fredag 24 oktober 2014

Regeringen spottar på medmänskligheten

En av socialismens principer utgår från det faktum att människan alls icke i första hand skall ses såsom en individ utan som en varelse i ett stort kollektiv. Av detta följer att individen icke heller har ett ansvar såsom individ utan såsom medlem i ett kollektiv. Konsekvensen är att individen då icke heller har ett medmänskligt ansvar för sin nästa. Medmänsklighet är ett okänt attribut i socialismens stora anonyma kollektiv. I detta ligger att socialismen fullständigt ignorerar ett av vår Frälsares främsta budskap, det kristna kärleksbudskapet:

"Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna." (Matteus 7:12)

Att såsom medmänniska bistå sin nästa har för den känslokalle och kallhamrade socialisten intet värde då allt bistånd skall ske genom det anonyma kollektivet. Kärnan i det socialistiska tänkesättet, i ifrågavarande aspekt, är medborgaren genom skatter fri från sin medmänsklighet. En högst förkastlig och avskyvärd princip.

Med största sorg kan nu konstateras att den nyligen tillträdda, och med stor svaghet och oskicklighet behäftade, Regeringen, i nämnda avseenden, tar den socialistiska principen till sig och där med bespottar medmänskligheten. Det mest anmärkningsvärda i den nu framlagda budgetpropositionen (om densamma går igenom står ännu skrivet i stjärnorna) är icke avskaffandet av avdraget för gåvor till ideell verksamhet utan motiveringen för detta tilltag:

"Stöd med skattemedel till ideell verksamhet ska avgöras av demokratiskt valda organ deras representanter".

Här säges det rätt ut, individens medmänsklighet är ingenting värt utan det enda som räknas är kollektivet.

Må denna av kallhamrad, känslokall och omänsklig kollektiv socialism anfrätta Regering, som spottar på medmänsklighet och civilsamhälle, icke bliva långlivad.

 

lördag 18 oktober 2014

Hertigen av Värmland i televisionsframträdande

Förliden gårdag framträdde Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, i televisonsprogrammet Hellenius Hörna.

Ärligheten var stor när Hertigen uppriktigt förklarade att vare sig han eller någon annan medlem av det Kungliga Huset gillade det tramsiga och djup kränkande televisionsprogrammet "Hey Baberiba", en sällan skådad smörja, där Konungen och hans Hus förlöjligades och där redaktör Hellenius medverkade. Fullständigt klart är att redaktör Hellenius i detta fick sig en kraftig tankeställare. Huruvida redaktör Hellenius före programmet till Hertigen framfört sin uppriktiga ursäkt, avseende sin medverkan i det skandalösa spektaklet, vet vi icke men det synes icke helt otroligt.

Hertigen var ock uppriktig med det förhållande att han liksom sin fader Konungen, syster Kronprinsessan samt 700 000 andra va Rikets innebyggare är behäftad med det ärftliga handikappet dyslexi. Att nämnda handikapp på intet sätt innebär någon som helst begränsning av intelligens framgår av det faktum att många av historiens största personer varit drabbade av dyslexi. Bland dessa må nämnas professor Einstein.

Hertigen uttryckte ock sitt ogillande med de plumpa påhopp, genomförda av sensationslystna pladderjournalistiskamurvlar, som gjorts på hans tillkommande gemål, fröken Hellqvist.

Sammanfattningsvis kan sägas att Hertigen framträdde med stor integritet, säkerhet och då det så passade med humor. Klart är att Hertigen genom sitt på alla sätt skickliga framträdande växt i aktning hos alla de som bevittnade detsamma. Med sådana medlemmar av det Kungliga Huset såsom Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, kan vi vara trygga i förvissningen om Monarkins bestånd och fortsatta utveckling.

I detta sammanhang må slutligen tydligt protesteras mot att redaktör Hellenius hade det ytterst dåliga omdömet att tilltala Hertigen med "Du". Detta tilltag var högst opassande och respektlöst och länder på intet sätt redaktör Hellenius till heder. En Prins i vårt Konungahus skall tilltalas "Eders Kunglig Höghet" eller i mindre formella sammanhang "Prinsen". Alla, inklusive etermedia, skall vara så goda att hålla sig till denna ordning.

söndag 12 oktober 2014

Politikens intrigspel

En ny påminnelse om politikens intrigspel ges oss nu i boken "Partiledaren som steg in i kylan", författad av redaktör Suhonen. I nämnda bok berättas vederhäftig och källkritiskt hur det tillgick när förre ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet, herr Juholt, erhöll silkessnöret.

Visst är att herr Juholt på alla sätt saknade både erfarenhet, skicklighet och förmåga att utöva den post som han gavs. Att herr Juholt sattes på posten berodde på intet sätt på hans egenskaper utan på det faktum att partiets intrigerande fraktioner blockerade kandidater vilka icke var behäftade med herr Juholts oerfarenhet, oskicklighet och oförmåga. Ett gammalt ordspråk säger "att som man bäddar får man ligga". Detta gäller i allra högsta grad den ohållbara situation som partiet, genom herr Juholts ständiga fadäser, försatte sig i. Det är därför i första hand den kongress, som valde herr Juholt, som skall lastas och icke herr Juholt själv. I herr Juholts oerfarenhet och oförmåga låg det förhållanden att hans självbild icke alls överenstämde med hans faktiska kapacitet. Hade de intrigerande fraktionerna istället för att sätta den inskränkta fraktionsegoismen i första rummet vitsordat helheten torde händelseutvecklingen ha tagit en annan väg.

Den beskrivning, som redaktör Suhonen gör, av intrigerandet och maktspelet i det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta kretsar länder icke på minsta sätt nämnda parti till heder. Att springa bakom någons rygg och icke öppet och ärligt våga stå för sin sak är högst oärligt och skamligt. Herr Juholt skulle icke behövt utstå detta, att han var behäftad med brister och stor oförmåga är obestridligt men då skulle han konfronterats med detta på ett öppet och ärligt sätt.

Det är synnerligen beklämmande att fortfarande många av dem, som deltog i detta smutsiga och oärliga intrigspelet, allt fort har höga positioner, ja somliga har nu ock upphöjts till statsråd. Att personer, som ägnat sig åt att, på ett oärligt och skamligt sätt, springa bakom ryggen och sticka in kniven i ryggen nu ingår i Regeringen är synnerligen anmärkningsvärt och ökar icke förtroendet till en redan svag Regering.

Det inträffade visar med all önskvärd tydlighet hur viktig maktdelningens princip är. Folkstyret, som är politikens domän, måste fokuseras på att stifta lagar och besluta om rikshushållningen genom Riksdagen som främsta institution medan den verkställande makten, vilken utövas genom de av folkstyret stiftade lagarna,  måste vara oväld och ojävig. Hur en Regering, där det ingår statsråd som befattat sig med oärligt, skändligt och skamligt intrigspel, kan upprätthålla oväldhet och ojävighet kan i sanning ifrågasättas.

torsdag 9 oktober 2014

Stor högtidsdag i den antikommunistiska kampen

Denna dag, den 10 oktober är en stor högtidsdag för varje sann antikommunist i det att det idag är 25 år sedan den slutgiltiga svanesången för den marxist-leninistiska kommunismen tog sin början. Kommunismen - en kvasivetenskaplig lära (till delar fullständigt ovetenskaplig), som formulerades, av pamflettisten Marx och fabrikören Engels, i det kommunistiska manifestet av år 1848. Folk- och barnamördaren Lenin, en av historiens mest avskyvärda och bestialiska individer, vidareutvecklade läran och gjorde lögner, svek och politisk terror och hävdandet av "proletariatets diktatur" till en del av dess praktik. Verket fulländades slutligen av tyrannen Stalin, historiens värste folkmördare och människoplågare, vars ondsinthet och människohat endast har haft sin like hos tyrannen och plågoanden Hitler.

Vid utgången av 1980-talet stod det marxist-leninistiska fiaskot klart för varje tänkande människa och då icke minst av Sovjetunionens dåvarande ledare, herr Gorbatjov. Oron spred sig under år 1989 i hela Östeuropa där hårdnackade kommunister, exempelvis den kommunistiske mördaren Honecker i Östtyskland, på allehanda sätt sökte förhindra historiens naturliga gång, det vill säga att den regim, som bygger sin makt på diktatur och repression, förr eller senare kommer att möta sin undergång. I detta måtto är historien otvetydig.



Modiga antikommunister i kampen

Under hösten 1989 tilltog protesterna från de av kommunismen förtrycka folken i Östeuropa allt mer. Ett centrum för frihetskampen uppstod i staden Leipzig. Måndagsgudtjänsterna i Nikolauskyrkan kom härvid att bli ett nav i frihetskampen. Efter flera folkliga missnöjesytteringar, i form av demonstrationer vars väg stoppades av den kommunistiska statens repressiva polismakt, samlades den 9 oktober 1989 icke mindre än 70 000 innebyggare, boende i denna del av ondskans imperium. Denna enorma fredliga och folkliga viljeyttring var för stor att rå på för den kommunistiska statens repressiva polismakt. Under ropen "Wir sind das Volk" ("vi är folket") inleddes slutfasen i denna heroiska antikommunistiska kamp. Inom en månad hade Berlinmuren rämnat och de kommunistiska förtryckarna körts på porten.


Hans Kejserliga och Kungliga Höghet, Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike,  Kunglig Prins av Ungern etc. etc. etc., Ålderspresident i Europaparlamentet, en av dem som vägrade ge upp kampen mot kommunismen och dess människoplågande.

Bland andra historiskt betydelsefulla händelser, som under sensommaren 1989, bidrog till att bana väg för den slutgiltiga svanesång som inleddes den 9 oktober, var den så kallade "paneuropeiska picknicken", som skedde den 19 augusti. Vid denna händelse, vilken organiserats av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet, Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike,  Kunglig Prins av Ungern etc. etc. etc., klipps ett håll upp i järnridån på gränsen mellan Österrike och Ungern. Icke mindre är 600 förtrycka östtyskar når på detta sätt friheten. Genom denna händelse visades att järnridån - sina vakttorn, taggtråd, minfält och prickskyttar till trots - var en synnerligen bräcklig skapelse.

Död åt Kommunismen!

Må frihetens klockor snart ock klämta för de förtrycka folken på Kuba och i Nordkorea som alltjämt pinas under det kommunistiska oket!

Leve Friheten!

 

lördag 4 oktober 2014

Ila vald justitieminister

Justitieministerposten är i en rättstat en synnerligen betydelsefull och viktig post. Den person som bekläder detta ämbete måste därför åtnjuta ett högt anseende, visa respekt för alla medborgare och sist men icke minst stå upp för lagar och konstitution. Dessvärre måste nu konstateras att herr Löfven till justitieminister utsett en synnerligen illa lämpad person som på platt intet sätt uppfyller de krav som måste kunna ställas på en person, som bekläder ett av rikets högsta ämbeten.

Att den nya justitieministern, herr Johansson, är såväl republikan som ateist må vara hans rätt och ensak. Vad värre är att han verkat inom två av de mest illasinnade, rabiata och plumpa sekter, som verkar i vårt land. Herr Johansson är medlem i såväl sekten republikanska föreningen som i den gudsförnekande sekten  humanisterna.

Sekten republikanska föreningen har vid ett flertal tillfällen ägnat sig åt att smäda och förtala Konungen och hans hus samtidigt som man i sin stora inskränkthet är totalt och fullständigt oförmögen att föra en stringent konstitutionell diskussion.

Sekten humanisterna, som i sanning icke på minsta sätt kännetecknas av sann humanism, ägnar sig åt att smäda och förlöjliga oss troende och spotta på oss genom att likna vår tro vid vidskepelse. Alla troende betackar sig från dessa illasinnade och djupt elaka kränkningar.

Herr Johansson synes utifrån ovanstående förhållanden vara den mest illa lämpade justitieminister, som någonsin beklätt ämbetet. Må statsministern, herr Löfven, taga sitt förnuft tillfånga och skyndsamt entlediga herr Johansson från det ämbete han icke är värdig att bekläda.

fredag 3 oktober 2014

Om Regeringsskiftet

Denna dag har Hans Majestät Konungen i konselj tagit emot den tillträdande Regeringen och bekräftat dess tillträde, enligt Regeringsformens sjätte paragraf, varigenom regeringsskiftet vunnit laga kraft.

 
Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, Statsministern, herr Löfven, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, samt Talmannen, herr Ahlin
 
Ordningen för regeringsskifte är synnerligen bristfällig utifrån ett konstitutionellt perspektiv.
 
Den första anomalin består däruti att avgående talmannen, som ytterst är en politisk företrädare och oftast i ifrågavarande situationer representerar den förlorande sidan, skall leda regeringsbildandets första fas. Det går icke att fullt ut hävda att detta är en oväld procedur. Även om förre talmannen, den hedervärde herr Westerberg, denna gång utförde sitt värv på ett klanderfritt sätt rättfärdigar icke detta principen.
 
Den andra anomalin består däruti att Statsministern, som har att under lagarna utöva den verkställande makten utses av ett politiskt och icke ett obundet organ. Folkstyret utövas av Riksdagen, som stiftar lagar och fattar beslut om rikshushållningen. Regeringen har, att på hela folkets vägnar, verkställa de beslut Riksdagen fattat. Detta förhållande utgör en av grunderna för maktdelningsprincipen - en princip som är av yttersta vikt för rättsstaten.
 
I väntan på en mer genomgående omarbetning av Regeringsformen, med utgångspunkt från 1809 års Regeringsform, bör en förändring av ovan diskuterade förhållanden avhjälpas så snart möjligt är genom det att Regeringsformens sjätte kapitel och dess fjärde till nionde paragrafer får följande lydelse:

Regeringsbildningen

4 § När en statsminister ska utses, kallar statschefen till ett riksråd bestående av statschefen, talmannen, vice talmännen samt ordföranden i högsta domstolen. Statschefen kallar företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Riksrådet överlägger och lämnar sedan förslag till statschefen varpå statschefen förordnar statsminister.

Riksdagen ska inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, har inte statsministern riksdagens förtroende. I annat fall har statsministern regeringens förtroende.

5 § Erhållet statsminister inte riksdagen förtroende, ska förfarandet enligt 4 § upprepas. Har riksdagen fyra gånger inte givit förordnad statsminister förtroende, ska förfarandet avbrytas och återupptas först sedan val till riksdagen har hållits. Om inte ordinarie val ändå ska hållas inom tre månader, ska extra val hållas inom samma tid.

6 § När riksdagen har givit ny statsminister förtroende, ska han eller hon så snart det kan ske anmäla de övriga statsråden för riksdagen. Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen eller, om statschefen har förhinder, inför riksföreståndaren. Riksrådet ska alltid kallas till konseljen.

Statschefen utfärdar förordnande för statsministern i kraft av denna regeringsform.

Entledigande av statsministern eller annat statsråd

7 § Förklarar riksdagen att statsministern eller något annat statsråd inte har riksdagens förtroende, ska statschefen entlediga statsrådet. Om regeringen kan besluta om extra val till riksdagen och gör det inom en vecka från misstroendeförklaringen, ska något entledigande dock inte ske.

I 3 § finns bestämmelser om entledigande av statsministern med anledning av en statsministeromröstning efter val. Lag (2010:1408).

8 § Ett statsråd ska entledigas om han eller hon begär det, statsministern av statschefen och ett annat statsråd av statsministern. Statsministern får även i andra fall entlediga statsråd. .

9 § Om statsministern entledigas eller dör, ska statschefen entlediga de övriga statsråden.
 
 
Konungen i konselj med Regeringen
 
 

fredag 26 september 2014

Hertigen av Oldenburg hädangången


Hans Kunglig Höghet Hertig Anton Günther, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen

Storhertighuset Oldenburg låter genom Hans Kunglig Höghet Hertig Christian, Hertig av Oldenburg, kungöra att den rättmätige arvtagaren till Storhertigdömet Oldenburgs tron, Storhertighuset Oldenburgs Överhuvud, Hans Kunglig Höghet Hertig Anton Günther, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen, gått hädan förliden lördag, den 20:e september, i en aktningsvärd ålder av 91 år, 8 månader och 4 dagar.


Kungörelsen

Hertigen var son till Hans Kunglig Höghet Arvstorhertig Niklas, Arvstorhertig av Oldenburg, (1897-1970), och Hennes Kunglig Höghet Arvstorhertiginnan Helena, Arvstorhertiginna av Oldenburg, Prinsessa av Waldeck och Pyrmont, (1899-1948) samt och sonson Hans Kunglig Höghet Storhertig Fredrik August II, Storhertig av Oldenburg, (1852-1931). Hertigen var syssling med vår högaktade Konungs moder Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sibylla, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Västerbotten, Prinsessa av Sachsen, Coburg och Gotha, genom det förhållandet att Hertigens morfader Hans Höghet Furst Fredrik, Furste av Waldeck och Pyrmont, var broder till Prinsessans farmoder, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Helena, Hertiginna av Albany, Prinsessa av Waldeck och Pyrmont.

Hertigen åtnjöt ett högt anseende i den del av Tyskland, som intill de sorgesamma omvälvningarna år 1918 utgjorde Storhertigdömet Oldenburg. Han ansågs ödmjuk, blygsam och återhållsam till sitt sätt, egenskaper som lade grunden till den stora respekt han visades.

Hertigen hade många strängar på sin lyra varibland förvaltningen av Furstehusets egendomar utgjorde en synnerligen viktig del. En del av denna egendom, slottet i Eutin, tillfördes år 1991 en stiftelse vilken förvaltas gemensamt av Furstehuset och Förbundslandet Schleswig Holstein. Vidare verkade Hertigen på flerfaldiga sätt för läsfrämjandet av det oldenburgska kulturarvet. Ett annat område, som Hertigen ägnade stor möda åt, var Röda Korset. Hertigen hade ock omfattande engagemang inom den tyska ridsporten.

Försteministern i förbundslandet Niedersachsen, herr Weil, låter uttala:

"Oldenburg och Niedersachsen har genom Hertig Anton Günther förlorat en under många decennier enagerad och sympatisk befrämjare av såväl ridsport som kultur".

Hertigen efterlämnar sin gemål, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Ameli, Hertiginna av Oldenburg, Prinsessa till Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, sonen och arvtagaren Hans Kunglig Höghet Hertig Christian, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen, samt dottern Hennes Höghet Hertiginnan Helene, Hertiginna av Oldenburg.

Nämnas må ock att Storhertighuset Oldenburg är en gren av det synnerligen vittförgrenade Furstehuset Oldenburg vilket idag sitter på såväl Danmarks som Norges troner. Ävenledes det grekiska Konungahuset och det ryska Kejsarhuset utgör grenar av Huset Oldenburg. En annan välkänd furstlig person som stammar från Huset är Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh. 

Det Förenade Konungariket består


Hennes Majestät Drottning Elisabeth II,  med Guds Nåde Förenade Konungariket av Storbritannien och Nordirland och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare

Förliden vecka hölls en folkomröstning i Skottland för att avgöra huruvida nämnda land skulle kvarstå i unionen, det Förenade Konungariket, eller om en utbrytning skulle ske varvid en suverän stat, dock i fortsatt personalunion, skulle upprättas. Omröstningen slutade i det resultatet att Skottland kvarstår i Förenade Konungariket.

I anledning av detta har Hennes Majestät Drottning Elisabeth II,  med Guds Nåde Förenade Konungariket av Storbritannien och Nordirland och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare, låtit uttala följande:

"Efter mången månad av diskussion, debatt och nogsamt övervägande, har vi nu resultatet av folkomröstningen visst för oss, och det är ett resultat som vi alla i hela Storbritannien kommer att respektera. 

För många i Skottland och på andra håll i dag, kommer det att finnas starka känslor och kontrasterande känslor - bland familj, vänner och grannar. Detta visar på naturen hos den starka tradition av väl förankrat folkstyre som råder i vårt land. Vi hyser dock inga tvivel om att dessa känslor kommer att mildras av en förståelse för andras känslor. 

Nu, när vi går vidare, måste vi komma ihåg att trots de olika åsikter som har uttryckts, besitter vi en gemensam varaktig kärlek Skottland, vilket är något som hjälper till att förena oss alla. Med Vår kännedom om folket i Skottland, hyser Vi inga tvivel om att skottar, liksom andra i hela Förenade Konungariket, har förmågan att uttrycka starkt hållna åsikter innan de kommer tillsammans igen i en anda av ömsesidig respekt och stöd, för att konstruktivt arbeta för Skottlands framtid och faktiskt alla delar av landet. 

Vår familj och Vi kommer att göra allt Vi kan för att ledsaga och stödja Eder i detta viktiga värv. 

ELIZABETH R."





torsdag 18 september 2014

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland hädangången




Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland (1922-2014)

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland, främste företrädaren för den icke-dynastiska grenen av Huset Romanov gick hädan den 15 september i en aktningsvärd ålder av 92 år. Hans Höghet var ordförande i det icke-dynastiska Romanovska Familjesällskapet vilket icke skall förväxlas med det Kejserliga Ryska Huset vars överhuvud är Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland.

Hans Höghet var sonsons sonson till Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas I, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar, samt fyrmänning till fadern till det Kejserliga Husets nuvarande överhuvud, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladmir, Storfurste av Ryssland.

Sorgesamt nog har en strid stått mellan det Romanovska Familjesällskapet och det Ryska Kejserliga Huset. Striden har bestådd i att det Romanovska Familjesällskapet icke erkänt äktenskapet mellan Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladmir, Storfurste av Ryssland och Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Leonida, Strorfurstinna av Ryssland, Prinsessa av Huset Bagrationi. Det Romanovska Familjesällskapet är av åsikten att det saknas dynastiska arvingar till den Ryska Tronen i det att Prins Niklas föddes i ett morganatiskt äktenskap mellan Prins Roman av Ryssland i dennes morganatiska äktenskap med Grevinnan Praskovia Sheremeteva. Icke heller i andra grenar av den Romanovska Ätten finnes några dynastiska äktenskap, som i presidens, går före Storfurst Vladmirs äktenskap

Hans Höghet Prins Niklas har vid ett flertal viktiga händelser i Ryssland, bland annat vid viktiga statsakter som varit en del i återupprättandet av den Romanovska Ätten i Ryssland efter den vederstyggliga och människofientliga kommunistiska regimens välförtjänta fall. Bland dessa statsakter kan nämnas begravningen av Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas II, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar och återförandet av stoftet efter Hennes Majestät Kejsarinnan Dagmar, Kejsarinna av Ryssland.

Dock torde det vara så att det Ryska Kejserliga Huset, på goda grunder och trots det Romanovska Familjesällskapets ståndpunkt, är att anse såsom dynastiskt och därmed rättmätig arvtagare till den Ryska Tronen. En viktig del i detta är att den Ryska Ortodoxa Kyrkan erkänner det Kejserliga Huset och Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland såsom rättmätig arvtagare. 

måndag 15 september 2014

Infernaliskt dumhet

Herr Löfven synes nu, i sitt brydsamma och måhända utsiktslösa värv att bilda en stabil regering, ha kört den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt på porten. Utan pardon gjorde herr Löfven, enligt herr Sjöstedt, klart att någon regeringsmedverkan, från det förutvarande kommunistpartiet, icke under någon omständighet kunde ifrågakomma.

För den som studerat valresultatet och dessförutan har folkstyrets principer inför ögonen torde detta herr Löfvens rättframma besked till herr Sjöstedt vara en sjävklarhet. Den så kallade rödgröna konstellationen saknar egen riksdagsmajoritet och har knappt vunnit något sedan föregeånde val. Det enda halmstrå herr Löfven har att gripa efter, om han önskar träda fram inför Konungen i skifteskonselj, är självfallet att söka samverkan med de partier, som står än längre ifrån herr Sjöstedts, av dogmatisk socialism färgade åsikter, än vad herr Löfvens och hans parti gör. Endast genom detta skulle det finnas någon möjlighet, om än liten, för herr Löfven att inträda i statsministerämbetet.

Vid en presskonferens, utlyst av den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt, uppvisar denne en fullständig avsaknad av verklighetsförankring och uppenbarligen ock förståelse för folkstyrets funktion. Med folkstyret förhåller det sig nämligen på det sättet att att såväl lagstiftning som beslut om Rikets finanser kräver riksdagsmajoritens gillande. Att i nu rådande situation, såsom den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt, argumentera för att mer "vänsterpolitik" (det vill säga utopisk dogmatisk socialism utan verklighetsförankring) skulle kunna föras i det fall det förutvarande kommunistpartiet sattes på regeringstaburetterna, är icke något annat än ren och infernalisk dumhet.
Valresultatet, med sittande regerings klena utfall, må ha försatt her Löfven i visst övermod. Dock saknar icke herr Löfven den klokhet som säger att han hellre hade kunnat kasta in handduken direkt än att inbjuda den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt till regeringsförhandling