sin politiska svanesång. Aldrig har riket haft en skickligare statsminister. Det fullständiga fiaskot rörande rikets budget, vars alla turer på ett mycket förtjänstfullt sätt beskrivs i av Catharina Lind i Svenska Dagbladet, är endast en del av den taffliga statsministerns gärning.

Tillsammans med den likaledes taffliga finansministern, statsrådet Andersson, uppvisar nu statsministern största okunnighet inom idéhistoriens disciplin. Nämnda okunniga ledamöter av rikets regering söker nu göra gällande att det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna skulle vara nyfascistiskt. Var och en som tagit del av anmärkningarna i detta Forum vet att dess tecknare icke har mycket till övers för nämnda nationalistparti. Dock, att anklaga det populistiska nationalistpartiet, för något det icke är, kommer enbart att gynna detsamma. Statsministern och finansministern synes genom sitt agerande ha övergivit varje form av seriös politisk diskurs och istället, i sin stora desperation efter sitt gigantiska fiasko och uppvisade regeringsoskicklighet, ställt sin håg till plakatpolitik av samma slag som nyttjas av vederstyggliga krafter på yttersta vänsterkanten.

I stället för att hänge sig åt oseriös plakatpolitik borde de först ta del av den erkänt kunnige historikern, professor Harrisons, upplysande artikel om fascismens sanna beskaffenhet i tidskriften Neo.  Professor Harrison pekar i sin inledning på hur oprecist begreppet fascism nyttjas:

"När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut)"

Kan det vara mera tydligt hur de taffliga regeringsmöjligheterna, statsministern och finansministern, fallit ned i ett träsk av okunskap gränsande till ren dumhet i nämnda avseenden?

Professor Harrison fortsätter vidare i sin framställning på följande sätt:

"Kort sagt: Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin."

Kärnan i fascismen beskriver professor Harrison enligt följande:

"Mussolini definierade själv fascismen, tillsammans med Gioacchino Volpe, i en omfattande artikel i Enciclopedia Italianai början av 1930-talet. Il Duce förklarade att fascismen vände sig mot såväl socialism som liberalism och att ideologin till sin natur var odemokratisk. Den tog spjärn mot de doktriner som sökte sitt ursprung i franska revolutionen och blickade framåt, mot en auktoritär stat utgående från nationen. Mussolinis text är typisk för hur fascisterna proklamerade sin lära under mellankrigstiden. Teoretiker Giovanni Gentile framställde rörelsen som en tredje väg vid sidan av den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från staten, som skulle domineras av ett enda parti. Staten skulle omfatta hela samhället genom korporativa organisationer och slå vakt om privategendomen. En annan central faktor var idén om nationen som en enhet som krävde stark ledning och en kollektiv identitet, vilken måste få sätta sig över individuella hänsyn och kunna kanaliseras till krig. Fascismen var fientlig mot etniska och religiösa grupper som inte kunde assimileras med nationen."

Här må finnas element, i form av betydelsen av nationens behov av en kollektiv identitet, som det populistiska nationalistpartiet delar med fascismen. Dock är det uppfyllande av helheten och icke dess element som är den enda grunden för att klassificera ett parti såsom fascistisk. Knappast någon skulle komma på tanken att kalla socialdemokratiska arbetarpartiet för fascistisk utifrån det det obestridliga faktum att de understundom, och i vissa måtto alltjämt, förfallit åt korporativistiska lösningar, ett annat av fascismen grundelement. Vidare har fascismens syn på ett starkt ledarskap delats av hart när varje vederstygglig kommunistiska implementation. Icke gör väl detta kommunisten till fascist?

Professor Harrison är vidare tydlig med att likhetstecken icke kan sättas mellan fascism och nationalism:

"Men alla nationalister var inte fascister. Identifieringen av nationen och idealiseringen av det egna folkets förflutna går som en röd tråd genom alla staters historia under första hälften av 1900-talet. Det var vid denna tid vi började hissa nationsflaggor, heja på våra idrottare och utforma de förment nationella sedvanor som präglar våra länder än idag. För att en nationalist skulle kunna definieras som fascist krävdes även en fast övertygelse om behovet att upprätta en totalitär stat, om nödvändigt med våld, som kontrollerade hela samhället genom politiska organisationer, säkerhetstjänst, polismakt, ett likriktat skolväsen och intensiv propaganda. Staten måste bli livskraftig och fick gärna angripa svagare grannar. Därtill kom den ”tredje vägen” inom ekonomiskt tänkande, föreställningen att både kapitalism och socialism borde avskaffas och ersättas av en samhällsmodell som upphävde klassmotsättningar. Fascisterna menade inte att klasserna skulle försvinna, tvärtom, men staten skulle medla mellan dem och åstadkomma enighet inom nationens ram. För att slippa bli beroende av andra stater var fascisterna dessutom negativa till alltför mycket utrikeshandel och föredrog en ekonomisk politik som syftade till självförsörjning."

Professor Harrison är ock noga med att sätta en distinktion mellan fascism och nationalsocialism:

"På detta sätt har fascismbegreppet sedan länge brukats i media och i referensverk, medan forskare har varit skeptiska – i synnerhet som skillnaderna mellan exempelvis Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien och Francos Spanien var avsevärda. Genom att bunta ihop dem alla under rubriken fascism missförstår man, har forskarna menat, de historiskt väsentliga nyanserna. Det mest uppenbara exemplet är den extrema variant av antisemitism som utgjorde en av kärnpunkterna i nazismen men som saknades hos många andra totalitära rörelser under mellankrigstiden. Ett annat exempel är diskrepansen mellan den modernistiska och republikanska spanska Falangen under José Antonio Primo de Rivera i mitten av 1930-talet och den konservativare, mer traditionalistiska och katolska politik som förknippas med Falangen sedan Franco tagit över rörelsen under spanska inbördeskriget. Å andra sidan finns det forskare som inte har nöjt sig med att sätta fascistetiketten på alla högerextremister. Vissa har gått ett steg längre och betonat likheterna mellan totalitära rörelser både till vänster och höger genom att sammanfatta dem alla med termen totalitarism."

Vårt populistiska nationalistparti är i sanning inget parti att berömma eller höja till skyarna. I partiets tidiga historia finns mörka relationer och anknytningar till ett rasistiskt tankegods. Dock, såsom professor Harrison redogjort för, är rasismen ett större bärande element hos krafter än mörkare än fascismen, nämligen nationalsocialismen. Med detta sagt skall dock med skärpa framhållas att det det utifrån nationalistpartiets programskrivningar icke på ett stringent och seriöst sätt går att klassificera partiet som vare sig fascistiskt eller nationalsocialistisk.

Den idéhistoriska diskursen får icke, som sker av de taffliga och okunniga stats- och finansministrarna, baseras på infantil plakatpolitik utan måste ske utifrån det tankegods som formulerats av respektive ideologis banerförare.



torsdag 4 december 2014

Hasardspelt fortsätter

Konungen lät under sitt pågående statsbesök i Frankrike uttala att han har förhoppningen att något gott på sikt skall komma ut ur den situation, som Riket nu befinner sig i. I en brydsam situation, som den nu pågående, är Konungen, som står över politikernas ständiga käbbel, bjäbb och lismande, den enda samlande kraften i Riket. Här har Monarkin otvivelaktigt en mycket viktig uppgift att fylla.


Det är icke svårt att instämma i Konungens förhoppning men dessvärre synes de självupptagna politiska lismarna, i dagsläget, helt vara stryrda av egna och partiegoistiska syften. Den med största tafflighet behäftade statsministern synes icke ännu ha förstått att hans regeringsinkompetens är roten till den situation, som råder. Hade, den med största tafflighet behäftade, statsministern förstått att det valresultat, som höstens val reulterade i, utesluter all samverkan med ett ytterlighetsparti, som det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och med stor oförskämdhet anfrätte herr Sjöstedt, skulle situationen varit en annan. Ingen kan begära att de så kallade Allianspartierna kan bringas till förhandlingsbordet så länge statsministern halstarrigt framhärdar i en organiserad samverkan med ett parti vars lortiga byk och smutsiga historia icke står efter motsvarande attribut hos det populistiska nationalistpartiet. 


Istället för att träda fram såsom en statsman och inse situationen och därav dra slutsatsen att en avgång är det enda realistiska alternativet fortsätter den tafflige statsministern sitt hasardspel vars utgång han endast, likt varje hasradspelare, endast kan sätta fromma förhoppningar kring. Få tror att det nyval, som den tafflige statsministern nu förklarar sig vilja utlysa, i grunden skulle förändra det parlamentariska läget. Det enda vi med säkerhet vet vet är att den tafflige och hasardspelande statsministern, genom sitt panikartade fastklamrande vid regeringstaburetterna, förstätter Riket i en än längre period av förödande osäkerhet. Ansvaret för detta ligger fullt och fast hos den tafflige statsministern.


Det enda hållbara hade varit att statsministern hos talmannen anhållit om entledigande och att sedan initiativ tagits, då ett streck dragits över höstens stora regeringsmässiga tafflighet, för bildandet av en samlingsregering, där självfallet såväl det före detta kommunistpartiet som det populistiska nationalistpartiet uteslutits och förpassats till den politiska kyla där de rättmätigen hör hemma. I en situation som denna måste varje medborgare kräva att de lismande politikerna överger sin självgoda partiegoism och sätter Rikets väl och ve främst, endast då kan Konungens förhoppning, om något gott på sikt, uppfyllas.

onsdag 3 december 2014

Vid vägs ände

Det synes nu såsom den djupt taffliga och oskickliga ministären Löfven nått vägs ände. I skrivande stund talar allt för att en majoritet av Riksdagens ledamöter icke alls är hågade att gilla den taffliga ministärens proposition rörande Rikets finanser. Måhända har statsminister Löfven nu därför fått sig en välförtjänt, högst självförvållad,  näsbränna och kommit till insikt om att det var statsministerns tjänsterum på Rosenbad och icke en plats vid hasardspelbordet i Monte Carlo han anförtroddes då han tillträdde sitt höga ämbete.

I regeringsfrågan torde Riket aldrig någonsin tidigare haft en mer oskicklig statsminister. Allt statsministern företagit sig i det nyckfulla harsadspel han ägnat hösten åt har tvärt misslyckats och slutat i det största politiska fiskot i mannaminne. Igenom detta historiska fiasko och misslyckande lyser såväl största oerfarenhet som djupaste inkompetens. Tre fatala fel i statsminister Löfvens oskickliga och helinkompetena hantering av regeringsfrågan förtjänar att framhållas:


För det första borde statsministern förstått att nationalistpartiet, ett parti vars tunnelseende och fokus på en enda fråga saknar allt motstycke, icke var något att sätta sin tillit till. Förhoppningen att nämnda nationalistparti, ett parti som på alla sätt suktar efter publiciteten och sensationen, passivt skulle stödja budgeten var inget annat än ett rent hasardspel. Det är tveksamt om den mest inbitne hasardspelaren skulle ha givit sig in i denna risk. Rysk roulette synes i en jämförelse ha varit ett mindre riskabelt alternativ.


För det andra köpte statsministern genom judaspenningar högrött stöd från det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och oförskämde ordförande, herr Sjöstedt. Genom detta fatala schackdrag målade statsministern, med rödaste rödfärg, in sig i ett hörn från vilket han icke kunde fly. Genom judaspenningarna till det före detta komminstpartiet, vilket har en lika smustig byk och solkig historia som nationalistpartiet, omöjliggjordes varje möjlighet till konstruktiv dialog med andra ansvarsfulla parter. Att sent på kvällen efter det att hasardspelet misslyckats be om bistånd är intet annat än oförskämt.


För det tredje förde statsministern fram ett helt regeringsodugligt parti, det så kallade miljöpartiet, till Konungens rådsbord. Med detta gjode den med största oskicklighet behäftade statsministern en svår sak åtskilligt värre. Icke nog med att kompromissen, i nämnda hanteringen, måste sökas två gånger istället för en - först med miljöpartiet och sedan med en ytterligare part - utan ock att statsråd med fullständigt okunskap om konstitutionens grundpriciper - att regeringens beslut fattas kollektivt - utsågs. Även detta tilltag visar det vederstyggliga hasardspelets alla förkastliga attribut.
Det återstår nu att se vad som sker men allt annat än att statsministern nu skyndsamt knackar på talmannens dörr och anhåller om sitt entledigande skulle vara djupt olyckligt såväl för Riket som för statsministerns anseende.   

söndag 30 november 2014

Ödesvecka för tafflighetens ministär

Kommande vecka kommer helt visst att bli en ödesvecka för den taffligaste av ministärer, ministären Löfven. Innan vecka är förliden synes det mycket väl kunna bli så att statsminister Löfven tvingas vandra till riksdagen och där knacka på talmannens dörr för tillkännagivandet att han tagit sig vatten över huvudet i sitt värv att etablera en skicklig och duglig regering.


Oavsett om knackningen på talmannens dörr sker kommande vecka eller icke torde denna knackning komma långt före mandatperiodens slut. Tvivelsutan förhåller det sig nämligen så att statsminister Löfven hanterat uppdraget att etablera en regering mer såsom en harsadspelare i Monte Carlo än såsom en skicklig statsman, icke ens med samtliga så kallade rödgröna partiers tillskyndan kommer nämligen statsministern i närheten av en riksdagsmajoritet. Sakförhållandet är det att statsministerns parlamentariska läge är synnerligen bekymmersamt. Statsministerns politiska oskicklighet och obefintliga fingertoppskänsla är uppenbar i det att han satt sin tilltro till det nyckfulla nationalistpartiets passiva stöd,i budgetutrustningen, samtidigt som en vidlyftig mängd judaspenningar betalats till det före detta kommunistpartiet och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande, herr Sjöstedt.


Genom judaspenningarna till det före detta kommunistpartiet, genom att icke stått vid sitt ord i träffade överenskommelser samt genom att ha dragit fram det fullständigt regeringsodugliga miljöpartiet, med den bjäbbande vice statsministern i spetsen, till Konungens rådsbord har statsministern vredgat de så kallade allianspartierna till den grad att dessa i nuvarande situation näpperligen torde träda till statsminster Löfvens räddning. Redaktör Wolodarski lämnar i Dagens Nyheter en alldeles utmärkt redogörelse för statsminister Löfvens taffliga och fiskoartade första tid på statsministerposten. 


Det enda rimliga i nuvarande situation är att såväl statsministern som de så kallade allianspartierna höjer sina blickar och bortser från det politiska spelets prestige och lismande. Endast en majoritetsregering vari ingår såväl socialdemokratiska arbetarepartiet som moderata samlingspartiet och möjligen ock övriga så kallade allianspartier kan ge vårt land den stabilitet som krävs. Rikets framtida väl och ve kan icke, vilket varje hedervärd och ansvarskännade politiker borde inse, läggas i händerna på ett kommunistparti, vars byk utgör den smutsigaste av bykar, eller ett nationalistparti, som ser verkligheten från det smalaste av perspektiv och vars historia är mörkare än mörk, eller ett miljöparti vars naiva och fullständigt orealistiska utopiska syn på verkligheten leder i fördärvet.


Till statsminister Löfven och till fru Kindlund Batra, vilken synes bliva de så kallade allianspartiernas nya förgrundsgestalt, riktas uppmaningen att se rikets stabilitet och lugna utveckling före partiegoismen. Se på det tyska exemplet där en regering mellan kristdemokrater och socialdemokrater skapats.

tisdag 25 november 2014

Tafflighetens ministär

Det torde vara högst tveksamt om Riket någon gång tidigare haft en taffligare ministär än ministären Löfvén. Vad än denna ministär företager sig synes det sluta det sluta i slarv, hafs och misslyckanden. Inkompetensen synes vara så genuin och grundmurad att man icke kan göra något annat än att taga sig för pannan.

Det senaste exemplet på ministären Löfvéns ofattbara tafflighet utgörs av en proposition rörande det så kallade vårdvalet. Utan att beröra sakfrågan kan konstateras att lagrådet, där rikets högsta jurister har att granska lagförslag utifrån ett konstitutionellt och juridiskt perspektiv, i det närmaste med vändande post låtit återsända det illa förberedda och fullständigt bristfälligt utarbetade hafsverket till proposition.

Ur en notis i Svenska Dagbladet där nämnda fråga omförmäles kan följande citeras:

"Juristerna i Lagrådet klagar på att beredningen av förslaget har varit bristfällig. Valet av remissinstanser beskrivs som ”påtagligt snävt” och dessa fick bara tre veckor på sig att uttala sig, står det i yttrandet. Regeringen har inte tagit regeringsformens beredningskrav ”på det allvar som förutsätts i lagregeln”, konstaterar Lagrådet. 

 Dessutom har lagförslaget inte föregåtts av en grundlig analys. De problem med det nuvarande systemet som regeringen anger som skäl för lagändring är inte tillräckligt preciserade, det är oklart om lagändringen löser problemen och regeringen har inte heller sett till vilka konsekvenser det har för sjukvården, skriver juristerna."

Det är synnerligen anmärkningsvärt att ministären kompetens är så låg att den icke ens förmår att förstå vad som krävs av en proposition. En proposition är ett lagförslag något som icke kan tas lätt på. Måhända är en del av förklaringen i detta fall att ärendet anförtrotts ett av ministärens mera juniora och genuint oerfarna medlemmar, statsrådet Wallström, blott 29 år gammal utan vare sig akademisk examen eller någon djupare yrkeserfarenhet. En politruk, som huvudsakligen synes ha tjänat sin brödföda genom diverse positioner inom det socialdemokratiska partiet och dess ungdomsförbud, Uppenbart har statsrådet Wallström grundligen misslyckats i sitt värv varför hans lämplighet som statsråd måst ifrågasättas.    

söndag 23 november 2014

Konung Mikael högtidlighåller kommunismens fall


Det rumänska Konungahuset, Kronprinsessans gemål Hans Kunglig Höghet Prins Radu, Prins av Rumänien, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Margareta, Kronprinsessa av Rumänien, Hans Majestät Konung Mikael I, Konung av Rumänen, och arvprinsen, Hans Kunglig Höghet Prins Niklas.

Den 20 dennes lät Hans Majestät Konung Mikael I av Rumänien på flerfaldiga sätt högtidlighålla 25 års minnet av den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall. I en adress till det Rumänska Parlamentet, vilken upplästes av Konungens dotter, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Margareta av Rumänen lät Konungen tillkännage följande:

"År 1927, vid min far fader Konung Ferdinands död, utropades jag till Konung av Rumänien. Under de åttiosju år som förflutit sedan dess har jag bevittnat såväl fascismens som kommunismens uppgång och fall. I dessa brottsliga och vederstyggliga statssystems kölvatten lämnades miljoner döda och än fler lemlästade till både kropp och själ.

Mitt liv har varit en lång och trogen väntan, en väntan på Europa att komma till sina sinnen, en väntan på Rumänien att återupprätta sig själv. Tålamod kan ibland vare ett vapen mot ett historisk öde. Väntan och tro. Kärlek och pliktkänsla.

Men i mitt långa liv har jag ock fått erfara välsignade stunder. Gud ville att jag skulle vara i frontlinjen i mitt lands återgång till familjen av fria och värdiga nationer, genom de fulla medlemskapen i den Europeiska Unionen och i den Nordatlantiska Fördragsorganisationen.

Min familj och jag har under de senaste 25 åren, sedan kommunismens fall, oförtrutet arbetat för ett demokratiskt, välmående, fritt och värdigt Rumänien. Vi kommer fortsätta med detta arbete intill slutet av våra dagar, eftersom vi är övertygade om att Konungahuset utgör en institution vilken är en del av vår identitet som stat och nation.

Min familj och jag har arbetat mycket i de senaste tjugofem åren, sedan kommunismens fall, för ett demokratiskt, välmående, fritt och värdigt Rumänien. Vi Får inte upphöra att göra det fram till slutet av våra dagar, eftersom vi är övertygade om att Institutet för kungahuset är en del av vår identitet som stat och nation.

Kommunismen i Rumänien föddes samma år som jag var 1921. Drygt nio årtionden senare, är det mig en stor lycka att få möjligheten att tala till er nu, i firandet av dess fall.

Så hjälper oss Gud!

Michael R."

Samma dag avhölls ock en ceremoni i Elisabetspalatset i Bukarest, Konungens officiella residens, för högtidlighållandet av 25 års minnet av den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall.


Konung Mikael med inbjudna statschefer vid tiden för efter den människofientliga oh vederstyggliga kommunismens fall

Till ceremonin hade inbjudits ett antal stats- och regeringschefer från tiden för kommunismens fall. Bland gästerna återfanns herr Lech Walesa, Polens president 1990-1995, herr Sali Berisha, Albaniens president 1992-1997, herr Rexhep Meidani, Albaniens president 1997-2002, herr Stanislau Shushkevich, Vitrysslands president 1991-1994, herr Boris Tadic, Serbien president 2004-2012, herr Valdis Zatlers, Lettlands president 2007-2011 och herr Viktor Jusjtjenko, Ukrainas president 2005-2010.

Vid ceremonin förlänade Konung Mikael till herr Lech Walesa, en av förra århundradets största statsmän och vars insatser för den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall icke kan överskattas, Stora Korset av Kronorden.


Konung Mikael förlänar herr Lech Walesa, en va den människofientliga och vederstyggliga kommunismens allra främsta banemän, Stora Korset av Kronorden.



Kronorden

Efter den högtidliga ceremonin gav Hans Majestät bankett i Elisabethpalatset.

Tvivelsutan har det innehar det rumänska Konungahuset en viktig roll i Rumänen, samtidigt som det åtnjuter stor respekt. Förhållandet med statsledningen förefaller synnerligen gott och det noteras att Hans Majestät den 19:e dennes, i sitt residens, gav lunch för den nyvalde rumänske presidenten Hans Excellens herr HE Klaus Johannis, Hans Majestät har ock av presidenten inbjudits att närvara vid installationsceremonin.


Hans Majestät Konung Mikael, Konung av Rumänien, tar emot Hans Excellens herr Klaus Johannis, Rumäniens nyvalde president.

Det rumänska exemplets visar med all önskvärd tydlighet på den stora kontinuerliga kraft som Monarkin utgör. Den rumänska Monarkin har en stor betydelse i återupprättandet av den fria staten Rumänien, som utvecklats efter kommunismens avskyvärda förtryck och människoförakt. Det rumänska Konungahuset, med Konung Mikael i spetsen har bestått, medan kommunismen krossats och förpassats till historiens stinkande avskrädeshög. Konung Mikael aktas av sina landsmän som den Konung han är medan det snart är 25 år sedan den siste kommunistiske diktatorn, människoplågaren och tyrannen Ceausescu mötte sitt slutgiltiga och rättmätiga öde framför en exekutionspluton den 25 december 1989.

Leve den rumänska Monarkin!

Leve Konung Mikael I, Konung av Rumänien!

torsdag 20 november 2014

Det före detta kommunistpartiets smutsiga byk

I en ledare i Svenska Dagbladet fäster redaktör Lifvendal uppmärksamheten på den smutsiga byk som det före detta kommunistpartiet, nu benämnt vänsterpartiet, har i vidlyftiga förråd av stöd till människofientliga krafter. Redaktör Lifvendahl påvisar att nämnda parti, ett smutsen parti, icke enbart har byk från tiden före den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall utan ock från betydligt senare datum.

Det avskyvärda och fasansfulla terrordådet terrordåd i Jerusalem, som inträffade tidigare denna vecka och där bedjande judar brutalt mördades av fanatiska islamistiska islamister, genomfördes av den socialistiska terroristorganisationen PFLP  (Popular Front for the Liberation of Palestine sv. Folkfronten för Palestinas befrielse). Det anmärkningsvärda, som redaktör Lifvendahl mycket förtjänstfullt belyser, är att en av det före detta kommunistpartiets riksdagledamöter, en herr Esbati, varit en aktiv tillskyndare av nämnda mördarorganisation. Följande kan citeras från redaktör Lifvendahls ledare:

"PFLP som både har biståndsverksamhet och väpnad kamp på sin meny har för övrigt tidigare haft tillskyndare i Sverige. 2002 uppfördes organisationen på EU:s sanktionslista mot terrorister. Dåvarande ordföranden i Ung vänster, nu riksdagsledamoten Ali Esbati, svarade med att samla in pengar till PFLP för att ”pröva den svansviftande svenska lagstiftning som ska kriminalisera kontakter med de godtyckligt utpekade organisationerna”.

Esbati och en ledamot av förbundsstyrelsen misstänktes för brott mot två olika lagar mot terrorism. Åklagaren ansåg att brott kunde styrkas, men den i sammanhanget blygsamma summan (3 930 kronor) och Ung vänsters syfte, gjorde att åtal inte ansågs motiverat."

Då den taffliga och utrikespoliskt höginkompententa ministären Löfven i sin aningslösa dumhet lät erkänna "staten" Palestina kom de mest högljudda applåderna från det före detta vänsterpartiet. Högst troligt är ock att den taffliga ministären Löfven lät deklarera erkännandet icke utifrån en utrikespolitisk bevekelsegrund utan snarare för att tillfredsställa det före detta kommunistpartiet och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande, herr Sjöstedt, i syfte att förhindra nämnda parti att ställa till allt för mycket förtret.

Det inträffade visar än en gång hur fel, förkastligt och totalt oacceptabelt den taffliga ministären Löfvens judaspenningar till det före detta kommunistpartiet dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade herr Sjöstedt var. Den avskyvärda och fasansfulla terrorhandligen, genomfört av en socialistisk terrororganisation, har ock applåderats offentligt och öppet av den avskyvärda terrororganisationen Hamas, som behärskar Gaza en del som tillhör den "statsbildning", som den taffliga ministären Löfven erkänt. Hur stor får aningslösheten vara?

Ett parti, som hyser riksdagsledamöter vilka i praktisk handling stött den organisation som gjort sig skyldigt till att mörda bedjande människor, en av de absolut lägst stående handlingar en människa kan begå, är tvivelsutan ett smutsigt och avskyvärt parti. Har den taffliga ministären Löfven någon form av omsorg till sitt anseende bör omedelbart all form av samverkan med detta, av stinkande smutsig byk behäftade, parti avbrytas. 

torsdag 30 oktober 2014

Regeringens och i synnerhet vice statsministerns stora tafflighet

Ett nytt exempel ges oss idag på den nytillträdda Regerinens stora tafflighet.

Denna gång är det frågan om ulvar där vice statsministern, statsrådet Romson, visar att hon icke är skicklig nog att inneha en statsrådpost. Statrådet Romson har uppenbarligen icke förstått ens de mest grundläggande principerna i vår konstitution, nämligen den myndigheterna enbart har att verka utifrån lagar och förordningar, och icke från lismande politiker av det slag statsrådet Romson utgör ett beklagligt exempel på.

Statsrådet Romson är förtörnade över att myndigheten Naturvårdsverket, helt i enlighet med rådande författningar, fattat beslut om länsstyrelserna må förordna om licensjakt på ulvar. Istället får att hålla sig till sitt eget fögderi och tiga still om en fråga vilken statrådet icke har att befatta sig med söker nämnda statsråd att påverka statrådet Bucht, vilken ansvarar för jaktfrågor. Statrådet Bucht förklarar:

"Jag har fullt förtroende för verkets beslut. Man måste förstå den oro som rovdjuren skapar ute i landet. Men jag utgår från att det inte blir en väldigt omfattande jakt, säger han."

Mot detta bjäbbar det taffliga statsrådet inför media:

"Men landsbygdsministern har valt att inte lyssna på detta. Vi är oense i frågan"

Otvivelaktigt har statrådet Romson, i strid mot konstitutionen, gjort sig skyldig till så kallat ministerstyre. Detta, samt det faktum att ett bjäbb av detta slag icke skall få förekomma i en Regering som fattar sina beslut kollektivt, gör att statsministern ofördröjligen bör föranstalta om statsrådets Romsons omedelbara entledigande och avskedande. I annat fall bör frågan anmälas till Konstitutionsutskottet för vidare överväganden.

Må vi snart bliva kvitt denna taffliga och oskickliga Regering! 

Palestina är icke att betrakta såsom en stat i folkrättslig mening

Den nya Regeringen, den svagaste regeringen i mannaminne, fortsätter sin vandring på oskicklighetens väg. Denna dag har man fullföljt sin illa övervägda avsikt att erkänna "staten" Palestina. Utrikesministerns motiveringen och argumentation vittnar enbart om grunda kunskaper i folkrätt och en obefintligt diplomatisk fingertoppskänsla. Kontrasten är stor till den internationellt aktade och erkänt skicklige förre utrikesministern, herr Bildt.

En av folkrättens grundprinciper utgår från att den stat som erkännes skall inneha en Regering med förmåga att ha kontroll över landets territorium. Utrikesministern tar såsom utgångspunkt för sin folkrättsvidriga argumentation - en argumentation som är tunnare än den tunnaste vattvälling - det faktum att Kroatien och Kosovo erkänndes under likande omständigheter. Inget kan vara mer fel. Den argumentation utrikesministern för faller platt till marken på följande punkter:

(1) Palestinas gränser är icke definierade i en statsrättslig mening. Det må vara att Västbanken och Gaza är att anse såsom palestinska territorier men så länge frågan om Jerusalem, en fråga som idag är ett stort mörker, icke är löst går det icke att definiera ett territorium för "staten" Palestina. Gränserna för Kroatien och Kosovo var statsrättsligt definierade.

(2) "Staten" Palestina saknar en statsledning som har förmåga att kontrollera hela det tilltänkta territoriet. Var och en vet att Gaza behärskas av terroristorganisationen Hamas. Att, såsom Regeringen nu gör, erkänna en "stat" vilket till en del behärskas av en vederstygglig terroristorganisation, som inget hellre vill än staten Israels utplåning, är i sanning att spotta både på folkrätten och staten Israels existensberättigande. Kroatien och Kosovo hade statsledningar med förmåga att kontrollera respektive stats territorium.

Utöver de rent folkrättsliga aspekterna är det synnerligen taffligt att erkänna staten Israel i den parlamentariska situation, som råder. Konstitutionellt har förvissa Regeringen, som är innehavare av den verkställande makten, rätt att erkänna utländska stater. Dock borde man i sanning avstått från detta då Regeringen på intet sätt, icke heller om det före detta kommunistpartiet inräknas i regeringsunderlaget, har en folkmajoritet bakom sig. Förhållandet till främmande makter utgör ett område där en bred uppslutning är av synnerlig vikt, något som varit ett adelsmärke för varje regering, som verkat sedan den så kallade parlamentarismens genombrott. Nu spottar Regeringen på nämnda praxis för att istället ägna sig åt dumdristig plakatpolitik, vars yttersta syfte måhända är att tillfredsställa det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, och för stor oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt.

Resultat av Regeringens dumdristiga och folkrättsvidriga tilltag lät icke vänta på sig. Staten Israel kallar, helt adekvat, hem sin ambassadör från Stockholm. Utrikesministern, som i sin stora naivitet gränsande till ren imbecillitet, talade om sitt tilltag såsom ett medel att föra parterna närmare varandra i en kommande förhandling. Det Regeringen uppnådde var istället att ruinera relationen med staten Israel, något som på intet sätt gynnar en redan komplicerad och komplex förhandlingssituation.

Såväl statsministern som utrikesministern har ett stort ansvar i denna dumdristighet och det nu skedda tar där väsentligt på deras förtroende och anseende. Tyvärr är slutsatsen att såväl statsminister Löfven som utrikesminister Wallström besitter en stor utrikespolitisk oskicklighet för att icke säga ren oduglighet. Från oppositionen borde ett allvarligt övervägande göras huruvida en fråga om misstroendevotum borde väckas i Riksdagen.

Må vi snart bliva kvitt denna oskickliga Regering!