fredag 16 juni 2017

Grevinnan Mountbatten av Burma hädangången


Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma (1924-1917)

Förliden tisdag, den 13 juni, gick Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma. Grevinnan innehade under sin levnad flera ämbeten av vilka må nämnas Vice Ståthållare av Grevskapet Kent samt Hedersöverste för det Lätta Kanadensiska Infanteriet. År 1946 äktade Grevinnan den den 7:e Baronen av Brabourne (1924-2005). Grevinnan efterträda av sin son den 8:e Baronen av Brabourne och nu således ock den 3:e Greve Mountbatten av Burma.


Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979)

Grevinnan, vilken var enda dotter och barn till, Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979) vilken var Indiens siste Vicekonung och som därefter beklädde mången högt ämbete såsom Generalguvernör av Indien och Förste Sjöherre, den Kungliga Flottans chef. Grevetiteln Mountbatten av Burma är ärftlig ävenledes på spinnsidan, i det fall manlig avkomma saknas. I kraft av detta var Grevinnan Grevinna av egen rätt.


Den Högst Ärade Markisen av Milford Haven (1892-1938)

Grevinnans faders broder var den 2:e Markisen av Milford Haven. Markisskapet Milfor Haven förlänades Markisens fader, Hans Höghet Prins Louis av Battenberg, då denne 1917 fråntogs sin tyska titel.


Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige

Vår egen Drottning, Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige, var Grevinnans faders syster.


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark

Ävenledes Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark (1885-1969), moder till Hans Kunglig Höghet Hertigen av Edinburgh, var Grevinnans fader syster.

torsdag 15 juni 2017

Änteligen synes oppositionen ha vaknat!

Efter att ha förhållit sig synnerligen passiva i praktisk handling har de så kallade Allianspartierna denna dag förklarat att de med misstroendevotum kommer söka att förhindra införandet av trenne, för vårt land synnerligen skadliga, skatter. Det är icke på minsta sätt vettigt att en Regering, vilken saknar majoritet i Riksdagen, mot riksdagsmajoritetens vilja skall kunna härja fritt. I synnerhet icke då nämnda minoritetsregering genom eftergifter till vänsterpartiet, ett i huvudsak kommunistiskt patrask, spottar på den stora majoritet av vårt folk vilken icke hyser kommunistiska böjelser.

Vilket statsråd, som skall fällas, om icke den taffliga minoritetsregeringen hörsamma Riksdagens majoritet, synes dessvärre icke vara fullt klart. Lämpligast vore att redan nu klart och tydligt uttala att det är statsrådet och chefen för Finansdepartementet, fru Andersson, som bör näpsas med misstroendeinstrumentet i det att det är nämnda statsråd som ansvarar för statsverkspropositionen.

Den nu skedda uppryckningen, från oppositionen, sker icke en dag för tidigt!

tisdag 6 juni 2017

Fädernelandets Dag


Hertiginnan av Östergötland - Vår Arvprinsessa - nästa länk i den historiska kontinuiteten

Denna dag - den 6 juni - har vi firat vårt Fädernesland Sverige. Det finns mycket att reflektera över en dag som denna. Tankarna måste osökt gå till våra fäder som under 1000 år byggt vårt Fädernesland till vad det - sina brister till trots - är idag.

En omistlig del av vårt lands såväl historiska som framtida utveckling består i Monarkin. Genom den kontinuitet Monarkin skänkt har vårt land utvecklats till ett de mest framstående. Länder, vilka mycket dumdristigt kört sina Monarker på porten, har icke sällan haft en allt annat än harmonisk utveckling.

Idiotin att efter Första Världskriget tvinga ned Furstehus som under århundrade efter århundrade suttit på Europas troner bäddade för den mörkaste epok världen någonsin skådat nämligen de tyrannier, som skapades av olika extrema socialistiska inriktningar - kommunismen och nationalsocialismen. Världen kunde, efter ett av de mest fasansfulla och blodiga krig som någon sin skådats, befria sig från det nationalsocialistiska oket efter 12 år men det skulle ta 70 år av förtryck, tortyr och mördande innan vi blev kvitt de kommunistiska våldsregimer som behärskat såväl Ryssland som den östra delen av vår egen världsdel Europa.

Att stärka Monarkin inför framtiden är en synnerligen viktig uppgift. Inget annat statsskick kan ge den kontinuitet, som Monarkin skänker. Ett återupprättande av Europas i stor dumdristighet avskaffade Monarkier synes därför vara en mycket angelägen uppgift.

Leve Monarkin!

söndag 4 juni 2017

Ondskan


Frihetens duva

Så har då onda och elaka illgärningsmän, avskum av avskum, i sitt obeskrivligt stora hat och förakt till människolivet förrättat ännu ett dagsverke för den onde. Fullständigt oskyldiga människoliv, 6 till antalet, släcktes och ett 30-tal skadades vid två dåd förrättade av tre missdådare i den brittiska huvudstaden London. Polismakten kunde efter en hjältemodig insats oskadliggöra nämnda avskum av avskum. Ingen kan bättre än ifrågavarande avskum av avskum ha förtjänat det bly de fick smaka. Vi spottar på dem.

Riksdagsledamoten Ohlsson, vilken tecknaren av dessa rader i många avseenden är synnerligen kritisk mot, framför - för omväxlings skull - i en gästledare, publicerad i Svenska Dagbladet, högst relevanta synpunkter om den så kallade islamismen, den villolära ifrågavarande avskum av avskum tar sin utgångspunkt ifrån.

Ohlsson tar sin utgångspunkt i Nürnbergrättegången och framhåller att nämnda rättsprocess slog fast att "brott inte begås av abstrakta strukturer utan av människor". Efter detta fortsätter Ohlsson:

"På samma sätt borde omvärlden för länge sedan tillsatt internationella tribunaler för kommunismens offer och bör redan nu förbereda internationella rättegångar för Daesh-mördare.

Det är i denna kontext, jämte kommunism och nazism, som vi ska sätta våldsbejakande islamism. Precis som kommunism och nazism, strävar islamismen efter världsherravälde, diktatur och att kväva andra trossystem."

Med detta perspektiv är det alls icke svårt att förstå hur kommunister och annat vänsterpatrask, ävenledes i vårt land, ofta icke besparar någon möda då de söker förringa och förminska de nu aktuella illgärningarna både som sådana och vad gäller ansvaret för detsamma.

Ohlson knyter ock an till den kloke och hedervärde antikommunistiske skriftställaren, herr Ahlmark, som beskrivit inställningen mot kommunismen, hos vårt lands så kallade "vänsterintellektuella", såsom "en ideologisk medvetslöshet om de fasor som följer av tyranni".

Ohlsson avslutar:

"Som Per Ahlmark skrev: ”Idékampen mot islamismen kan inte vinnas om babblande intellektuella i väst tillåts dominera debatten med sina ursäkter för förtrycket och perversa teorier om dess rimlighet”.

Låt inte islamismens mördarideologi komma undan. Här behövs en ideologisk offensiv på samma sätt som anständiga demokratiska krafter alltid tagit avstånd från nazism och kommunism."

Bekämpandet av mördarideologier, om de tar sig i uttryck av kommunism, nationalsocialism eller islamism kvittar lika, måste nu intensifieras med alla inom rättsstaten till buds stående medel. De dumbommar, som på diverse sätt söker förringa mördarnas verk, måste ställas till svars både i öppen och uppriktig debatt men ock, om de överträder lagens ramar, inför domarens skrank.

Toleransen mot mördarideologier - kommunism, nationalsocialism och islamism - måste vara noll och intet!

lördag 3 juni 2017

Konungadömet Finland

I samband med vårt kära östra broderland Finlands 100 år såsom självständig stat finns det anledning att något studera hur Finlands nuvarande statsskick uppkom.

Vid utgången av det olycksaliga kriget med Ryssland år 1808-1809 bröts den östra rikshalvan, Finland, loss från vårt land. Konstitutionellt upprättades en personalunion mellan Kejsardömet Sverige och Storfurstendömet Finland, som fortsatt upprätthöll Svensk Lag och Regeringsform.

Genom Kejsar Niklas II:s abdikation, den 15 mars 1917, samt hans broders, Storfurst Mikaels, val, påföljande dag, att icke upptaga Kronan, bröts personalunionen varvid Finland, från ett konstitutionellt perspektiv var att anse såsom en självständig statsbildning. Dock kom det att dröja till den 15:e november, innan den finska Riksdagen, med stöd av 38:e paragrafen i 1772:års regeringsform, förklarade sig vara innehavare av den högsta statsmakten i väntan på utväljande av en ny Furste att uppsätta på den finska tronen.

Efter den stora oreda, vilken utbröt på grund av kommunisters försök att åter ta frihetens från Finlands folk, och som efter mycken blodsutgjutelse kunde kväsas varpå General Mannerheim den 16 maj 1918 kunde intåga i Helsingfors. Härigenom var friheten för Finlands Folk åter säkrad. Arbetet med att upprätta Konungariket Finland påbörjades.


Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland

I detta gjordes sonderingar hos Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland, vilka dock dessvärre icke ledde till något resultat. Valet föll istället på Hans Kunglig Höghet Prins Fredrik Karl, Lantgreve av Hessen, vilken ock var svåger till Tysklands Kejsare. Lantgreven valdes den 9 oktober 1918 till Finlands Konung, med titeln Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola (fi: Suomen ja Karjalan kuningas, Ahvenanmaan herttua, Lapinmaan suuriruhtinas, Kalevan ja Pohjolan isäntä).


Hans Majestät Konung Karl I, Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola

Utgången av Första Världskriget och Konung Karl I:s nära band med Tysklands Kejsare gjorde dock att Konungen, den 14 december 1918, fann det för gott att avsäga sig tronen. I rådande situation gjordes ett nytt konstitutionellt arbete vilket slutligen år 1919 utmynnade i republiken Finlands bildande.

Hade anstalterna med att söka förmå Prins Vilhelm att upptaga Finlands Konungakrona varit lyckosamma hade högst sannolikt historien fått en annan gång. Då hade Finland varit ett Konungadöme och på dess tron hade en gren av Huset Bernadotte suttit.

Finland 100 år


De nordiska ländernas Statschefer samt förutvarande finska presidenter

Detta år är det 100 år sedan vårt kära broderland Finland förklarade sig självständigt. Denna vecka högtidlighölls, i den finska huvudstaden Helsingfors, självständigheten genom ett möte mellan de nordiska ländernas statschefer.

Självfallet förhåller det sig så att förhållandet mellan Finland och Sverige är av en synnerligen speciell karaktär. Från urminnes tid intill det olycksaliga kriget 1809 var rikena förenade under en Konung. I Finland finns och en hel folkgrupp, det hedervärda Finlandssvenskarna, som har det svenska språket som modersmål.

Talrika frivilliga från Sverige har ock ställt upp för Finland då det hotats av avskyvärda och vederstyggliga kommunistiska krafter. Först under det så kallade inbördeskriget år 1918, då folk- och barnamördaren Lenin - vi spottar på honom - tubbade finska kommunister att söka ta friheten ifrån Finlands folk och därpå år 1939, när tyrannen Stalin - vi spottar på honom - med vapenmakt sökte erövra Finland.


Konungen tas emot av republiken Finlands president

Det är omvittnat att vår Konung och vårt Konungahus är väl sedda gäster då de besöker Finland, vilket icke sker sällan. I samband med den gångna veckans högtidligheter återinvigdes det finsk-svenska kulturcentret Hanaholmen. Vår högaktade Konung, hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, höll härvid följande tal:

"Herr President Niinistö,
Eders Majestäter,
Herr President,
Eders Excellenser,
Mina Damer och Herrar,

I år firar Finland hundra år som självständig stat. Det bereder mig stor glädje att fira denna dag tillsammans med Er, Herr President, och de övriga nordiska statscheferna.

Vi, de nordiska folken, förenas av starka historiska band. Men vår gemenskap finns inte bara i historieböckerna. Den är högst levande!

Vi är grannar och kollegor.
Vi är samarbetspartners på många olika områden.
Ibland är vi konkurrenter, som sporrar varandra i broderlig tävlan.
Men framför allt är vi vänner och familj.

Väldigt många svenskar har sina rötter i Finland. Andra har anknytning genom personliga band. Under krigsåren var det många i Sverige som engagerade sig starkt för broderfolket. Viljan att hjälpa var stor. Omkring 70 000 finska barn togs emot i Sverige och genom dem har många finska och svenska familjehistorier vävts samman.

För en tid sedan höll Svenska Finlandsfrivilligas förening en minnesstund vid Finlandsmonumentet i Stockholm. Kronprinsessan Victoria och Prins Carl Philip deltog i en kransnedläggning för att hedra de svenskar som deltog i Vinterkriget på Finlands sida. Det rönte stor uppskattning att ni, Herr President, ärade ceremonin med er närvaro.

För svensk del är relationen till Finland central, också i multilaterala sammanhang. Den är en grundstomme i det nordiska samarbetet, i kontakterna över Östersjön och i arbetet med Arktis. Även inom FN finns en påtaglig intressegemenskap.

Det är angeläget att vi fortsätter att utveckla och fördjupa vårt samarbete på alla områden.

Ett exempel är de gemensamma insatserna för att ta hand om det hav som förenar oss. Östersjön har i hög grad format våra länder till vad de är i dag. Nu är det upp till oss att tillsammans forma Östersjöns framtid och att värna den unika havsmiljön. Det är ett stort ansvar. Inom ramen för bland annat EU:s Östersjöstrategi och HELCOM har vi ett gott samarbete. Det ger hopp inför framtiden!

Ett annat område som förenar, trots viss konkurrens, är idrotten. Jag har själv goda minnen från vinterns skid-VM i Lahtis. Och så mötena i ishockey, förstås, där känslorna ibland kan bli starka!

Viktiga är också mötena människor emellan, på kulturens och civilsamhällets områden. Denna plats, Hanaholmen, har genom åren utgjort ett nav för det nordiska samarbetet.

Jag hade själv förmånen att tillsammans med President Urho Kekkonen inviga detta kulturcentrum när det stod färdigt för på dagen 42 år sedan. Därför känns det särskilt roligt att i dag få återinviga det tillsammans med er, Herr President, och övriga nordiska vänner.

Den ena av de två 100-årsgåvor som Sverige skänker till Finland är en skulptur som ska placeras här på Hanaholmen, just där havet möter land.

Skulpturen skapas av en ung svensk konstnär, utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, och ska avtäckas i november i år.

Sveriges andra 100-årspresent knyter an till skogen – ett ämne som ligger mig personligen mycket varmt om hjärtat.

Skogsnäringen är central för båda våra länders ekonomi och vår landsbygd. Med alla de nya möjligheter som skogen erbjuder är behovet av forskning stort och fortsätter att öka. Det har vi i Sverige tagit fasta på i vårt lands gåva till hundraåringen: en satsning på skogs- och skogsindustriell forskning i form av ett antal forskartjänster.

Satsningen har fått namnet Tandem Forest Values. Det syftar på att Sverige och Finland tillsammans sätter fokus på skogens värde. Skogens framtid är våra länders framtid!

Finland tog nyligen avsked av en av landets stora män, den tidigare presidenten Mauno Koivisto. Som riddare av Serafimerorden hedrades han i Stockholm med klockringning i Riddarholmskyrkan. Han betydde mycket för det nära samarbetet mellan våra länder. Vi är många som minns honom med värme.

Herr President, banden mellan våra länder och våra folk är starka. Låt mig därför få framföra mina, Drottningens och hela Sveriges varma gratulationer till Finlands hundra år som självständig stat.


Låt oss se till att våra förbindelser fördjupas och breddas och att banden stärks, och låt oss se fram mot de kommande hundra åren med tillförsikt."

Från detta Forum framföres de allra varmaste och uppriktigaste gratulationer till vårt kära broderland, ett land som icke såsom vårt förskonats, från det förra seklets ondska manifesterad i den avskyvärda kommunismens oförlåtliga övergrepp.

Leve Finland och dess hedervärda Folks frihet!

fredag 26 maj 2017

Drottningen besöker illgärningsmannens offer


Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds Nåde av Förenade Konungadömet Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Besittningar och Territorier, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare

Förliden gårdag, den 25 maj, begav sig Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds Nåde av Förenade Konungadömet Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Besittningar och Territorier, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare, till staden Manchester för att besöka Kungliga Manchesters Barnsjukhus (en. Royal Manchester Children’s Hospital). På nämnda sjukhus vårdas överlevande från den bestialiske islamistiske illgärningsmannens avskyvärda, fasansfulla och fullständigt oförlåtliga missdåd.


Hennes Majestät i samspråk med unga fröken Mills

I samtal med ett av offren, unga fröken Evie Mills, beskrev Hennes Majestät illgärningen såsom fruktansvärd och att målet för attacken vittnade om största ondska. Hennes Majestät gjorde sig ock underrättad om den stora och hjältemodiga insats sjukhusets personal visat prov på.


Hennes Majestät underrättar sig om räddningsarbetet

I situationer som dessa kan icke Monarkins roll överskattas. Genom Monarkin ges samhället en kraft, som företräder alla och som därigenom kan sänka sammanhållning och enighet i de svåraste av stunder. 


Om terrorns illdåd


Kommunister och annat allsköns vänsterpatrask har såsom vana att skylla allt - möjligt som omöjligt - på samhällets strukturer och så kallade "orättvisor" medan den enskildes ansvar för sina handlingar total ställs åt sidan. Ämnet är åter aktuellt efter den elake och ondskefulle islamistiske illgärningsmannens avskyvärda och fasansfulla dåd i den engelska staden Manchester. Ett dåd där 22 fullständigt oskyldiga människoliv, däribland unga flickor, brutalt släktes.

Ledamoten i Europaparlamentet, herr Hökmark berör, i en artikel publicerad i Svenska Dagbladet, på ett synnerligen intressant och vederhäftigt sätt upp den problematik där vänsterpatrasket på allehanda sätt söker bortförklara ansvarsfrågans verkliga grund - varje enskild människas ansvar för sina handlingar.

Herr Hökmark slår i sin artikel fast:

"Men det skamliga dödandet beror inte på segregation, utanförskap eller främlingskap. Lika lite beror det på religiös tro eller på en grupp av människor som har kommit från någon annanstans. Dödandet beror på dem som låter hatet kanaliseras till ett förakt för andra människors liv, och som omsätts i aktiv handling."

I detta visar herr Hökmark att grundproblemet är de avskyvärda simpla brottslingarna och deras förvridna bild av verkligheten. Ansvaret är illgärningsmännens och ingen annans. Ingen möda får därför besparas i arbetet att uppspåra, gripa och lagföra dessa missdådare så att de kan näpsas med det strängaste straff lag förmår. Även om tecknaren av dessa rader alltid hyst stor skepsis mot dödsstraffet gör de illdåd vi nu allt oftare bevittnar, att inställningen måhända må omprövas så att dessa de vidrigaste av vidriga brottslingar kan upphängas i galgen eller få smaka fallbilans stål. Detta avskum av avskum, som brutalt dödar mängder av oskyldiga människor har i sanning förlorat rätten att vandra på denna jord.

Herr Hökmark fortsätter:

"De som vill förklara terrorismen med sociala skäl, gör alla i socialt utsatta grupper till misstänkta samtidigt som vi försummar att angripa dem som planerar och utför."

Och det är i detta kommunister och annat allsköns vänsterpatrask visar sitt sanna jag. Förblindade av kollektivt tänkande betyder icke den enskilda människan, skapelsen krona, ett vitten. Nej, istället skall hela grupper, "de utsatta" (sic!), stigmatiseras trots att den alldeles övervägande delen av dessa grupper består av hederliga och strävsamma människor, som inget hellre vill än att göra rätt för sig och inte har en tanke på att genom illdåd och missgärningar skada sina medmänniskor.

I sin sammanfattning säger herr Hökmark:

"Det finns ingen social situation som ger alibi för att mörda barn och vuxna."

Väl talat herr Hökmark!

måndag 22 maj 2017

Den papistiske biskopen av Stockholm upphöjs till kardinal


Biskopen av Stockholm med Biskopen av Rom

Så har Biskopen av Rom, den papistiska Kyrkans överhuvud, tillkännagivet att Hans Högvördighet Biskop Aborelius, Biskop av Stockholm, kommer att upphöjas till kardinaler. Kardinalerna står näst i rang efter Biskopen av Rom och utgör kardinalskollegiet vilket har att välja ny Biskop av Rom, då denne gått hädan eller abdikerat likt den förre Biskopen av Rom.

Det synes såsom att Hans Högvärdighet verkat för och befrämjat ekumeniken vilket torde göra honom till ett gott val. I den sorgesamma dumsekulära tid vi lever i är ekumeniken synnerligen viktig.

Den papistiska Kyrkan skall ha heder av att man står upp för Ordet på ett sätt vilket våra fäders kära, men av liberalteologer fördärvade, Svenska Kyrka icke gör. Här har i sanning den papistiska Kyrkan något att bidra med i det ekumeniska samtalet. Synen på det vederstyggliga samkönade äktenskapet, vilket är emot den Heliga Skrifts Ord, utgör ett exempel.

Å andra sidan håller papisterna fast vid villfarelser som helgondyrkan och ståndpunkten om Biskopen av Roms ofelbarhet, ex cathedra, i trosfrågor. Utan stöd av minsta kommatecken i den Heliga Skrift har man ock såsom dogm förklarat att Jesu moder, Maria, köttsligen uppsteg till Himmelen. I detta har den lutherska Kyrkan en hel del att undervisa papisterna om.

Från detta Forum framföres gratulationer till Biskop Aborelius och en önskan om att han med den Högstes stöd må bidraga i det viktiga ekumeniska samtalet!

lördag 20 maj 2017

Japanske Kejsarens abdikation förestående


Hans Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, och Hennes Majestät Kejsarinnan Michiko, Kejsarinna av Japan

Hans Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, lät föregående höst förstå att han på grund av stigande ålder och sviktande hälsa finner sitt höga ämbete något betungande. Nu har ett lagförslag förberetts genom vilket Kejsarens abdikation skulle vara möjlig under en period av tre år. Det är således icke fråga om en permanent ändring av konstitutionen. När en eventuell abdikation kommer att äga rum är icke känt, måhända kommer Kejsaren, som är mycket aktad av sitt folk, invänta sin 85:e födelsedag, vilken inträffar den 23:e december 2018.


Kejsaren under ämbetsutövning

Den japanska Monarkin har varit av synnerlig vikt för Japans moderna utveckling. Den skänkte kontinuitet och harmoni efter Japans mörka år. Att Monarkin bestod berodde mycket på general Mac Arthurs stora klarsynthet efter Andra Världskriget. Hade samma klarsynthet om Monarkins fundamentala betydelse för kontinuitet och harmoni fått råda i Europa efter Första Världskriget hade historien i sanning sett annorlunda ut.


Hans Kejserlig Höghet Kronprins Naruhito, Kronprins av Japan, iförd Serafimerorden.

Tronföljare är Kejsarens äldste son, Hans Kejserlig Höghet Kronprins Naruhito, Kronprins av Japan. Även om vissa mått och steg, för förändring tagits, tagits har Japan agnatiskt tronföljd. Detta innebär att det Kejsarens yngste son, Hans Kejserlig Höghet Prins Akishino, Prins av Japan, står näst i tronföljden och efter denne hans son Hans Kejserlig Höghet Prins Hisahito, Prins av Japan. Kronprinsens dotter Hennes Kejserlig Höghet Prinsessan Toshi, Prinsessa av Japan, är således icke arvsberättigad enligt nu gällande konstitution.



Kejsaren hälsar Kronprinsessan.

Vårt eget högaktade Konungahus har nära och varma relationer med Japans Kejsarhus. Besök är ymnigt förekommande och senast i april månad togs vår högtärade Kronprinsessa emot av Kejsaren under ett besök i Japan.